Marie Tendresse...




När jag första träffade Francine tänkte jag inte så mycket på det. Hon verkade vara mest som alla andra. En vacker fransyska med tjockt svart hår och mörka ögon. Men med tiden som gick växte något fram i hennes blick. Framför mig tynade hon bort. Mörka ringa under ögonen och knappt hörbara ord som uttalades av darrande läppar.

Vi lärde känna varandra och jag fick del av hennes sorg och förtvivlan. Under 7 år har Francine och hennes man Jean-Charles försökt att få barn. De har genomgått alla världens möjliga och omöjliga behandlingar, men ingenting har fungerat. Dagliga sprutor, hormoner som spökar, hoppet som ständigt förlorar och familjer och vänner som ingenting förstår.

De bestämde sig för att försöka adoptera och genomgick den långa process som krävs för att få tillstånd att adoptera. Efter två år fick de tillståndet och då började väntan. Väntan på att rätt barn, DERAS barn skulle hittas. Ett barn för dem.

Dagarna, veckorna och månaderna gick och för Francine blev väntan ett långsamt självmord.

Det första och sista hon tänkte på. Det enda som fanns kvar att leva för.


När hennes man blev erbjuden en tjänt i Centralafrikanska Republiken bestämde de sig för att åka. De hade ingenting att förlora. De kom hit till Bangui och började om sitt liv i en ny tillvaro. Innan de åkte från Frankrike fick de veta att om de själva hittade ett föräldralöst barn i Bangui så kunde de eventuellt få adoptera det barnet. Ett hopp tändes.


Francine, som inte jobbar, engagerade sig i en liten grupp med kvinnor som stöder olika barnhem och föreningar av olika slag. Hon kom i kontkat med flera barnhem och varje gång hon såg ett föräldralöst eller övergivet barn ställde hon sig frågan - är detta mitt barn?

I ett land som detta är den nakna sanningen svår att svälja. Det finns inte många föräldrar här som inte skulle överge sitt barn om de visste att barnet skulle bli omhändertaget av eruopéer.

Francine och Jean-Charles, som ville göra det hela på rätt sätt, började tappa hoppet. Igen. Hur skulle de någonsin hitta ett barn här som inte skänktes bort med öppna händer, utan faktiskt var föräldralöst?

Francine tappade greppet. Om hon inte fick ett barn här, skulle hon aldrig få ett barn.


Så i oktober hände något. En katolsk nunna tog kontakt med Francine. På vägen ut från Bangui fanns det en grupp med nunnor som under det senaste året hade fått ta emot föräldralöa och övergivna barn som människor hittat. För ett par månader sedan hade de fått ta emot en liten flicka.


Francine och Jean-Charles besökte nunnorna och upptäckte en skara kvinnor, som utan stora tillgångar, tar hand om övergivna, bortslängda och förskjutna barn. I skrivandes stund har det 19 barn hos sig. Tre av dem har hittats i avlopp, två har blivit lämnade vid sjukhus utan att någon vet vem som är föräldrarna. Tre av de barn de tagit emot har varit för tidigt födda och ett av dem vägde 900 gram när de tog emot henne.

Hon har döpts till Marie Tendresse, och hon har nu fått flytta hem till Francine och Jean-Charles. Marie Tendresse, en liten flicka som snart är sex månder, blev lämnad på ett sjukhus samma dag som hon föddes. Hon föddes ca en månad för tidigt och  det ingen som visste om hon skulle överleva.
Nu, sex månader senare, är hon liten och knubbig, och full av liv.


Lagom till jul tog den lokala domstolen beslut om att Marie Tendresse i väntan på det defenitiva beslutet om adoption får bo hos Francine och Jean-Charles. Nu pågår den sista undersökningen och utvärderingen driven av staten innan adoptationen kan skrivas på och godkännas.


Den 20 December döptes Marie Tendresse i det lilla kapellet hos nunnorna som tog emot henne. Jag blev gudmor åt Marie Tendresse. Dopet var en typisk afrikansk liten tillställning där prästen var en timma försenad, när han väl kom hade han glömt den heliga oljan och var tvungen att pluttra iväg på sin moped för att hämta den för att äntligen kunna döpa den lilla flickan. Marie i sin tur var förkyld så jag fick den stora äran att ta emot snor, spott och spyor framför altaret i kapellet och när det iskalla vattnet hälldes över hennes panna brast hon ut i ett skrik som döva kunde höra.


Francine har ännu en gång ögon som glittrar, och Jean-Charles är så stolt som en nybliven pappa kan bli. Marie Tendresse gurglar, ler och skriker om ett barn ska göra och jag kan inte annat än att vara väldigt glad för deras skull.

