Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Denna förflyttelse. Mellan världar. Universum. Solen skiner så där klart som den bara gör i Europa. På ett sådant där oförlåtande, stick-i-ögonen-vis, ni vet. Jag byter flygplan och tittar på den surrande bikupa som Teminal F på Charles De Gaulles är. Vackra askar i bebisrosa och mintgrön, små franska bakverk med fluffig grädde, choklad bakom glänsande glas. En leende kvinna med blixtrande, vita tänder och en felfri svingrygg informerar om 100% ekologisk choklad med morotssmak. Jag kisar mot hennes blixterleende och längtar tillbaka till Grand Cafés sladdriga pain au cocholat.

Jag tänker ofta på min farmor när jag reser. På hennes berättelser om dåtidens resor; om långa båtresor, tåg och dagar på ånserygg. Jag lämnar Banguis översvämmade gator, pyrande eldar och älskade dofter i gryningen. Dimman ligger tung över floden, värmen som ett lock. På kvällen sitter jag på bryggan under den svenska sommarhimlen och betraktar solen som aldrig går ner. Blir biten av mygg som svävar precis ovanför vattenytan och det enda som hörs är sommarlovsbarnens glada skratt från studsmattan i den helylle sommarkvällen.

Jag skulle vilja ha en stund mitt i mellan. En liten anpassningstid. Lite adjö, lite hejhej i stilla ro. Men möten är allt annat än rofyllda. Det är pang, smasch och klapp och så är det klart med det. Mycket lite tid för andäktigt filosoferande över förflyttelsen. Men sådant är det; livet.

På bryggan sitter Erika. Dessa älskade människor, dessa älskade möten. Att ta igen åtta månader är svårt, var bröjar man? Men samtidigt så lätt. En andfamilj simmar förbi och jag tänker att jag är förbaskat lycklig. Så urbota lycklig. Som gör allt jag gör. Som ägnar livet åt att välja och vraka. Mellan jobb och studier. Välja mellan vilket land jag ska bo i, vilken stad jag ska besöka. Välja vilken man jag ska leva med, mellan sol och regn. Mellan tvåsamhet, flersamhet och ensamhet. The winner takes it all, eller hur? Jag är nog ante mig vinnaren. Sagt på mitt mest ödmjuka sätt med den hederliga, svenska, jantelagen i ryggmärgen, förståss...

Det låter som en klyscha, jag vet, men livet är här och nu. I vilken soldränkt sekund som helst, kan livet förändras. Och just därför, just för att det enda jag har är här och nu blir jag rusig av lycka när solen vägrar gå ner, när Erika skrattar och när vattnet kluckar förnöjt mot bryggan. Det glänser glänser min vän, det glänser.

Jag har redan lite cellskräck. Redan lite klåda. Ett par timmar senare på Europeisk mark och jag redan blivit påmind. Påmind om varför jag inte lever här. Men det är väl rätt fint, att bli påmind om det, när man precis beslutat sig för att stanna, stanna där på andra sidan jorden vid den där fuktiga linjen ekvatorn.

Livet blir vad man gör det till, och nu, just nu, ska jag titta på glitterglanset och glömma resten.

 

På långt håll hör man musiken. En skrålig variant av Michael Jacksons ”Black and white”. Ett hus med stora sprickor i de elefantgråa betongväggarna. Inga dörrar. På golvet inne i huset sitter människor. Barn, vuxna, tonåringar. På en flimrande TV dansar Michael Jackson och ljudet måste vara öronbedövande. Utanför huset vajar ett bananträd i vinden och på en svart griffeltavla uppsatt på väggen står det med spretig stil ”Cinéma Papa Wemba” och en lista på de olika visningarna som kommer äga rum idag. Längst ner står det ”Pas de copure”. Inga strömavbrott. Jag ler.

 

Klockan är sju på morgonen men kvarteret är klarvaket. Längs jordvägen som lyser röd i soluppgången säljer kvinnor bröd, tjock, genomskinlig risvälling, kaffe och flottiga makala. Från träkärror erbjuder tonårskillar bröd med mosad avokado, hårdkokta ägg och mangbere - kall, jäst maniok inlindad i blad. De små affärerna längs vägen har slagit upp sina portar. På hyllorna paraderar sardinburkar, sytråd, rakblad, salt, socker och batterier. Vi möter kvinnor och barn på väg ut till planteringarna, men stora fat balanserandes på huvudena och hackor, spadar och macheter i händerna. Deras kroppar blir mörka konturer mot solen som smeker horisonten.

