Sommarminnen...
Alskade du...
Jag forstar dig. Det maste vara valdigt varmt och skont darinne. Och valdigt praktiskt. Inte behover du gora nagonting. Simma lite, gora en kullerbytta...bara flyta. Du behover inte ens bry dig om att ata. Det skoter sig sjalvt.
Du behover bara vara.
Jag forstar att det maste verka valdigt laskigt har utanfor. Du hor sakert konstiga ljud, och ibland puttar nagon pa dig. Men jag tankte bara tala om for dig att det ar dags att komma ut nu.
For trots att det kan tyckas valdigt skrammande har ute sa vantar vi pa dig.
Har utanfor.
Du kommer inte vara ensam. Din mamma vantar pa dig. Jag var faktiskt tillsammans med henne nar hon upptackte att du fanns. Aven om hon inte sa nagonting till mig da, sa forstod jag. Att du fanns, att du skulle komma till oss. Och sedan dess vantar jag. Din mamma vantar pa dig med ett hjarta som nastan spricker av karlek. Din pappa ocksa, aven fast han ar lite mer aterhallsam. Din pappa kommer bli den basta pappan i varlden. Inte for att han ar den basta manniskan, men for att han kommer att gora allt for dig. Din pappa ar lite kenpig, men han vantar pa dig ocksa.
Jag vet ju inte om din pappa kommer att vara dar nar du kommer. Men kommer han inte det sa ar det inte for att han inte alskar dig, och for att han inte vantar pa dig. Det ar bara en miss i schemat. Sadana kommer du att fa uppleva manga ganer i livet. For om sanningen ska sagas, sa ar inte dina foraldrar nagra fenor pa att planera direkt. Nej. Det kan man inte saga. Sa lite forseningar far du rakna med. Nar du val bestammer dig for att komma ut. Det verkar ju forresten som om du redan ar en av familjen, du ar ju ocksa forsenad! Har ute sager vi "applet faller inte langt fran tradet".
Jag vet, det ar inte helt latt att forsta. Vi sager valdigt mycket konstigt har ute. Men med tiden kommer du att forsta.
Ditt liv kommer inte bli nagot vanligt liv. Det kan jag tala om for dig redan nu. Och flera ganger kommer du att onska att du var precis som alla andra barn. Men det gar over. Och fram tills det att det gar over kan jag trosta dig med att atminstane jag kommer att forsta hur du kanner.
Livet har utanfor ar inte alltid sa kul. Du kommer rammla och sla dig, du kommar skrubba upp dina sma knan och armbagar. Men jag lovar dig att du kommer att ha en mamma och pappa som blaser pa saren, satter pa plaster och torkar tarar. Du kommer vara trott, ledsen och hungrig, men du kommer aldrig vara ensam. For vi vantar pa dig.
Din mamma och pappa kommer av karlek till dig gora dig arg och besviken. Men nar tiden har gatt sa kommer du forsta att de bara ville dig val.
Det finns sa mycket roligt har ute som vantar pa dig. Det finns sa mycket att lara sig. Att kissa ner pappa nar han byter bloja pa dig (men sag inte att det var jag som sa att du skulle gora det!), att rapa mamma i ansiktet, att lyfta pa huvudet sjalv, dra mamma i haret och att inte lata pappa sova. Att bita mamma i brostvartan nar hon ammar och sen lara sig ata valling, grot och mosad banan. Att kladda mat pa alla mobler och klader och spy upp lite pa pappas nya skjorta.
Sen ska du lara dig sitta, krypa, och ha sonder allt som finns inom rackvidd. Allt ska smakas i munnen, men snalla, forsok komma ihag att inte svalja ner det!
Sen lar du dig ga, och da ska du inte ge mamma och pappa en lugn stund. Sen ska det cyklas, klattras i trad och badas i sjoar och floder. Du ska pladdra som en papegojja och sjunga samma sanger om och om igen.
Som sagt, det finns sa mycket har utanfor som vantar pa dig.
Jag vantar pa dig.
Sa snalla lilla rara du dar inne i det varma morkret, det ar dags att komma ut nu.
Vi vantar pa dig.
Raggmunkar och politiska mord
Idag finns det ingen ande pa alla gaspningar. Bananflugor snurrar runt i den stillastaende luften pa kontoret och luftkonditioneringen gurglar. Det ar en typsikt mandag. Jag vill lagga mig och sova och vakna upp nasta lordag morgon istallet. Om ett par timmar stanger vi ihop butiken. Jag funderar pa att aka hem ikvall och gora raggmunkar. For att mata mitt svenska arv.
Jag har nog lika somntunga ogonlock som President Bozizie har dar han inramad och kladd i kostym hanger pa en av kontorets fyra vaggar. Fast i hans fall ar det inte somn som tynger ner ogonlocken. Det ar fett. Han liksom plirar ut med morka pupiller under hudvecken. Han ar fet. Som en afrikansk president bor vara. Kortet som hanger pa kontorets vagg hanger i alla olika kontor i staden. I alla affarer ocksa, for den delen. Samma kort, men fettunga ogonlock och allt. Man gor sakrast i att ha kort av honom pa kontoret/affaren. Utatsett maste man vara lojal. Alskade Bozizie som raddade den Centralafrikanska Republiken.
2010 skall det centralafrikanska folket skrida till vallokalerna. Ett val ska aga rum, sa som sig bor i ett demokratiskt land. Det ska inte finnas nagra vapen och inga konflikter. Nejda. Det ska finnas manga kandidater och alla ska kunna tala fritt och oppet. Det ska finnas mojlighet for alla att rosta. Jada. Saklart.
Om det skulle finnas nagon likhet mellan USA och RCA (forutom att landernas namn forkortas till tre bokstaver) sa ar det val att man redan nu borjar prata om valet. Tva ar i forvag. Men det ar ocksa den enda likheten. Sjalva faktumet. Sedan galopperar de olika landerna milslanga avstand ivag fran varandra. Som vettskramda tavlingshastar.
Just nu fragar man sig om det kommer finnas nagra kandidater till valet 2010 forutom den sittande presidenten. Redan nu borjar man kunna se tecken pa en forandring i ledningens agerande.
Fler och fler militarer och poliser patrullerar gatorna. Och det hela handlar inte om nagot lungt spankulerande av stiliga uniformskladda man som ler mot barnen som leker pa gatorna och hjalper gammla tanter over vagen. Nej. Det handlar om illa kladda, valdigt unga, man som bevapnade med aoutomatvapen hanger som klasar runt nagra illa medfarna bilar som kor i konvoj langs stadens tva huvudgator. Blinkande ljus, sirener, och ibland ett par avlossade skott i luften. Nar de passerar maste alla andra fordon stanna.
Sedan i agusti har tva mystiska mord skett pa man som jobbade inom regeringen. Den senaste som gick detta olyckliga ode till motes var integrationsministerns narmaste man. En natt fick han ett telefonsamtal, han gick ut ur huset och skots till dods i sin tradgard. Inga vittnen. Givetivs. Det som finns pa allas lappar, men som ingen vagar uttala hogt, ar att denne man var en motstandare. Han var ex-presidentens, Patasses, fortrogne. Ryktena sager att Patasse kommer att stalla upp i valet 2010. Den som lever far se.