För Francine och Jean-Charles som äntligen har fått glädjen och gåvan att bli föräldrar, och för Marie Tendresse som trots att hon blev övergiven nu har fått förälrar som i sju långa år väntat på henne och som är redo att de upp allt för att hon ska må bra, vara glad och få alla goda möjligheter i livet.

Marie, Francine och Jean-Charles fick den enda gåvan som verkligen betyder något.
Gåvan att  få ge, och att te emot, kärlek.


Dagen idag är här...




Dagen gryr.
Mellan Banguis omringande kullar kilar solens strålar fram och smeker staden till liv. Nattens eldar och flodens dimma gör luften mjölkig och vit. När jag tar mig in mot staden går några få människor längs vägen, invirade i kläder och tyg för att hålla morgontimmans kyla och fuktighet borta. Poliserna vid det fallfärdiga polishuset ligger och sover på plastmattor på gården. Taxibilarna har börjat köra in arbetarna mot stadens kontor, restauranger och affärer.
Utanför de många bagerierna står brödkillarna sammlade för att köpa bröd som de sedan säljer vidare i kvarteren. Doften av nybakade baguetter sipprar ut från bageriernas stängda dörr och blandar sig med morgonens fuktiga doft av natt och avloppens och dikenas stående vatten.

Bara fem minuter. Sedan är det klart. Dagen är i full blomm och som vid en fingerknäppning är allting igång. Dörrar öppnas, bord dukas, det sopas, bärs och ropas. Taxibilarna tutar, bliar åker förbi, människor sorlar. Dagen idag är här.
 Hundar drar runt rstaurangernas hörn, kråkorna falxar utanför mitt kontor. Uteliggarna gömmer försiktigt sina få tillhörigheter mellan väggar, i diken och bakom reklamskyltar med misstänksamma blickar över axeln. Deras långa dag har börjat med att försöka hitta, stjäla eller lura till sig mat för dagen. Alla knep är tillåtna.
Kvinnor med stora lass av grönsaker och frukt är på väg genom staden till olika marknader, deras minsta barn uppknytna på ryggen. Sekreterare och tjänstemän spankulerar lite nonchalant över gatorna på väg till kontoren iförda illasittande kostymer, fejkade klackar och smink från 80-talet.
 
Dagen idag är här. Årets näst sista dag.  Min dag har börjat och mycket ska hinna hända innan jag kan säga att dagen är slut. Alltså är det bäst att sätta igång istället för att såsa här framför datorn och skriva rader som ingen läser och varken gör från eller till i världen jag lever i.

Hejdå!


Tiden Nu...

Eftermiddagssolen silar in genom kontorets stora fönster. I trädens toppar utanför ser bladen ut som gjorda av guld. Det småsunkiga hotellet som ligger granne döljer "Plantation", en av stadens nattklubbar som nu mot kvällningen börjar kolla ljudet i högtalarna. Fläkten surrar frenetiskt och papprena på skrivbordet fladdrar halvhjärtat i vinden. Ett lager med damm ligger på skrivaren. Pennor,linjaler, en miniräknare och några sedlar bildar en liten konstnärlig oreda på skrivbordet. Gässen gässar runt i trädgården och några hönor kacklar förnärmat.
Tiden precis innan kvällningen. Tiden då lugnet sänker sig, tiden blir oidentifierbar och världen ser ut att bada i honung och gulddamm. Eller i alla fall vill man tro det. För egentligen är det bara den förädiska solen och torrtidens damm tillsammans med ett par försöknande vindar som gör att världen som egentligen är dammig,varm och svettig ser mycket mer romantisk ut än vad den gjorde bara för ett par timmar sedan.

Nu. Tiden då man börjar plocka undan. Tänka på att åka hem, ta en dusch, slappna av.
Åtminståne ända fram till imorgon.

Julaftonsmorgon...

Jag kommer ihåg att jag vaknade långt före alla andra. Myggnätet runt sängen gjorde gubbar och troll av möblerna i rummet och jag räknade de små små rutorna i nätet. Som en otålig mask låg jag och vände och vred mig i sängen tills jag inte kunde vänta längre. Det var julaftonsmorgon. Ingen dag kan vara lika lång som julafton. Åtminståne inte när man är sju år. Hur ska man vänta ända tills kvällen på klappar, dansa runt den prydda palmen och äta gröt? Efter en evig väntan vaknade resten av huset, vi åt frukost och jag låtsades vara oberörd av att det var jul jul jul jul. Under dagen smög jag runt och tittade efter paket, försökte luska ut var de fanns någonstans. Om sanningen ska fram så här på julaftonsmorgon så vet jag fortfarande inte var mina föräldrar gömde våra klappar....
Mina barndomsjular. Pappa som var ledig och som gick och plirade ut från sina glasögon och var så där händig som bara min pappa kan vara. Mamma som var i köket och lagade mat. Mammas julskinka. Pappas julgröt. Och jultårtan. En vit marsipantårta med små jultomtar på.