 

Det luktar rök från högarna med sopor som man satt eld på i dikena. Runt de pyrande eldarna sitter barn i klungor och värmer sig. Övermogna mango ruttnar i morgonsolen och flugorna surrar, stora, tjocka och glittrande i daggen.

 

Klockan ringde fyra imorse och jag, fransmannen och lärarinnan klättrade upp på kullen i det grådunkla mörkret där buskarnas blad blev till invecklade mönster i svart. Vi går en lång promenad genom Banguis bakgård när dess invånare gnuggar sömnen ur ögonen och solen går upp över ännu en ny dag. Jag älskar Banguis kvarter. Där livet är som i vilken by som helst. Där barnen klättar i mangoträden, getterna springer över vägen och grisarna bökar i dikena. Där männen sitter i skuggan och dricker palmvin, där kvinnorna hytter efter hönorna som äter ur grytorna som står på gårdsplanen och där taximotos (motorcyckeltaxi) brummar infernaliskt och bävande knakar under tyngden av tre vuxna, två barn och ett stort fat maniok och där kvartersbiografernas skramlande dialoger blandar sig med tupparnas gal, den tjocka lukten av kaffe och moskéernas mässande.

 

Vägen fortsätter förbi bebyggelsen, slingrar sig mellan de två kullarna och gruset knastrar under mina skor. Dammet färgar huden och läpparna blir torra i vinden. Solen sticker i ögonen och livets dolda gåvor är vackrare än någonsin. Mellan de två kullarna ligger Kassaïs kyrkogård. I flera kilometer kantas vägen av gravar i olika stadier. Övervuxna, dolda under ogräs, välskötta, överdådiga med ett vinglande monument och en kitschig krans med plastblommor, enkla kullar av röd jord, små handskriva skyltar, bortglömda och nästan osynliga.

 

Solen lyser makabert vackert över döden och det hela ser nästan pittoreskt ut. Nästan. Jag kan inte låta bli att läsa på de skyltar som står i givakt närmast vägen. Majoriteten av de döda är födda mellan 70 –och 80-talet. Och på de flesta skyltarna står det ”née vers 1983”, född runt 1983. Det är ju inte så viktigt med ålder, eller hur var det nu?

En påminnelse om skevheten. Om en generation som dör och lämnar barn och mor-och farföräldrar kvar. En man gräver en grav bredvid vägen och hälsar glatt på oss när vi går förbi. Kontraster.

 

Precis där gravarna slutar ståtar Banguis stolthet. En gokart-bana. En ranglig byggnad, en bana omringad med en mängd risiga bildäck och, om turen vill sig, en gokart som glatt puttrar runt den lilla banan. Banguis borgmästares stora verk. Från banan kan man titta ut på den stapplande armén av gravskyltar och det oregelbundna mönstret av upphöjda gravkullar.

En fluga surrlandar och fastnar i svetten på min arm. Stegen går förbi en gudstjänst, militärbasen med höga murar och taggtråd, fängelset vars väggar är målade i landets flaggas färger. Uppförsbacken där den katolska skolan ligger, reklamskylten med en bild av President Bozize och texten ”Bozize acceler la RCA en marche”. Lite längre bort en annan reklamskylt för CIE som ska organisera det stundande presidentvalet ”Nous avaoncons surment …” (”Sakta men säkert…”) i rosa text bredvid bilden av en sköldpadda.

 

Hemma i det rödrosa huset bredvid floden. Frukost på verandan. Kaffe som bränner läpparna och vackra vänner. Vi tittar på tiden som passerar och de vita kohägrarna som spatserar på gräsmattan.

 

Senare, när solen ännu en gång börjar krypa ner mot horisonten sitter jag på Sofitels terrass och smakar på vinden som blåser över floden. På himlen hopar sig mörka moln och ett regn på andra sidan vattnet färgar solnedgången gråblå. Vid flodens strand drar fiskare upp tomma fiskenät. Silke med det vackra håret gömmer sina trötta ögon bakom solglasögon, Sylvie är friskt solbränd och vi pratar om livet. Livet det vackra. Det svåra. Livet det osjälvklara.