Men det vi alla redan ser, och det jag hor fran de sma kvarteren runt om staden, ar att nagonting har hant. Nagonting har forandrats. Nattliga rader av regeringens styrkor bland de sovande, inte ont anandes familjerna i stadens fororter, mer och mer militarer pa gatorna, efter morkrets inbrott ar det forbjudet att kora pa vissa gator i staden. Kriminaliteten okar, aggresiviteten ar mer pataglig. Nagonting har hant.
Vi alla ar nog rorande overens om att det inte ar en positiv forandring.
Hur som haver, det ar mandag och en dag som denna verkar inga prognoser nagot vidare. Om tva ar ar det presidentval och jag hoppas, ber, och haller tummarna for att det ska vara vandningen for detta land. Det fjarde fattigaste landet i varlden. Som pa internationella listor klassas lika farligt som Bagdad.
Det ar mandag den 27 oktober och mina ogonlock hanger tunga. Jag ska nu ta och agna mig at att fundera kring om jag ska gora raggmunkar eller pannkakor till kvallsmat. For trots att den haltande infrastrukturen faller sonder, politiska man mordas, och militarer patrullerar gatorna lever min vardag vidare. Trots allt.
Jag har nog lika somntunga ogonlock som President Bozizie har dar han inramad och kladd i kostym hanger pa en av kontorets fyra vaggar. Fast i hans fall ar det inte somn som tynger ner ogonlocken. Det ar fett. Han liksom plirar ut med morka pupiller under hudvecken. Han ar fet. Som en afrikansk president bor vara. Kortet som hanger pa kontorets vagg hanger i alla olika kontor i staden. I alla affarer ocksa, for den delen. Samma kort, men fettunga ogonlock och allt. Man gor sakrast i att ha kort av honom pa kontoret/affaren. Utatsett maste man vara lojal. Alskade Bozizie som raddade den Centralafrikanska Republiken.
2010 skall det centralafrikanska folket skrida till vallokalerna. Ett val ska aga rum, sa som sig bor i ett demokratiskt land. Det ska inte finnas nagra vapen och inga konflikter. Nejda. Det ska finnas manga kandidater och alla ska kunna tala fritt och oppet. Det ska finnas mojlighet for alla att rosta. Jada. Saklart.
Om det skulle finnas nagon likhet mellan USA och RCA (forutom att landernas namn forkortas till tre bokstaver) sa ar det val att man redan nu borjar prata om valet. Tva ar i forvag. Men det ar ocksa den enda likheten. Sjalva faktumet. Sedan galopperar de olika landerna milslanga avstand ivag fran varandra. Som vettskramda tavlingshastar.
Just nu fragar man sig om det kommer finnas nagra kandidater till valet 2010 forutom den sittande presidenten. Redan nu borjar man kunna se tecken pa en forandring i ledningens agerande.
Fler och fler militarer och poliser patrullerar gatorna. Och det hela handlar inte om nagot lungt spankulerande av stiliga uniformskladda man som ler mot barnen som leker pa gatorna och hjalper gammla tanter over vagen. Nej. Det handlar om illa kladda, valdigt unga, man som bevapnade med aoutomatvapen hanger som klasar runt nagra illa medfarna bilar som kor i konvoj langs stadens tva huvudgator. Blinkande ljus, sirener, och ibland ett par avlossade skott i luften. Nar de passerar maste alla andra fordon stanna.
Sedan i agusti har tva mystiska mord skett pa man som jobbade inom regeringen. Den senaste som gick detta olyckliga ode till motes var integrationsministerns narmaste man. En natt fick han ett telefonsamtal, han gick ut ur huset och skots till dods i sin tradgard. Inga vittnen. Givetivs. Det som finns pa allas lappar, men som ingen vagar uttala hogt, ar att denne man var en motstandare. Han var ex-presidentens, Patasses, fortrogne. Ryktena sager att Patasse kommer att stalla upp i valet 2010. Den som lever far se.
Men det vi alla redan ser, och det jag hor fran de sma kvarteren runt om staden, ar att nagonting har hant. Nagonting har forandrats. Nattliga rader av regeringens styrkor bland de sovande, inte ont anandes familjerna i stadens fororter, mer och mer militarer pa gatorna, efter morkrets inbrott ar det forbjudet att kora pa vissa gator i staden. Kriminaliteten okar, aggresiviteten ar mer pataglig. Nagonting har hant.
Vi alla ar nog rorande overens om att det inte ar en positiv forandring.
Hur som haver, det ar mandag och en dag som denna verkar inga prognoser nagot vidare. Om tva ar ar det presidentval och jag hoppas, ber, och haller tummarna for att det ska vara vandningen for detta land. Det fjarde fattigaste landet i varlden. Som pa internationella listor klassas lika farligt som Bagdad.
Det ar mandag den 27 oktober och mina ogonlock hanger tunga. Jag ska nu ta och agna mig at att fundera kring om jag ska gora raggmunkar eller pannkakor till kvallsmat. For trots att den haltande infrastrukturen faller sonder, politiska man mordas, och militarer patrullerar gatorna lever min vardag vidare. Trots allt.
Att lara sig flyga...
Dimanche, le 26 Octobre 2008
Det droppade blod fran mitt finger. Ner pa den plastiga skivan pa batens botten. Det sved, men det gjorde inte sa mycket for vattenytan lag spegelblank och floden slingrade sig framfor oss och forde oss langre och langre in i skogen. Stora trad med grenarna hangande ner i vattnet och buskar tackta med grona klangervaxter bildade vaggar och tak runt om oss. Det borjade regna, men under gronskans omfamming forblev vi torra. Vi stangde av batmotorn och horde regnets smatter mot loven. Sakta drev vi med strommen och jag skoljde av blodet fran mitt finger i vattnet.
Vi hade bestamt oss for att fly Bangui monotona livsrytm och de valbekanta ansiktena. Atminstane for en dag. Tillsammans med vara narmaste vanner, Francine och Jean-Charles, begav vi oss nedstorms langs Oubanguiflodens strommar. Molnen hangde tunga. Det sag ut som om Gud spillt ut ljusgra vattenfarg i himmlen. De sma vagorna som gick pa floden fick baten att hoppa och vatten stankte mig i ansiktet. Efter en dryg kvart nedstroms floden svangde vi av in pa Mpokofloden. Mpoko, som ar mycket mindre an Oubangui, lag alldeles stilla under sondagens himmel. Ingen manniska syndes till. Vi var alldeles ensamma.
En grupp vita hagrar flaxade skramda ivag nar vi drev forbi dem och en orm simmade langs vassen vid strankanten. Gulvita strak av pollen foljde med strommen. Jag lutade mig tillbaka och la huvudet i Oliviers kna. Ingen sa nagonting. De mjolkiga molnen andrade form ovanfor mig och baten stannade med en duns vid en gren som lag precis under vattenytan. Ingen brydde sig om att putta oss vidare, utan vi stannade kvar. I tradet ovanfor oss hangde roda blommor och pa ett vasstra paraderade myror i en lang rad. Faglar kraxade, syrsor spelade och da och da slog fiskarna i vattnet.
Efter en stund fortsatte vi langs strommen. Tunnel av gronska lattade och vi borjade hora roster. Under traden langs vattnet fanns hyddor. Vi var framme.
