Inblick. Utblick. Ögonblick.

Den 8 januari. På morgonen letar jag tyger på marknaden tillsammans med Aleksandra och Olivier under en brännande sol. Lunch längs floden. En lång siesta bakom de tjocka gardinernas tunga tyg. På eftermiddagen möts vi upp, jag och Aleksandra, för att springa på kullen. Solen som sjunker mot de blå kullarna ger himlen de allra vackraste färgerna. Utsikten ger mig, som alltid, små ilningar av lycka längs ryggraden och på väg ner för den långa backen tänker jag att livet är så vackert. Jag så lycklig.

5 minuter senare blir jag rånad, misshandlad och utsatt för våldtäktsförsök.
Det kommer från ingenstans. Plötsligt är han där. Plötsligt ser jag den vackra utsikten fara förbi mina ögon när jag kastas ner på marken. Plötsligt är allt uppochnedvänt och ingenting blir igen detsamma.
Hjälplöshet har en bitter smak. Rädsla ett skrikande sug i magen.
På femton minuter förändras livet.
På femton minuter ger mig livet en läxa.

Detta är en blogg som alla kan läsa. Man kan ju fundera, om man borde skriva sådant här på internet. Men. Detta händer så många mer än mig, och är så mycket vanligare än vi låtsas tro. Detta händer varje dag i Sverige, Frankrike, England, USA, Kamerun och RCA. Det händer mig. Och det händer dig.
Och den där eftermiddagen, den 8 januari 2011, blev en ödesdiger dag som nu ligger i livets bagage. Med mig för alltid.

Jag skulle kunna skriva om smärtan. Om skriken. Om lukten. Om honom. Mannen. Jag skulle kunna skriva om mardrömmar, sömnlösa nätter och om upplevelsen att polisanmäla en man för våldtäktsförsök i OCRB’s rangliga byggnad.  Jag skulle kunna presentera er Hjälplösheten, en alldeles ny bekantskap, eller Rädslan, min nya inneboende.

Men det är inte så jag vill ha det.
Söndagssolen går ner över Bangui. I Bangui har idag centralafrikanerna köat till vallokalerna för att välja sin nya president. Dagen har varit vacker, i utsikten från mitt hus. Ljuset har varit så där krispigt klart, vinden torr och värmen behaglig. Det har regnat mangoblommor från träden och min orkidé blommar med de rödaste blommorna.

Livet är inte lätt.
Och vissa dagar är det svårare än andra. När man blir skadad, i sin hemmiljö, på en plats man trott sig vara i säkerhet, tvingas man att omvärdera sin verklighet. Och det gör ont. Det är svårt. Att plötsligt känna sig fången i sin egen rädsla.
Livet är inte lätt. Men detta ÄR livet. Och livet fortsätter. Dagar kommer och går och man lär sig. Att leva.

När visdomständer tränger upp genom tandköttet gör det ont.
Och så är det väl med livet. Med visheten vi ska samla på oss längs livets gång.  Dessa upplevelser, läxor, som färgar linsen genom vilken vi betraktar livet.

Att vara modig är inte avsaknaden av rädsla, utan behärskningen av den.
Men tro mig, det låter så mycket lättare än det är.

Solen går ned. Måndagen knackar på dörren. Livet fortsätter. Livet måste fortsätta. Och ibland, när det är alltför mörkt, behöver man inte tänka på att överleva dagen. Överleva en timma räcker. Andas in. Andas ut. Nästa timma blir bättre.

Jag ska klara av, även detta.

Ljudet av apornas rasslande lek i träden och fåglarnas dova vindslag helar själen. Reparerad och tillbaka i startrutan kommer jag tillbaka till Bangui för att ta mig an det nya året.

När solen gick upp och dimman flydde över vattnet, den svala luften mot mina kinder och de hundratals fjärilarna fladdrade i morgondiset, tänkte jag att det var allt för länge sedan. Alltför länge sedan det bara var jag, träden, vattnet och vinden. Himlen som jagar ovanför.
Medans kanoten skar vattenytan och den högljudda tystnaden bröst av en fisk som slog tittade jag på löven som virvlade i vattnets strömmar och livet blev vackert.
Ibland måste man påminna sig.

Kvällens myggor som jagar i pannlampans vita ljus, sanden mellan tårna och lukten av rök som tårar ögonen får lyckan att bubbla inuti, lugnet att lägga sig.  Nattens massiva mörker, insnurrad i sovsäcken, lyssnandes till cikadorna och daggen som droppar.

Den röda vägen.
Den vida rymden. De brokiga byarna. De fulla militärerna. De halvnakna barfotabarnen som springer efter en vettskrämd höna. Kvinnorna längs vägen, med stora fat balanserande på huvudena. Lukten av palmvin som ligger tung över marknaden där jag stannar för att köpa stora korgar med gula passionsfrukter.

Tillbaka ter sin Bangui lite snällare. Nyårsfirandets rester ligger i drivor längs Avenue Boganda. Staden är tom och stillastående när jag kör in på söndag kväll. Måndag morgon har människorna väckts till liv igen och det nya året har kommit och börjar precis som det förra gjorde. Som de alla gjort.

På vägen tillbaka, när vi stannade för att äta lunch vid Bambaris torg, tittade jag ut mellan grässtråna från barens tak ut på barnen som lekte med en plastdocka. Kandan, inlindad och kokad i blad, var den godaste jag ätit. Mycket ska hända, året som kommer. Livet är spännande. Och skrämmande.

Och jag mindes Gunn, från Solgläntans ålderdomshem som, trots sin kropp full av cancer, varje morgon sa ”Huvudet upp, fötterna ner, och hjärtat mitt emellan.”

Vi tar en dag i taget, så ska detta nog gå bra.

Dagarna försvinner i all hast och med dem livet.
Jag räknar årets sista dagar.

Livet är en karusell, en regnbåge, en bergochdalbana. Det har vi ju redan konstaterat många gånger. Och regnbågen skiftar. Från vackraste färger till tråkigaste grått, mörkaste svart. Och fort går det.

Julen kommer och går, för mig väldigt ouppmärksammad. Jag jobbar. Somnar kl 20 på soffan julafton och vaknar till en juldag med strålande sol, dimma och en kungsfiskare som flyger runt mig där jag sitter och fångar tankar i bläck på ett papper.

Man skulle ju kunna tro, att i ett land där folket lever på existensminimum, att julen inte skulle firas. Men så är det inte. Veckan innan jul kantas Avenue Bogandas buckliga trottoarer av julgranar i plast, röda pappersbollar, glitter och en oändlig mängd plastleksaker från Kina. Från skolan som kontoret ligger granne med hörs julsånger och en lärarinnas stränga visslande i en visselpipa för att hålla takten.  Ett hus längs Avenue d’Independance är smyckat som den där stora villan i San Fransisco jag sprang förbi när jag bodde där. Så julen är ett faktum, även i Bangui.

Kunder kommer och går, flygplan lastas och lastas av. Kartonger packas, vägs, tejpas och märks. Bilar går sönder och repareras. Kylskåp fylls med vatten och vattnet dricks upp. Och andas bör man, annars dör man.

Årets sista dagar ska jag möta på okända vatten. En liten flod i regnskogen, en kanot och ett par vänner väntar på mig. En liten bubbla att flyta i, ett dygn. Innan det nya året kommer, bubblan spricker och nya tag ska tas.

Vackra stunder fångas. Pärlor på ett band att vara rädd om. Alla dessa omtagningar.