Jul. När man är sju år finns det inget mer magiskt är ordet jul.

Idag är jag inte sju år längre. Och ordet jul har liksom tappat magiken lite. Fenomenet jul har fått en annan betydelse. På sätt och vis är det lite ledsamt. Jag minns med glädje och värme mina barndomsjular. Tänk om det kunde fortsätta att vara så? Lika spännande, magiskt och vackert.

Men julen förändras med tiden som går. Den 24 December 2008. Jag vaknade kl 6 imorse med ihärdig hosta, en ögoninfektion och en katt som hungrigt jamade utanför fönstret. Nu, en dryg timma senare sitter jag på kontoret och jobbar. Jag har inga speciella planer för dagen, förutom att jobba och gå lite små ärenden. Min bror är på ena sidan av landet, mina föräldrar på den andra och jag är mitt emellan. Och min brors fru och lilla älskade Theo är i Sverige. Mina nära och kära vänner är antingen i Sverige eller i Frankrike. Min hjärtevän är med sin familj är Frankrike och jag är ensam här. Ja, jag har ju katten förståss.
Utanför fönstret skiner solen och trädens löv är gröna. Fåglarna sjöng i morse och kontorets vakter (två ilskna gäss) vid namn Hans och Greta eller Stalin och Schyman (beroende på vilket humör jag är på) spankulerar runt och gör vad gäss gör bäst - äter, skiter och för en massa oväsen.
Hemma i huset är det enda som påminner om julen de fyra silvriga julgranskulorna jag hängt upp i ett fönster. Bara för sakens skull. En liten flicka på sju år vaknade till liv i mig och jag var tvungen att sätta upp de där kulorna som låg i ett skåp och skräpade. Annars ser det precis ut som vanligt, förutom att jag inte har diskat. Ni som känner mig väl vet att jag hatar att ha disk stående. Men är man sjuk så är man. Och har man mycket att göra så har man. Så det så. Så det står disk och skräpar i diskhon och mitt kylskåp är allmänt tomt.

Min jul kan låta lite tragisk. Jag kan verka lite bitter. Men så är inte fallet. För jag trivs så här. Med min jul lite upp-och ned vänd, med min familj utspridd över världen och mina vänner långt borta. Det stör mig inte. Just nu vill jag ha mina jular så här. För allting har sin tid. Tiden då ögon tindrar, klappar öppnas och spänningen är outhärdlig, men också tiden då allt det där inte spelar så stor roll. Där julen är väldigt mycket som en dag som alla andra.
En dag, när jag själv har barn, då ska jularna ännu en gång vara fyllda med glitter, paket och förväntan. Då ska jag förbereda, gömma, slå in, pynta och grejja. Då. Men nu. Nu trivs jag bra med min ensamma jul som inte är som alla andras. Jag har min egen julefrid så här. Lungt, tyst och alldeles vanligt.



 


Dan före dan före dopparedagen!

Längs avenu Boganda ligger julkrubborna i långa rader. Små gräshus med deformerade Jesusfigurer i bjärta färger och Marior med bröst som Pamela Andersson. Gående försäljare med julgranspynt från 80-talet överfaller mig vart jag än går i staden. De kommer, med glitter och glamour, och med spygröna plastjulgranar i högsta hugg.

Det är jul. Även här i Bangui. Affärernas hyllor har fylls med ost, korvar, patéer och annat som man bör äta på jul. Från de små stånden på stadens marknad skrålar julmusik från raspiga högtalare. De arabiska försäljarna sjunger glatt med i de internationella stjärnornas rungande "halleljua".
Jag hörde till och med en skrapig Carola sjunga ur någons för högt uppskruvade högtalare. Carola i Bangui. Carola i Centralafrikanska Republiken. Det vore något det.

Bristen på julkänsla och pyntade hem faller mig i smaken. Jag trivs bra här där allt får en absurd kringelikrok. Jul fast ändå inte. Jul för dem som har råd att fira jul. Fast jul för alla, för julens budskap är ju framförallt för dem som har mindre än ingenting. Men lätt för dem att ta det till sig, när de ser feta vita komma ut från affärerna med kärror och korgar i långa rader med dyra varor importerade från Frankrike. När de hippa ungdomarna som jobbar för olika humanitära organisationer blåser runt i sina feta toyotor med fönstren nere och julmusiken skrålandes.