En kvinna, Almandine, har en liten restaurang langs floden. Traditionell afrikansk mat med de traditionella flugorna som surrar och myggorna som bits. Ett stort fat med stekta matbananer och fisk i gron bladsas vantade pa oss. Maten smakade battre an nagonsin och matt och belaten la jag mig och sov pa en filt. Restaurangbesoket kvallen innan hade resulterat i tva saker - vi var mycket fattigare - och jag fick magknip. Jag somnade som ett barn bredvid floden som plaskade och Almandine som sjong i nar hon diskade. Nar jag vaknade sov de andra bredvid mig.
En kopp kaffe och en medhavd chokladkaka senare begav vi oss tillbaka. Tillbaka mot staden, befolkningen, jobben och vardagen.
Syskonkarlek
Sa har ligger det till:
Jag foddes i Gamboula i Centralafrikanska Republiken (RCA). Ett av varldens fattigaste lander. Jag bodde med mina foraldrar och min storebror i staden Berberati, pa gransen till Kameroun. I staden fanns det svenska missionarer och det fanns ocksa en liten skola for de svenska barnen. Dar gick jag och min bror. En gang om aret, pa sommaren, akte vi till Sverige. Vi stannade i knappt tva manader och traffade familj, slakt och vanner. Nar jag var femton var jag tvungen att flytta hem till Sverige, for att ga gymnasiet. Eftersom detta inte var en sarskillt lockande tanke tog jag ett sabbatsar. Jag var en tid i USA, en sommar i Frankrike, nagra manader i Afrika och nagra manader i Sverige. Sedan koptes det en lagenhet i Orebro och jag gick pa gymnasiet pa Risbergska skolan. Mina foraldrar och min bror var kvar i Afrika. En, ibland tva, ganger om aret akte jag och halsade pa dem. Efter tre, sa har i efterhand, jobbiga ar, tog jag studenten. Jag flyttade till Stockholm och laste pa journalisthogskolan.
Min bror, Erik, startade under tiden, tillsammans med sin fru, Emelie ett jakt safariforetag i RCA. De erbjod mig jobb. Jag tackade ja. Har ar jag nu.
Jag bor och jobbar i Bangui, huvudstaden. Mitt arbete ar att vara spindeln i natet. Snurran i hjulet. Jag moter kunder pa flygplatsen och tar hand om dem nar de ar i staden, jag ser till att alla deras papper och tillstand ar iordning, jag skriver brev och forfragningar till olika myndigheter och jag sepnderar mycket tid pa olika viktiga manniskors fallfardiga kontor for att fa svar pa dito. Jag inhandlar allt som ska upp till campen (som ligger vid jordens ande); det ar mat, dyra viner, bildelar, bransle, tval, champagne, dack osv. osv. osv. Jag plockar med ekonomin, och bokfor och betalar skatter, avgifter och allehanda alldeles for dyra fakturor. Jag gillar mitt arbete. Det ar utmanande, och det ar otroligt varierande. Man vet aldrig vad som ska handa. Ena dagen ar man inbjuden till en minister, andra dagen svettas man pa en marknad och letar efter en bildel man aldrig tidigare har hort talas om, nasta dag bjuder man kunder pa fancy middag pa stans finaste restaurang.
Sedan ett par manader tillbaka jobbar jag aven pa "Maison de la presse". Stadens storsta bok- och pappershandel. Jag ar butikschef och tar hand om anstallda, bokforing, ekonomi och kunder. Vi saljer det mesta som man kan tanka sig att en bokhandel mitt i afrika ska salja. Det vill saga dammiga bocker, luggslitna pappersartiklar, lite antika datorer och andra kontorsmaterial. Men framforallt ar vi det enda stallet i landet, som far in farska, internationella tidingar en gang i veckan. Jobbet fungerar bra, men det ar ingenting for mig. Det ar for trakigt. Samma dag, samma visa. Om och om igen. Jag jobbar fram tills slutet av November. Efter det agnar jag mig endast at min brors foretag.
Jag trivs valdigt bra med mitt liv. Vad som ska handa har nast, det vet jag inte. Men jag ar inte sa orolig over det. Det brukar losa sig av sig sjalvt. Dorrar stangs, fonster oppnas och man lar sig att flyga. Det som jag brinner for ar att skriva. Det gor mig lycklig. Ord. Meningar. Overhuvudtaget att skapa. Jag tanker mig att jag i framtiden ska agna mig at det.
Pa nagot satt. Nagonstans.
Min familj ar viktig. Vi ses inte sa ofta, men vi ar nara. Jag har fantastiska foraldrar som ar valdigt engagerade i mig och min bror. Jag har en bror som ar valdigt bra ocksa, har har bara lite for mycket att gora. Men nagon gang far han tid over, och da ska det vara som nar vi var sma. Da ska vi ha tid for varandra. Jag ar stolt over att min bror och hans fru vagat starta ett foretag, och over hur har de jobbar. Jag ska for ovrigt, typ vilken dag som helst, bli faster. Jag langtar och ar galet nervos over detta lilla fenomen . Min bror ska bli pappa. Betyder det att vi borjar bli vuxna?
Jag har tva fantastiska vanner som alltid finns, Ester och Erika. De ar mina narmaste och betyder valdigt mycket for mig. Det ar jobbigt att inte kunna dela vardagen med varandra. Och det ar det enda som skulle kunna fa mig att flytta tillbaka till Sverige. Att fa vara narmare de man alskar mest.
Sa ligger det till. For er som inte kanner mig. Om det nu finns nagra sadana som laser denna blogg.
Eko pa Ecobank
Den mest valkanda och anvanda banken i landet heter ECOBANK. Ett mycket lustigt namn kan tyckas. Idag undrar jag om det beror pa att kontona ar sa tomma att det ekar i dem.
Under tva veckor har jag vantat pa en onverforing fran Sverige. Idag ar det kris. Jag MASTE ha pengarna. Under 8 dagar har jag varje dag passerat tva ganger pa banken och fragat om pengarna inte kommit in pa kontot annu. Nej, nej, och ater nej. Inga pengar pa kontot. Idag kvar det som sagt kris. Jag gick in pa banken fast besluten att alla, jag menar alla, knep var tillatna. A girl has to know what a girl has to do. Ibland fungerar det bra att vara snall och gullig. Ibland ska man vara alldeles hjalplos. Ibland ska man flirta. Och ibland maste man bara ta och skalla ut nagon sa dar ordentligt.
Idag var det sistnamnda den enda losningen.
Det fanns fortfarande inga pengar pa kontot, sa den gangliga killen ikladd for stor bajsbrun kostym. Hur ar det mojligt? Jag har ju knofirmation och allt? Jag forklarade att jag var tvungen att ha 10.000.000 cfa ikvall. Att jag om 45 minuter var tvungen att vara tillbaka pa kontoret och att jag var tvungen, tvungen, absolut tvungen att ha pengarna.
Efter att ha blivit visad till femton olika rum, lika manga feta gubbar med fula kostymer har alla bara en sak att saga till mig: Det finns inga pengar pa kontot. Jassa, men VAR finns mina pengar da? Utan att fa en forklaring sa var det enda svaret jag fick att imorgon kan jag ta ut pengarna fran mitt konto. Men om pengarna kan tas ut imorgon maste de ju finnas har? Bara hesa harklanden och facklande blickar.