Ghana spelar mot Serbien i fotbolls VM och när Ghana gör mål hör vi ett jubel från andra sidan floden. Fiskarna börjar skrika och två killar hjular av glädje på stranden. Sofitels personal klappar i händerna och glömmer bort att ge oss notan. VM-febern har skjutit i höjden.

 

Precis innan de sista ljusstrålarna försvinner tar vi farväl. Jag kör hem, och tänker att det är min näst sista helg i Bangui för denna gång. Och trots allt börjar klumpen göra sig påmind. Ångestklumpen. Värjer mig redan för att säga hejdå, att lämna bakom och försvinna. Trots att jag vet att jag kommer tillbaka. Men, det är precis som det ska vara. Det är väl så man vet att man är på rätt ställe.

Blogg.se strejkar och bilden har ingenting att göra med blogginlägget. Egentligen. Men. Kanske har den det.På sitt eget sätt.

 

Containerflickan. Jag har aldrig sett henne förut. I det dova mörkret ser hon ut att vara fyra-fem år. Hennes ögonvitor blänker och hennes mörka huds konturer suddas ut i det svarta mörkret.

 

Jag överaskas av ett häftigt regn. Jag springer på kullen när himlen öppnar sig och dropparna rasar ner som om änglarna inte kunde sluta gråta. Eftersom jag vet att jag ändå kommer hinna bli dyblöt om jag vänder om och springer hem så fortsätter jag istället. En liten stund står jag under ett träd och väntar förgäves på att regnet ska avta. Dripp dripp dropp faller regnet tyst på mina kläder och lämnar mörka fläckar som sprider sig. Jag har aldrig lyssnat på regnet förut. Inte på detta vis. Jo, regnet som smattrat mot plåttakt och bilar. Men inte regnet som blir musik mot löven. Dropparna mot melinaträdens stora, hjärtformade, löv ekar dovt. Smattrande ihåligt. Dropparna som faller genom akacieträdens bladverk susar. Det låter som de dansar med löven och aldrig någonsin faller.  De som i små explosioner spricker mot marken knäpper precis så där som de små luftbubblorna i det glansiga packmaterialet  som jag och mon bror slogs som på verandan i Berberati, spricker. Sedan, när marken är kladdigt lerig, försvinner dropparna utan att spricka och det låter som leran kokar. Ploff ploff ploff. Precis som när den  där förhatade havregrynsgröten kokade på morgonen i den orangea köket på Irisgatan. Ploff ploff ploff.

 

I backen forsar vattnet. Regnet ser ut som guld i solen som strålar och Banguis haltande byggnader där nedanför är dolda av ett glänsande draperi.

Eftersom jag inte kan se något framför mig och eftersom backen är full av stenar går jag sakta uppför. Överasskad rycker jag till när en skugga rör sig inte långt från mig och en hand vinkar. Vakten. Han med de stora knäna och de hjulbenta stegen. Han rör vid min arm för att visa mig in i containern. Trots att jag redan är genomblöt och trots att jag faktiskt njuter av vattnet som rinner, forsar, faller, droppar så blir jag rörd. Rörd över hans gest. Jag följer med in i containern och jag ser först ingenting. Regnet är öronbedövande mot den ihåliga plåten och med en handrörelse visar mannen att jag ska sätta mig på en av de slinta träpallarna. Lutad mot containerväggen vänjer jag mig vid mörkret. Det luktar varmt, rök, unket och blöt maniok. Bara ena dörren är öppen och små droppar blåser in. Vakten sitter ner mitt emot mig och nickar åt mig och tittar sedan ut mot regnet. Jag är glad att vi inte kan prata. Att dela tystnad med en människa är värdefullt.