En bit av mig själv skäms för att fira jul i vår bemärkelse i en värld som denna. Där lidandet och fattigdomen är så påtaglig och vardaglig. Jul är jul. Jag tror att det finns en mening med jul, att julen har en betydelse.... Men inte kan det betyda att vi ska vräka i oss mat, spendera orimliga summor på glitter och ljusstakar och på gåvor som vi ändå lika bra kan klara oss utan?

Jul måste vara något annat.

Min jul ska vara något annat.



Morgondagen...

När jag var någonstans i ingenstanslandet mellan sovande och vaken slog det mig "Lampskärmar!" Jag ville ju byta lampskärmar. Vem skulle man kunna be göra nya lampskärmar? Sa inte Francine igår att hon skulle kunna fixa själva plåteriet (dvs ställningen)? Så mellan kl 3 och 6 imosre yrade jag om lampskärmar.
Viktigare saker finns väl att yra om. Men så var det. Lampskärmar ockuperade mitt halvsovande sinne.

När jag sedan vaknade kändes det som en överviktig elefant satt sig på mitt ansikte. En basketboll i näsan, ett rakblad i halsen, ballonger i öronen. La totalié liksom. Att vakna och vara riktigt fökyld. Till på köpet har man sovit kungligt dåligt. Snor. Harkel. Host. Gny. Gnäll. Snor. Harkel.Host.Gny.Gnäll. Ingen ände på härligheten.

Jag tror malarian kommer krypandes också. Karaktäristisk värk i ryggen. Svanken ömmar, axlarna spänner. Ögonen bultar som pinpong-bollar. En dag som denna går ingenting fort. Alla beslut, vesentliga som ovesentliga, tas i slowmotion mellan nysningarna och snytningarna. Men beslutet om att inte gå och sätta mig i en kö med 45 andra sjuklingar och vänta i 2 timmar på att få ta ett blodprov togs rekordsnabbt. Jag sover på saken. Om det är värre imorgon få nya beslut tas. Nu ska jag bara rulla in mig i snoriga näsdukar och gnälla över mina krämpor.

Ja ja, jag vet. Jag vet. Som om de nu var några riktiga krämpor. Som om jag hade drabbats av cancer, HIV och tuberkolos. Som om. Nej, jag vet att detta endast rör sig om en liten fjuttig förkylning. Kanske en malaria på det. Men efter ett par dagar är jag frisk och kry på mina rultiga ben igen. Men jag är ledsen, alla riktigt sjuka människor i världen, jag är också sjuk idag. Just idag känns det som jag drabbats av alla jordens sjukdommar på en gång. Så det så.
Men imorgon kommer jag ha dåligt samvete över att jag ojjat mig över en liten minipini förkylning.

Mitt kontor är fortfarane ointrett, lägenheten skriker måsten som stressar på, snart åker det en lastbil som ska lastas och fyllas med ett litet berg av beställningar, papper och brev ligger i en liten men ack ansenlig hög och tickar som en liten oskyldig terrorist-bomb. Dagarna går och D dagen närmar sig. Den 3 Januari. Säsongens första kunder.

Men som min kära far säger. Det löser sig till morgondagen. Sov på saken.
Han är klok min far. Det gäller att sova. På saker. Morgondagens morgonstund har guld i mund!  Eller nått.
Nu ska jag köpa en libanesisk pulversoppa, åka hem till den vita katten och snora för mig själv i mina rosa lakan. Imorgon är en ny dag.



En matta

Ibland dras mattan bort under fötterna. Ibland faller man handlöst ner i sanningen. Det är som att livet självt slukar upp dig och sväljer ner dig i ett mörkt hål. När detta händer kan man bara vänta. Ligga lågt. Man måste koncentrera sig på att överleva, på att samla krafter. Man får vänta tills livet spottar upp en ur det mörka innanmätet. För till slut kommer man ut på andra sidan. Man måste trots känslor övertala sig själv om att det finns ett slut på mörkret. Ibland handlar livet bara om att äta, dricka och sova. Överleva.Sammla krafter för kampen mot sig själv och livet. Men man kommer ut på andra sidan. Så småningom. Till slut. Det gör man alltid. Så småning om. Och trots att det låter så där klämkäckt så är det sant: Det som inte tar död på dig gör dig starkare. Men bara för att man spottats ut av livet på andra sidan det svarta betyder det inte att kampen tagit slut. Att den är vunnen. Det betyder bara att den ändrat form. Att man vunnit delkampen. Nu är det envisheten som sätts på prov. Nu är det tron. Nu är det övertygelsen som tvättas, vrids, skrapas och frestas. Kampen har tagit en annan form. Men jag är tillbaka. Starkare än jag föll ligger jag nu uppspottad av livet. Övertygad. Livet är en kamp. Jag kämpar. Precis som alla andra.

RSS 2.0