Sa efter att ha statt och skrikit och skallt pa alla kostymbekladda man jag kunde komma at sa fick jag ga fran banken. Utan pengar. Trots att jag skallt ut alla efter konstens alla regler. Precis som mamma brukade gora nar jag var liten. Denna gang hjalpte det inte att skalla. Och det ar ju lite dumt av mig att erkanna, for det betyder ju att jag gjorde mig sjalv lite lojlig nar jag stod dar och skallde. Men ska vi vara positiva kan vi ju i alla fall konstatera att jag fick ut aggresioner och energi... ja, jag brande sakert ett par extra kalorier pa kuppen.
Inga pengar rikare och jag tror att det ekar pa mitt konto. Hur vi nu ska losa framtiden ar en intressant fraga. Men jag i alla fall ett par kalorier fattigare. Och kostymnissarna fick sig sakert ett gott skratt nar jag gatt. Ett gatt skratt forlanger livet, sa da har jag fullgjort dagens goda garning idag ocksa.
Salivbehallare i kamouflagemonster
Det hela var faktiskt riktigt lojligt. Jag sprang forbi tjugofem franska militarer imorse. For er som inte lever i ett land dar det finns fredsbavarande styrkor som skrotar runt och vantar pa att rebeller ska invadera staden, och under tiden fordriver tiden med att forpesta allt kvinnligt som har tva bens tillvaro, sa kan jag beratta att vi kvinnliga fenomen som har tva ben gor allt - a l l t - for att undvika dessa fredsbavarnde "man" ikladda kamouflageklader. Och detta, mina vanner, ar inte det lattaste. Inte nog med att det finns 400 gronkladda i denna valdigt lilla stad, det finns ocksa ett mycket begransat antal restauranger och andra platser dar man kan fordriva fritiden. Detta innebar att man sa gatt som alltid ar i det indirekta sallskapet av franska militarer.
Vi, de kvinnliga fenomenen med tva ben, har upprattat ett system. Pa fredag, lordag och sondag kvall ringer en av oss till alla restauranger. Pa varje stalle har vi en fortrogen, en kypare, som vi ringer och fragar om det finns nagra militarer dar just den kvallen. Allt for att undvika dem.
Ska jag nodvandigtvis klamma fram sanningen sa ar jag innerst inne glad att de finns har. Givetvis. For nar rebellerna ivaderar staden, skotten viner runt oronen och gamarna sirklar over kadavren, ar det valdigt skon att veta att jag kommer att bli raddad. Av dessa stora, starka, bevapnade man. Det hela ar betryggande. Men under tiden, i vantan pa dessa rebeller och sirklande gamar, sa kan de val banne mig ta och uppfora sig som folk!!
I helgen hade jag tankt att simma. Jag hade sett fram emot hela dagen att fa simma ett par langder i det svalkande vattnet. Jag vet inte hur det ar med er, men i mitt universum finns det nagot som heter simbassangshyffs. Alltsa sjalvklara regler om hur man beter dig i en bassang med andra manniskor i den. Till exempel sa haller sig sprattlande och skrikande barn pa ena sidan av bassangen, och de simmande vuxna pa andra sidan. Ska man simma simmar man i raka langder, fram och tillbaka, sa att alla far plats. Man agnar sig INTE at nagot zickzakande mellan raderna!
Detta lar de tydligen inte ut i franska armén. For nar jag kommer fram till den efterlangtade baljan av blatt, klart, kallt vatten ligger det 10 franska militarer och jaser i uppblasta bildack i bassangen. Inte en eller tva. Nej. 10. Tio. Ten. Dix.
Inte nog med det. Runt bassangen ligger det ytterligare 34 franska militarer och solar. Och inte solar de som oss vanliga manniskor, man ligger snallt och tyst pa sin handduk och blundar och njuter. Nej. De pratar, kastar bollar, papper och ihopskrynklade cigarettpaket fram och tillbaka. De dricker ol och rullar jointar och lyssnar pa skrammlande musik.
Och tror ni att de flyttar pa sig nar man ska simma? Givetvis inte. De ligger dar i sina gigantiska uppblasta dack med musklerna svallande och betraktar mig oppet med saliven rinnande fran mungipan.
Jag kande mig som bambi infor 10 utsvultna lejon. De hade inte ens hyffset att satta pa sig solgalsognen sa jag slapp se att de tittade pa mig. Och nar jag gommer mig med huvudet under vattnet, for att for en liten, liten stund inbilla mig att jag ar ensam i bassangen, gor jag misstaget att oppna ogonen. Fem forstorade ogonpar tittar tillbaka pa mig bakom immiga cyklop.
Sa imorse sprang jag min vanliga runda tillsammans med Maureen. Denna morgon hade franska armén bestamt att ha exercis samma runda som vi springer. Vi borjade undefar samtidigt. Vi sprang samma distans. Vi sprang om dem. Istallet for att rulla jointar vid poolen, dricka ol och forpesta allt kvinnligt med tva bens liv i denna staden sa kanske, men bara kanske, de borde agna sig at ... till exempel konditionstraning?
Ar det nu sa att det inte finns nagot vettigt for dem att gora under tiden de vantar pa banditer och rebeller sa kan de val i alla fall lata oss kvinnliga fenomen vara ifred? Atminstane ta pa sig solglasogonen nar de tittar pa oss, eller kanske INTE vissla efter oss i mataffaren, eller inte vanda sig om nar man gar forbi? De kanske skulle kunna sluta gora obscena gester och hogt kommenterna vara skinkor? De kanske skulle kunna svalja saliven istallet for att lata den rinna i mungipan? Kanske.
Under tiden funderar jag serisot pa att designa en salivbehallare som man satter fast i mungipan. Givetvis i kamouflagemonster. Jag skulle kunna ge ut den gratis till franska armén.
Jag ar overtygad om att det skulle bli en hit. Da slipper de blota ner kragen pa sin uniform. For det ar tydligen alldeles for svart for dem att sluta dregla.
Vi, de kvinnliga fenomenen med tva ben, har upprattat ett system. Pa fredag, lordag och sondag kvall ringer en av oss till alla restauranger. Pa varje stalle har vi en fortrogen, en kypare, som vi ringer och fragar om det finns nagra militarer dar just den kvallen. Allt for att undvika dem.
Ska jag nodvandigtvis klamma fram sanningen sa ar jag innerst inne glad att de finns har. Givetvis. For nar rebellerna ivaderar staden, skotten viner runt oronen och gamarna sirklar over kadavren, ar det valdigt skon att veta att jag kommer att bli raddad. Av dessa stora, starka, bevapnade man. Det hela ar betryggande. Men under tiden, i vantan pa dessa rebeller och sirklande gamar, sa kan de val banne mig ta och uppfora sig som folk!!
I helgen hade jag tankt att simma. Jag hade sett fram emot hela dagen att fa simma ett par langder i det svalkande vattnet. Jag vet inte hur det ar med er, men i mitt universum finns det nagot som heter simbassangshyffs. Alltsa sjalvklara regler om hur man beter dig i en bassang med andra manniskor i den. Till exempel sa haller sig sprattlande och skrikande barn pa ena sidan av bassangen, och de simmande vuxna pa andra sidan. Ska man simma simmar man i raka langder, fram och tillbaka, sa att alla far plats. Man agnar sig INTE at nagot zickzakande mellan raderna!