 

Från ett hål i containerns tak längst bort i ena hörnet lyser en liten cirkel av ljus och vatten drippdrippdroppar in och ilar iväg som en liten blöt orm över det sluttande golvet ut mot dörren. Den unga kvinnan ligger på ett tygstycke vid den bortre väggen och ser ut att sova.  Jag tittar ut mot regnet. Mot de ilskna dropparna som faller sidledes i vinden. En rörelse i mörkret får mig att vända mig om och jag tittar in ett par stora ögon. Ett barn. En flicka jag aldrig tidigare sett när jag sprungit förbi. Ögonvitor som blänker och ett par svarta pupiller. Ett par smutsvita, fransiga, trosor som lyser i mörkret. I ett leende som försvinner lika fort som det kommer skymtar vita tänder. Jag ler, räcker fram min hand som tas emot av ett tveksamt litet handslag. Nyfikna ögon på betryggande avstånd. Jag lutar huvudet mot den kalla plåten och blundar en minut. Jag gör det med flit, en liten hand på min arm och små fingrar som drar i en blöt hårslinga som ligger på min axel.

 

Jag tittar på henne och hon ler tveksamt. Jag släpper ut min fläta och sätter mig på containerns golv och flicka förstår på en gång. Hon ställer sig på pallen med en viktig min och börjar fläta mitt hår. Små bitar av hennes skratt når fram till mig genom dopparnas dån och hennes fingrar som drar, delar upp mitt hår i fyra delar, kammar och bekantar sig med något som hon aldrig känt på förut får mig att se bilder från min barndom. Kvarteret bakom den svenska missionens station, utanför min barnflickas, Marie-Hélène, hus. Under mangoträdet på gården, på en grönröd plastmatta satt vi. Marie-Hélènes hår flätades av en äldre syster, jag satt i precis samma ställning som Marie-Hélène och Princicia, hennes äldsta dotter, försökte förgäves fläta mitt långa hår. Minnen som bär lukten av ngbudu som puttrar över elden, av makala som luktar olja och säljs under palmträden vid den lilla marknaden på vägen hem till mamma och pappa i skymningen. Ljudet av kvarnar som mal maniokmjöl, hönor som kacklar och försäljare som skriker ”petrole, petrole, petrole” i en sjungande ramsa.

 

Regnet avtar. Flickan har flätat fyra flätor som spretar ungefär lite som de vill. Eftersom jag bara hade en toffs har hon knutit ihop flätorna med en gammal blå plasttråd. Vakten slumrar under sin röda keps och solen börjar gå ner. Jag måste nerför kullen. Hem. Jag reser mig men vakten vaknar inte. Jag säger till flickan att jag nu är den vackraste moundjun (vitingen) i stan. Jag vinkar hejdå och går upp för backen. Det duggar. Luften är krispigt ren, som om den tvättas på 90 grader med blekningsmedel. Floden flyter stålgrå nedanför mig och de två flamboyantträden som fortfarande blommor lyser övermoget blodröda. Ånga och rök stiger upp som vitt silverdis i luften. Den roströda marken är täckt av ett fuktigt lager av lera och lyser som rödaste guld. I det höga gräset hänger tjocka vattendroppar och glittrar och jag önskar att jag hade en kamera med mig.

 

Jag klättrar nerför kullen med mina spretiga flätor. Vattnet kluckar i mina skor som sjunger på sista versen och lera har skvätt upp långt upp på låren. Och jag är helt övertygad om att livet inte kan bli så mycket vackrare än just vad det är.

 

Möten som får mig att sitta fast i jorden. Men båda fötterna.

 

Eftermiddagssolen är grynig bakom regnsäsongens gråa moln som svävar olycksbådande nära marken. Jag springer ensam på kullen och vägen är en tunnel av gräs som skjutit i höjden och från trädens blad droppar fukt. Jag springer, och måste säga att jag är lite stolt över mig själv. Som släpar mig upp på kullen flera gånger i veckan trots att jag inte har någon lust. Och som för sakens skull lägger på en extra uppförsbacke.  Men den där stoltheten och självuppoffrande känslan sitter inte i så länge.