Detta lar de tydligen inte ut i franska armén. For nar jag kommer fram till den efterlangtade baljan av blatt, klart, kallt vatten ligger det 10 franska militarer och jaser i uppblasta bildack i bassangen. Inte en eller tva. Nej. 10. Tio. Ten. Dix.
Inte nog med det. Runt bassangen ligger det ytterligare 34 franska militarer och solar. Och inte solar de som oss vanliga manniskor, man ligger snallt och tyst pa sin handduk och blundar och njuter. Nej. De pratar, kastar bollar, papper och ihopskrynklade cigarettpaket fram och tillbaka. De dricker ol och rullar jointar och lyssnar pa skrammlande musik.
Och tror ni att de flyttar pa sig nar man ska simma? Givetvis inte. De ligger dar i sina gigantiska uppblasta dack med musklerna svallande och betraktar mig oppet med saliven rinnande fran mungipan.
Jag kande mig som bambi infor 10 utsvultna lejon. De hade inte ens hyffset att satta pa sig solgalsognen sa jag slapp se att de tittade pa mig. Och nar jag gommer mig med huvudet under vattnet, for att for en liten, liten stund inbilla mig att jag ar ensam i bassangen, gor jag misstaget att oppna ogonen. Fem forstorade ogonpar tittar tillbaka pa mig bakom immiga cyklop.
Sa imorse sprang jag min vanliga runda tillsammans med Maureen. Denna morgon hade franska armén bestamt att ha exercis samma runda som vi springer. Vi borjade undefar samtidigt. Vi sprang samma distans. Vi sprang om dem. Istallet for att rulla jointar vid poolen, dricka ol och forpesta allt kvinnligt med tva bens liv i denna staden sa kanske, men bara kanske, de borde agna sig at ... till exempel konditionstraning?
Ar det nu sa att det inte finns nagot vettigt for dem att gora under tiden de vantar pa banditer och rebeller sa kan de val i alla fall lata oss kvinnliga fenomen vara ifred? Atminstane ta pa sig solglasogonen nar de tittar pa oss, eller kanske INTE vissla efter oss i mataffaren, eller inte vanda sig om nar man gar forbi? De kanske skulle kunna sluta gora obscena gester och hogt kommenterna vara skinkor? De kanske skulle kunna svalja saliven istallet for att lata den rinna i mungipan? Kanske.
Under tiden funderar jag serisot pa att designa en salivbehallare som man satter fast i mungipan. Givetvis i kamouflagemonster. Jag skulle kunna ge ut den gratis till franska armén.
Jag ar overtygad om att det skulle bli en hit. Da slipper de blota ner kragen pa sin uniform. For det ar tydligen alldeles for svart for dem att sluta dregla.
Grubblerier och vardagsmat
Ar det nagon som laser? Nagon maste val lasa. Men det kanns inte sa. Jag har lite grubblerier over denna blogg. Den borde ju vara sa dar fantastisk, uppdaterad och skriven pa ett alldeles fabulost och intressant satt. Personlig men anda distansierad. Personlig, for jag vill att mina nara och kara ska kunna veta vad som hander i mitt liv, med anda vill jag inte forlora mig i dagboksskrivande och visa kort pa dagens outfit och beratta vad jag at till frukost varje dag. For hur intressant ar det? Men hur ska jag orka skriva intressanta utlagg om politiska ting varje dag? Eller konstnarliga detaljer och poetiska beskrivningar av alla regndroppar och lerpolar? Nej. Nagon matta far det ju vara. Som sagt. Grubblerier.
Oforskamt lycklig
Det liksom kliar i mig av otalighet. Av idéer. Ev tankar. Det kanns som jag bubblar, kokar, av liv. Samtidigt star jag stilla.
Faglarna kvittrar och de sista regndropparna faller fran en mjolkig sondagshimmel. Alldeles nyss lag jag och sov i sangen. Men trots den svala luften och regnets sovande smattrande sa var jag tvungen att ga upp.
Det kliar i mig av otalighet. Av langtan.
Kanoterna flyter med stommen och aksan mullrar bakom molntacket. Kyrkklockorna klamtar och kallar till dagens tidiga gudstjanst. Jag ar sa lyckligt lottad. Gang pa gang slar det mig. Jag ar sa lyckligt som far leva pa en plats som jag alskar; som jag dras till. Som far leva ett liv som gor att det kliar i mig av otalighet. Ett liv som i sig sjalv inspirerar mig, som foder nya drommar i mig och som far mig att fyllas av langtan till mera.
Om livet var ett gigantiskt lotto, ett stort snurrande hjul pa Liseberg eller en korg fylld med gula kenobollar drog jag vinstlotten. Jag valde ratt bricka, fick den ratta gula bollen.
Men jag tror inte livet ar ett gigantiskt lotto, ett snurrande hjul, en Keno-boll. Det handlar inte om en slump. Eller om tur. Det handlar om mycket mer an sa. Eller kanske mindre an sa. Det handlar om att valja. Hur man vill se pa livet. Fran vilket hall, i vilket perspektiv. Jag tror att det ar sa enkelt. Ett val. Det ar allt.
Jag nastan spricker av otalighet infor livet, och det bubblar i mig av forvantan.
Jag ar helt enkelt oforskamt lycklig som far leva ett liv som gor att det kliar i mig av langtan av att se fortsattningen.
Faglarna kvittrar och de sista regndropparna faller fran en mjolkig sondagshimmel. Alldeles nyss lag jag och sov i sangen. Men trots den svala luften och regnets sovande smattrande sa var jag tvungen att ga upp.
Det kliar i mig av otalighet. Av langtan.
Kanoterna flyter med stommen och aksan mullrar bakom molntacket. Kyrkklockorna klamtar och kallar till dagens tidiga gudstjanst. Jag ar sa lyckligt lottad. Gang pa gang slar det mig. Jag ar sa lyckligt som far leva pa en plats som jag alskar; som jag dras till. Som far leva ett liv som gor att det kliar i mig av otalighet. Ett liv som i sig sjalv inspirerar mig, som foder nya drommar i mig och som far mig att fyllas av langtan till mera.
Om livet var ett gigantiskt lotto, ett stort snurrande hjul pa Liseberg eller en korg fylld med gula kenobollar drog jag vinstlotten. Jag valde ratt bricka, fick den ratta gula bollen.
Men jag tror inte livet ar ett gigantiskt lotto, ett snurrande hjul, en Keno-boll. Det handlar inte om en slump. Eller om tur. Det handlar om mycket mer an sa. Eller kanske mindre an sa. Det handlar om att valja. Hur man vill se pa livet. Fran vilket hall, i vilket perspektiv. Jag tror att det ar sa enkelt. Ett val. Det ar allt.
Jag nastan spricker av otalighet infor livet, och det bubblar i mig av forvantan.
Jag ar helt enkelt oforskamt lycklig som far leva ett liv som gor att det kliar i mig av langtan av att se fortsattningen.
Tjuveri och inget annat!
Jag kopte just en yoghurt.
Och inte vilken yoghurt som helst. Nej, en yoghurt som kostar 13 kr per deciliter.
Alltsa, inte vilken yoghurt som helst. Det forstar val alla? Klart som korvspad!
Men det lilla problemet, boven i dramat som vi skulle kunna saga, ar att det AR just vilken yoghurt som helst. En kladdig yoghurt precis som alla andra kladdiga yoghurtar.
Det skulle val gatt for sig, att betala 13 kr for en deciliter yoghurt om ... kossan vars mjolk blivit yoghurt betade pa himmelska aplberg och drack guldvatten fran ett krus som anglarna holl. Eller om yoghurten gav mig evig ungdom. Eller gjorde mig rikare an Joakim von Anka. Eller om den atminstane gjorde mig sa smal som tjejen pa den plastiga forpackningen. Da skulle jag kunnat betala 13 kr for en deciliter yoghurt. Vill man vara fin far man lida pin... typ.
Hur som helst, det skulle kunna gatt att rattfardiga denna summa jag spenderar pa yoghurt... Eller who am I kidding?Rattfardiga? Lat oss inte overdriva. Lat oss snarare saga att jag, i min lilla hjarna, kunde ha forstatt varfor jag betalade
13 kr for en deciliter yoghurt. Atminstane det.
Sag att jag ater yoghurt varje morgon. Lat oss uppsaktta att jag ater tva deciliter yoghurt om dagen. Det innebar att jag ater yoghurt for 26 kr om dagen - 182 kr i veckan och 728 kr i manaden. Pa ett ar blir det 8736 kr pa bara yoghurt. Fortsatter jag att i 5 ar ata tva deciliter yoghurt varje dag kommer jag att betala 43.680 kr for detta vita, kladdiga guld!
Men den bittra sanningen ar, mina kara vanner, att yoghurten jag kopte for 13 kr per deciliter ar precis som alla andra yoghurtar. Och kanske till och med precis som alla andra yoghurtar i den samre skalan. Det vill saga de yoghurtar som ar langst ner pa yoghurtarnas naringskedja. Den ar namerligen full av E666 och E... och E... och E... och valdigt mycket annat som betecknas med nummer och bokstaver - vilket bara kan betyda en sak; det ar daligt for mig!
Sa kanske ar det rent utav sa att jag betalar 13 kr for en deciliter yoghurt som faktiskt inte ar bra for mig.
Kanske rent utav forkortar mitt liv! Ger mig cancer, aderforkalkning och forhojt kolestorolvarde!
Jo, man tackar och bockar. Rent tjuveri ar vad det ar! 13 kr for en deciliter yoghurt som tar dod pa mig!
Thursday...
Torsdag ar dagen da det hander i Bangui. Grand Café fylls kl 7 pa morgonen och hela dagen svischar bilar forbi. Pa torsdag morgon kl tidigt landar Air France i Bangui. Och plotsligt skulle man faktiskt kunna tro att man befinner sig i en storstad. Kanske. Om man har bra fantasi.
Torsdag ar dagen da vi far in vara tidningar i butiken - Le Point, Times, Newsweek, Jeune Afrique, Cosmopolitan osv. Torsdagar ar dagen da vi saljer dubbelt upp vad vi gor vilken annan veckodag som helst. Torsdag ar aven dagen da alla andra affarer far leveranser; ostar, smor, charkuterier, grona applen och andra lyxvaror fran Frankrike. Om planet ar forsenat, gjorde en mellanlandning i Tchad eller om tulltjanstemannen brakade pa flyplatsen marks det snabbt. Nar man gar in pa BAMAG eller CORAIL (de tva "stora" mataffarerna) luktar ostarna lang vag och smorpaketen har lackt ut i konstiga former av modern konst i hettan innan de kom till affarerna.
Om det ar nagon som inte markt det, sa ar det torsdag idag. Klockan ringde ilsket 05.30 i morse och jag och Maureen sprang en tur. Dagen borjade bra, vi sprang langre an vi brukade. Detta maste ju innebara att vi blir battre. Eller att vi bara hade riktikt dalig karaktar de tidigare gangerna vi sprunigt. Det hela beror pa hur man ser pa det. Jag foredrar det forsta. Alltsa borjade dagen bra.
Luftkonditioneringen surrar och gruglar och sekreteraren hostar och slammrar med kaffekoppen som hon, om en liten stund, kommer in med. Trots att det fortfarande ar tidigt pa formiddagen ar det varmt, men redan nu borjar askmoln sammla ihop sig bortanfor kullarna. Innan lunch kommer det regna.
Om inte dagen bjuder pa nagra ovantande aventyr kommer det komma ett par kunder, tre man skickade fran Herr President for att inspektera vara rakenskaper och en och annan anstalld upp till mig pa kontoret. Jag kommer springa mellan kontoret och affaren ett antal ganger och vid lunch kommer min mage knorra av hunger. Da ska jag till banken och ta ut pengar och sedan hem och ata lunch. Ikvall nar jag slutar jobba ska jag hem till Olivier, ata potatisgratang och sallad och sedan somna tidigt. For imorgon ringer klockan 05.30 igen.
Den later inte sa spannande, min torsdag. Men det gor ingenting. Jag trivs bra med mina trosdagar.
Och de flesta andra dagar ocksa.
Faktiskt.
Torsdag ar dagen da vi far in vara tidningar i butiken - Le Point, Times, Newsweek, Jeune Afrique, Cosmopolitan osv. Torsdagar ar dagen da vi saljer dubbelt upp vad vi gor vilken annan veckodag som helst. Torsdag ar aven dagen da alla andra affarer far leveranser; ostar, smor, charkuterier, grona applen och andra lyxvaror fran Frankrike. Om planet ar forsenat, gjorde en mellanlandning i Tchad eller om tulltjanstemannen brakade pa flyplatsen marks det snabbt. Nar man gar in pa BAMAG eller CORAIL (de tva "stora" mataffarerna) luktar ostarna lang vag och smorpaketen har lackt ut i konstiga former av modern konst i hettan innan de kom till affarerna.
Om det ar nagon som inte markt det, sa ar det torsdag idag. Klockan ringde ilsket 05.30 i morse och jag och Maureen sprang en tur. Dagen borjade bra, vi sprang langre an vi brukade. Detta maste ju innebara att vi blir battre. Eller att vi bara hade riktikt dalig karaktar de tidigare gangerna vi sprunigt. Det hela beror pa hur man ser pa det. Jag foredrar det forsta. Alltsa borjade dagen bra.
Luftkonditioneringen surrar och gruglar och sekreteraren hostar och slammrar med kaffekoppen som hon, om en liten stund, kommer in med. Trots att det fortfarande ar tidigt pa formiddagen ar det varmt, men redan nu borjar askmoln sammla ihop sig bortanfor kullarna. Innan lunch kommer det regna.
Om inte dagen bjuder pa nagra ovantande aventyr kommer det komma ett par kunder, tre man skickade fran Herr President for att inspektera vara rakenskaper och en och annan anstalld upp till mig pa kontoret. Jag kommer springa mellan kontoret och affaren ett antal ganger och vid lunch kommer min mage knorra av hunger. Da ska jag till banken och ta ut pengar och sedan hem och ata lunch. Ikvall nar jag slutar jobba ska jag hem till Olivier, ata potatisgratang och sallad och sedan somna tidigt. For imorgon ringer klockan 05.30 igen.
Den later inte sa spannande, min torsdag. Men det gor ingenting. Jag trivs bra med mina trosdagar.