 

Nästan varje dag möter jag en man på min väg. Han ser gammal ut, men är nog i självaste verket inte äldre än 35. Han går med sina seniga och knotiga fötter barfota på vägen, klädd i ett par fransiga shorts och en t-shirt med ett stort hål på ryggen. På huvudet balanserar han en stock, eller ibland ett par stockar. Flera meter långa, knotiga och med raspig bark. Hans hals brukar glänsa av svett och när jag springer på samma sida av vägen som han precis gått ser jag spår av svettdroppar som landat i sanden.  Han går från Boy Rabe, kvarteret på andra sidan kullen, tidigt på morgonen. Högst upp på kullen tar han av från vägen in på en liten stig. Någonstans i skogen hugger han med sin slitna machete en stock, lyfter upp den på huvudet och börjar sedan sakta gå tillbaka längs vägen. Mitt på dagen är han hemma, och han lämnar stocken åt en av sina söner och hugger upp den i små bitar som sedan staplas i högar längs vägen och säljs till kvartersborna. På eftermiddagen går mannen upp på kullen igen, gör om samma procedur, och när våra vägar möts är klockan oftast runt 17. Då är han på väg tillbaka hem och har ungefär en och en halv timmas marsch kvar innan han är framme.

Detta gör han, varje dag. Hela veckan. Förutom söndag, då han på förmiddagen går till kyrkan, innan han på eftermiddagen beger sig upp på kullen.

 

I den sista och brantaste uppförsbacken ligger två nybyggda hus. De klamrar sig fast på kullen och från balkongerna kan man se ut över hela Bangui. Husen är obebodda, men byggda av en mycket rik person. Svulstiga fönster, slingrande sniderier och imponerande dimensioner. Något som ser ut som en korsning mellan arabisk arkitektur och gammal hederlig kolonialstil. Den som bygger huset har anställt en vakt. En gammal man med rynkig hud och utåtstående knän som hjulbent går i backen men en röddammig keps djupt nedtryckt över huvudet. Vakten bor tillsammans med en många år yngre kvinna i en container på andra sidan vägen. En rostig container som en gång varit gul balanserar bland stenarna i sluttningen. Utanför den öppna containerdörren finns en liten eldstad, två små träpallar och en rostig hink med vatten. När jag springer förbi brukar mannen sitta på en av pallarna, med ena benet över det andra tillbakalutad med ryggen mot ett träd. Han lyfter alltid handen i en tyst hälsning när jag flåsar förbi. Hans fru brukar antingen stå böjd med tårögda ögon över eldstaden eller komma gåendes nerför backen med en hink vatten på huvudet. Det brukar skvätta vatten ur hinken ner på marken. Droppar som glittrar och ibland förs med av vinden och landar på min svettblöta hud.

 

Vardagsmöten. Möten i vardagen som med ett våldsamt slag får mig att sitta fast med mina stora fötter i den kletiga jorden.

 

Jag springer för att mitt liv är bekvämt. För att vatten (åtminstone ett par gånger i veckan) rinner ur kranen, för att maten lagas på en spis, för att grönsakerna köps en gång i veckan, för att min bil är min tappre springare. För att timmarna sittandes med papper är för många och för att maten är för god.  Jag springer för fåfängans skull på och på min fåfängas väg möter jag människor som lever för att överleva. Som bor i en rostig container där temperaturen måsta stiga till över 50 grader, en man som balanserar stockar som väger ungefär lika mycket som jag på huvudet för att han ska få mat att mätta sina hungriga barn med.

 

Och nu kommer den där biten som jag tycker är så jobbig. Avslutet. På blogginlägget. Man vill liksom komma på någon klämkäck slutfanfar som lämnar er ordlösa och fulla av känslor. Men vem tror man att man är? Ingen fantasifylld Astrid Lindgren och ingen dramatisk August Strindberg i alla fall. Och om den erbarmliga sanningen ska fram så finns det liksom inte slut på detta. Det finns inget som passar. Inget som blir äkta. För dessa vardagsmöten får mig att sjunka djupt ner i jorden av skam, får mig att skämmas över att jag tycker att jag själv är så tapper som släpar mig upp på kullen för en 45-minuters hurtig springtur. När faktumet att mitt liv är så bekvämt att jag måste springa 45 minuter fem gånger i veckan för att jag inte ska gå upp i vikt borde vara något som får mig att jubla av glädje. Att älska livet fem gånger mer än jag gör.  Men motsägelsefullt nog är jag även tacksam över dessa möten. Tacksam över att de håller mig på jorden. Tar mig tillbaka till verkligheten, påminner mig om att mina svettiga 45 minuter inte är något annat än en prutt i rymden.  Ett privilegium, även om jag är smärtsamt medveten om att det är oanständigt egoistiskt att vara tacksam för att deras skrikande fattigdom håller mina välnärda fötter med nagellacksmålade naglar som glänser i solen i stadig kontakt med jorden.