Och de flesta andra dagar ocksa.
Faktiskt.
Bangui + Hem = Sant?
Nar jag var liten betydde Bangui att man fick bada i badkar och ata pa resturangen med krokodiler som agdes av en stor fet tant med rott lappstift och rosa rouge pa kinderna. Vi akte valdigt sallan till Bangui, det var bara nar vi skulle flyga till och fran Paris pa semester. Men jag har minnen av den fullpackade bilen som skumpade fram pa sandvagen med de stora grona traden hangandes ner. Det fanns alltid massa fjarilar langs vagen som gomde sig under tradens skuggiga fukt och de krossades mot bilrutan nar de inget ont anandes flog over vagen. Det som jag minns tydligast av vara barndomsresor till Bangui var att mamma hade pa sig byxor. Det hade hon aldrig annars. Men nar vi akte till Bangui - da akte byxorna pa. Ett par av dem hade ett flammigt moster av olika farger och idag undrar jag hur hon tankte...De var inte sarskillt smickrande, om sanningen ska fram.
Under flera ar akte vi aldrig till Bangui, det var bara pappa som ibland passerade genom staden pa vag till och fran nagot jobb. Da kom han hem med grona applen och sma yoghurtforpackningar. I morse oppnade jag en liknande forpackning - en liten plastforpackning med ett tunt lock som man far dra av. Aven om jag nu inte tycker att sjalvaste yoghurten ar god langre sa ar det fortfarande barnsligt kul att slicka av yoghurten fran locket.
Nar man var liten och under mammas vakande oga var det det enda man fick slicka vid matbordet.
Bangui var platsen dar det fanns grona applen, affarer med kyldisk och yoghurtforpackningar i bjarta farger och restaurangen med krokodiler i en bassang.
Sedan forvandlades Bangui till platsen dar man inte skulle vara. Dar det var oroligt, dar det kunde handa nastan vad som helst. Dar det fanns rebeller och soldater och dar livet var farligt. Bangui var en stad som jag bara hade barnsliga minnen utav och som jag aldrig larde kanna.
Sen flyttade jag hit, och jag hann aldrig riktigt forsta hur det kom sig. Nu har Bangui blivit ett hem. Mitt hem. Ibland slar det mig. Att jag bor i Bangui. Vem skulle kunna ha trott det? Allra minst min pappa, den saken ar saker. Men nu ar det mitt hem, och jag har nog aldirg kant mig sa hemma sedan jag var liten i man barndomsstad Berberati. Bangui har blivit en stad som har valdigt mycket att ge, men som man maste forsta for att kunna uppskatta.
En stad som har allt att erbjuda, bara man vet var man ska leta och vem man ska fraga.
En stad man maste omfamna for att kunna leva i men som man maste halla pa distans for att overleva.
Bangui har blivit ett hem. Mitt hem.
Under flera ar akte vi aldrig till Bangui, det var bara pappa som ibland passerade genom staden pa vag till och fran nagot jobb. Da kom han hem med grona applen och sma yoghurtforpackningar. I morse oppnade jag en liknande forpackning - en liten plastforpackning med ett tunt lock som man far dra av. Aven om jag nu inte tycker att sjalvaste yoghurten ar god langre sa ar det fortfarande barnsligt kul att slicka av yoghurten fran locket.
Nar man var liten och under mammas vakande oga var det det enda man fick slicka vid matbordet.
Bangui var platsen dar det fanns grona applen, affarer med kyldisk och yoghurtforpackningar i bjarta farger och restaurangen med krokodiler i en bassang.
Sedan forvandlades Bangui till platsen dar man inte skulle vara. Dar det var oroligt, dar det kunde handa nastan vad som helst. Dar det fanns rebeller och soldater och dar livet var farligt. Bangui var en stad som jag bara hade barnsliga minnen utav och som jag aldrig larde kanna.
Sen flyttade jag hit, och jag hann aldrig riktigt forsta hur det kom sig. Nu har Bangui blivit ett hem. Mitt hem. Ibland slar det mig. Att jag bor i Bangui. Vem skulle kunna ha trott det? Allra minst min pappa, den saken ar saker. Men nu ar det mitt hem, och jag har nog aldirg kant mig sa hemma sedan jag var liten i man barndomsstad Berberati. Bangui har blivit en stad som har valdigt mycket att ge, men som man maste forsta for att kunna uppskatta.
En stad som har allt att erbjuda, bara man vet var man ska leta och vem man ska fraga.
En stad man maste omfamna for att kunna leva i men som man maste halla pa distans for att overleva.
Bangui har blivit ett hem. Mitt hem.
Hjartat mitt emellan...
"Huvudet upp och fotterna ner!" brukade jag saga till Henne nar jag kom in i Hennes lagenhet. "Hjartat mitt emellan" tjohade Hon da tillbaka. Hon som var "full av cancer", som Hon sjalv sa. Hon som inte visste hur lange Hon skulle leva. Hon som vi varje morgon fick hjalpa upp ur sangen, kora till toaletten, hjalpa Henne satta sig till ratta och darefter tvatta, torka och kla Henne. Hon som trots att Hon inte hade nagon vardighet kvar bad mig att kamma hennes vita, vagiga har och valja smycken som passade till Hennes klader.
Hon som flera ganger om dagen fick varktabletter, laxerande medel och insulin. Hon vars dagar var ett enformig monster av maltider och vantan. Vars omgivning antingen var betald for att ta hand om henne eller alldeles for sjuk och gammal for att veta vem hon var. Hon som tackade varje gang jag kom in till henne och hon som log at mig nar jag hjalpte henne till sangen pa kvallen. Hon som glatt ropade "hjartat mitt emellan" varje morgon nar jag vackte henne.
Tack.
Hon som flera ganger om dagen fick varktabletter, laxerande medel och insulin. Hon vars dagar var ett enformig monster av maltider och vantan. Vars omgivning antingen var betald for att ta hand om henne eller alldeles for sjuk och gammal for att veta vem hon var. Hon som tackade varje gang jag kom in till henne och hon som log at mig nar jag hjalpte henne till sangen pa kvallen. Hon som glatt ropade "hjartat mitt emellan" varje morgon nar jag vackte henne.
Tack.
Huvudet upp. Fotterna ner och hjartat mitt emellan.
Verklighet...
565.650 amerikaner kommer att do detta ar av cancer. En av tva man och en av tre kvinnor kommer att diagnostiseras med sjukdomen.
3000 barn dor dagligen av malaria. Detta innebar att 1.095.000 barn dor varje ar. Totalt uppskattar man att 1.500.000 manniskor dor varje ar av malaria i centrala afrika.
290.000 barn under 15 ar dog under 2007 av aids. Samma ar smittades 420.000 barn av viruset. Man uppskattar att 2.000.000 manniskor dog av aids under 2007. 33.000.000 lever med smittan och 2.500.000 blir smittade under 2007.
3000 barn dor dagligen av malaria. Detta innebar att 1.095.000 barn dor varje ar. Totalt uppskattar man att 1.500.000 manniskor dor varje ar av malaria i centrala afrika.
290.000 barn under 15 ar dog under 2007 av aids. Samma ar smittades 420.000 barn av viruset. Man uppskattar att 2.000.000 manniskor dog av aids under 2007. 33.000.000 lever med smittan och 2.500.000 blir smittade under 2007.