 

Men volià, detta är livet. Allt annat är rättvist. Och allt annat än svart och vitt.

På kontoret ligger papper i högar och en strid ström av anställda flyter genom dörren. Varför känns det nästan alltid som man att behöver en veckas semester för att ta igen sig efter semestern? När jag pillade navelludd på stranden och räknade moln på himlen var verkligheten mörk och bitter för någon annan.

 

Kommer ni ihåg Bengba? Eller Bob, som han egentligen heter. Den föräldralösa pojken jag träffade för tre år sedan vid Marche Centrale? Han som hjälpte mig att bära överfyllda kassar med grönsaker och frukt till bilen för en slant. Han som alltid varande mig för ficktjuvarna som följde efter mig. Han som bor hos sin gamla farmor som säljer tomater för att få pengar till, om de har tur, ett mål mat om dagen. Sedan januari har Bengba kommit till mitt kontor ungefär två gånger i veckan. När jag öppnar dörren på morgonen sitter han ute på gården och hälsar mig alltid med ett stort leende. Han har jobbat för mig, sprungit allehanda ärenden, fixat små saker på gården och jag har betalat hans skolavgift, gett honom mat och ibland lite pengar.

 

En dryg vecka innan jag försvann på mitt fåfänga äventyr i östra Afrika så blev Bengba sjuk. Han skickade en av sina vänner för att tala om att han inte kunde komma och jobba. Jag sa till hans vän att Bengba skulle säga till om han behövde hjälp med att ta sig till sjukhuset. Jag försvann i mitt planerande och organiserande av kunder, flygplan, försäkringar och kartonger. Bengba dök inte upp, jag hörde ingenting, och jag hade inte något sätt att kontakta honom. Jag oroade mig för honom men flög sedan iväg mot skummande vita vågor, peppriga samosas och sand mellan tårna.

 

Igår kom Bengba gåendes. Han hade ihåliga ögon och hade gått ner mycket i vikt. Hans röda fotbollströja hängde löst kring hans kropp och hans hud var mjölkigt gråbrun. Han satte sig på snurrsnurrsnurrstolen på andra sidan skrivbordet och började med tyst röst berätta vad som hänt. Alla på Marche Centrale känner till Bengba. Och alla visste att han hade börjat jobba för mig. Jag skickade honom ofta till marknaden för att handla saker, leta efter diverse elektriska kablar, och annat bättre begagnat stöldgods som alltid hamnar på marknadens innersta stånd. De gatubarn och andra hemlösa som Bengba ofta brukade vara tillsammans med blev avundsjuka, slutade prata med honom och försökte alltid försvåra hans uppdrag. Enligt Bengba förgiftade de honom. Han hade ätit tillsammans med några av sina kollegor (som han kallar dem och det får mig alltid att le) och började ett par timmar efteråt må dåligt. Dagen efter började han spy och skickade sin vän till mig för att tala om att han inte kunde komma till jobbet.

 

Bengba blev bara sämre och sämre, spydde blod och fick kramper. Hans farmor, en liten kvinna med tusen och en fina rynkor och en övertygad tro på traditionella läkekonster kallade på en nganga. En medicinman. Vad medicinmannen gjorde minns inte Bengba, men hela hans kropp är täckt av sår. Han drar upp den röda fotbollströjan och visar mig sin mage där ett långt vertikalt sår från bröstkorgen ner till naveln lyser rött. Längs armarna har han skärsår. Små, ungefär en centimeter långa, rätt djupa, sitter de men jämna mellanrum från axeln ända ner till handleden. Som ett mönster i ett modernt konstverk. Längs ryggen har han tre långa, vertikala linjer som börjar bli infekterade. Huden har svullnat upp och kanterna lyser irriterat rosa och klibbande sårvätska kladdar mot tröjan.

Vad hände sedan? frågar jag. Bengba stirrar i väggen bakom mig någonstans och säger ”Gud ville inte att jag skulle dö. Det var inte dags än.” Han säger att han mår bra nu, att han är trött men mår bra. Jag säger att jag vill att såren görs rent och läggs om, jag ringer en vän på ett sjukhus och ordnar så att Bengba får komma dit och få såren omhändertagna.

Han säger att han vill fortsätta jobba, men att han inte vill gå tillbaka till Marche Central. Han lämnar mig för att ta sig till sjukhuset och jag fortsätter jobba. För om den bistra sanningen ska fram så är jag inte ens särskilt förvånad. Eller chokad. Eller någonting över huvudtaget.

 

Det händer så ofta. Med så många. Man slutar fundera över det. Men sedan, när regnet rasar mot plåttaket och jag gör sittups med flygtermiter som gör kraschlandningar på mina bara armar tänker jag att någonting är så fel. Så mycket är så fel. Bengba kan mycket väl ha blivit förgiftad. Tyvärr händer det ofta här. Ingen har rätt att ha mer än någon annan, ingen har rätt att må bra, tjäna pengar och få hjälp. Avundsjukan skördar många offer.  Traditionella medicinkonster är starkare än den vite mannens medicin, och ibland har de säkert alldeles rätt. Men många gånger gör det också mer skada än nytta.

 

Och ännu en gång funderar jag på den eviga frågan om hur man hjälper på rätt sätt? Om jag hjälper någon, men människan i fråga blir förskjuten och kanske till och med förgiftad på kuppen, är det då rätt att hjälpa? Men man kan ju inte hjälpa alla. Eller kan man det? Är det rätt att inte hjälpa, när man kan, bara för att man vet att någon kommer bli avundsjuk? Ska man välja att inte hjälpa? Kan man någonsin göra något som blir helt rätt? Som inte har några dåliga konsekvenser för någon? Ska man sluta göra något överhuvudtaget eftersom risken för att det blir fel är för stor? Eller ska man försöka, på gott och ont?

 

 

 

Zanzibar var så där fantastiskt rekalm-annons-fint. Precis så där fint som det ser ut på glänsande affischer som lockar till sistaminutenresor. En lagom blandning av bekväma dagar på stranden med inget annat att göra än att räkna de solblekta fjunen på magen, gräva med tårna i sanden och fåfängt oroa sig för om solbrännan blir jämn och fin och äventyr med krånglande bilar, utsikt över hisnande landskap och sena kvällar med stearinljus och vackra vinflaskor.

 

Jag är tillbaka i Bangui och stranden i Paje känns väldigt långt borta. Men när jag landar på den dammiga flygplatsen och tittar ut genom flygplansfönstret på poliserna jag känner, mangoträdet jag brukar sitta under på morgonen när jag väntar på försenade Air France, och den stora självlysande skylten där det en gång stått ”Aeroport International Bangui Mpoko” men där bara enstaka bokstäver envist hänger kvar så tänker jag att borta ÄR bra, men hemma ÄR bäst.

 

Nairobis skummande kaffe latten och elektricitet dygnet runt till trots; Bangui är oslagbart. Om en månad är jag i Sverige. Ja, det är faktiskt alldeles sant. Men innan dess ska det packas djurkranium, torra hudar och svansar, det ska skrivas och stämplas exportpapper, tulldeklarationer och veterinärcertifikat.  Campen i öster är stängd. Min bror är i Bangui för ett par dagar och denna säsong lider nu oundvikligen mot sitt slut. Men det är lagom. Det är dags. Dags att avsluta och att byta värld, luft och människor. Allting har sin tid.

 

Allting har sin tid, och efter många om och men blir jag kvar i Bangui. Magkänslan vinner och i höst kommer jag tillbaka till Bangui. Det är spännande, detta med livet. Jag har äventyr på gång.

 

På morgnarna sprang jag längs stranden. Och det finns nog inget som är så bra för själen som att springa på en strand med horisonten som sällskap och med snäckor som kraschar under fötterna. Man får perspektiv, på livet. På historien. Jag fyllde år, fick massor av mail och meddelanden, och tänkte att det enda som finns är här och nu. Livet är en nyckfull lek på dödligt allvar.