En AKTA kampanj...
"Demokratins" dag stundar i USA. Om en knapp manad ska landets president valjas. Och jag nastan kvavs. Kvavs av alla intervjuer, rapporter och utvarderingar. Jag vill inte se MaCains valkladda figur eller Obahmas lugna blick.
Jag vill inte se amerikanska flaggor vifta eller plakat med uppmuntrande slogans.
I am fed up! Och jag bor inte ens i USA. Jag bor i mitten av afrika, i den kanske minsta huvudstaden av alla huvudstader; och anda kan jag inte klara mig undan denna patvingande hysteri. Varje tidningssida tacks av foton pa Obahma och MaCain. Pa de fa, men anda existerande, TV-skarmarna glittrar kandidaternas leenden i kapp med diamanterna pa deras fruars vigselringar.
Det ar sa fruktansvart helylle. Det ar sa fint, sa glamorost. Det ar sa sminkat, uppstyltat och manipulerat det kan bli. Det ar sa genomarbetat falskt som det nagonsin kan vara. Och det hela ar egentligen inte deras - kandidaternas - fel. Det ar varat fel. Vi vill tydligen inte ha en president som har for mycket skellet i garderoben. En viss forstaelse maste man val for all del ha. En president som suttit i fangelse, mordat och valdtagit kanske inte skulle se a bra ut.
Men senast jag horde mig for var en president en manniska. En president ar en manniska ar en president ar en manniska ar en manniska.
Om inte nagot drastiskt har andrats och vi bytt ut vara presidenter mot anglar och andra genomgoda vasen, sa ar presidenter inte mer an manniskor. Som du och jag. Det ar liksom det som ar kruxet.
Visst skulle det vara oerhort praktiskt om alla varldens presidenter, kungar, statsministrar och dikatorer var battre an du och jag. Det skulle vara fantastiskt betryggande att veta att det inte ar nagon som JAG som styr USA. Det skulle inte finnas nagra krig och inga ekonomiska kriser. Vi skulle ha en varld vars lander styrdes helt rattvist och dar bara de basta systemen fungerande. Inte illa. Fantastiskt bra, rent utav.
I am sorry to break the news to you, the american people, men er president ar inte annat an en liten vanlig manniska. Precis som alla andra. Han har bra dagar och daliga dagar, han bade gar pa toaletten och pruttar, och han gor misstag, han far snilleblixtar, han angrar sig, och han ar sakert aven en smula egoistisk och snal. Precis som du. Som jag.
Om det nu da ar sjalvklart for alla att de tva presidentkandidaterna, deras bedarande fruar, deras barn och resten av deras familj och vanner ar vanliga manniskor skulle jag vilja stalla en fraga. Varfor skandaliseras alla deras misstag och felsteg i livet? Sarah Palins tonarsdotter ar gravid. Tyvarr ar det ju faktiskt sa att fler tonarstjejer an man tror blir gravida innan de har hunnit ga ut skolan. Men om det hander Mss Nobodys dotter ar det inte such a big deal. Om Presidant Bush knarkade nar han var ung och dum sa ar detta T E R R I B L E. Om Mr Over-alla-American drog i sig nagra linor nar han knappt var torr bakom oronen och pa fest sa rycker man pa axlarna och ler lite. "We have all been young, haven't we?".
Jag sager inte att vi borde knarka, eller att tonarstjejer ska bli gravida, eller att vi bor skilja oss, vara otrogna, ljuga, stjala... Men jag sager att vi ar M A N N I S K O R. Humans. Homos Sapiens. Och vi alla gor fel, och vi alla angrar oss. Om hela mitt liv ska domas efter ett felsteg som jag begatt sa kan jag lika garna aka till Tyskland och fa dodshjalp.
Da ar det inte vart att leva. Att forsoka.
Jag onskar att mig en valkampanj som ser till det som ar viktigt. En media som inte skandaliserar kandidaternas forflutna. Och en befolkning som vill forsoka forsta den eventuellt blivande presidenten. En befolkning som letar efter det akta. Inte en befolkning som vill veta hur manga flickvanner han haft, vem hans dotter ligger med, vad han koper for hundmat till sin hund eller hur mycket hans fru vager.
Snalla, ge mig en valkampanj som handlar om akthet. Om verklighet. Om det som spelar roll.
Jag vill inte se amerikanska flaggor vifta eller plakat med uppmuntrande slogans.
I am fed up! Och jag bor inte ens i USA. Jag bor i mitten av afrika, i den kanske minsta huvudstaden av alla huvudstader; och anda kan jag inte klara mig undan denna patvingande hysteri. Varje tidningssida tacks av foton pa Obahma och MaCain. Pa de fa, men anda existerande, TV-skarmarna glittrar kandidaternas leenden i kapp med diamanterna pa deras fruars vigselringar.
Det ar sa fruktansvart helylle. Det ar sa fint, sa glamorost. Det ar sa sminkat, uppstyltat och manipulerat det kan bli. Det ar sa genomarbetat falskt som det nagonsin kan vara. Och det hela ar egentligen inte deras - kandidaternas - fel. Det ar varat fel. Vi vill tydligen inte ha en president som har for mycket skellet i garderoben. En viss forstaelse maste man val for all del ha. En president som suttit i fangelse, mordat och valdtagit kanske inte skulle se a bra ut.
Men senast jag horde mig for var en president en manniska. En president ar en manniska ar en president ar en manniska ar en manniska.
Om inte nagot drastiskt har andrats och vi bytt ut vara presidenter mot anglar och andra genomgoda vasen, sa ar presidenter inte mer an manniskor. Som du och jag. Det ar liksom det som ar kruxet.
Visst skulle det vara oerhort praktiskt om alla varldens presidenter, kungar, statsministrar och dikatorer var battre an du och jag. Det skulle vara fantastiskt betryggande att veta att det inte ar nagon som JAG som styr USA. Det skulle inte finnas nagra krig och inga ekonomiska kriser. Vi skulle ha en varld vars lander styrdes helt rattvist och dar bara de basta systemen fungerande. Inte illa. Fantastiskt bra, rent utav.
I am sorry to break the news to you, the american people, men er president ar inte annat an en liten vanlig manniska. Precis som alla andra. Han har bra dagar och daliga dagar, han bade gar pa toaletten och pruttar, och han gor misstag, han far snilleblixtar, han angrar sig, och han ar sakert aven en smula egoistisk och snal. Precis som du. Som jag.
Om det nu da ar sjalvklart for alla att de tva presidentkandidaterna, deras bedarande fruar, deras barn och resten av deras familj och vanner ar vanliga manniskor skulle jag vilja stalla en fraga. Varfor skandaliseras alla deras misstag och felsteg i livet? Sarah Palins tonarsdotter ar gravid. Tyvarr ar det ju faktiskt sa att fler tonarstjejer an man tror blir gravida innan de har hunnit ga ut skolan. Men om det hander Mss Nobodys dotter ar det inte such a big deal. Om Presidant Bush knarkade nar han var ung och dum sa ar detta T E R R I B L E. Om Mr Over-alla-American drog i sig nagra linor nar han knappt var torr bakom oronen och pa fest sa rycker man pa axlarna och ler lite. "We have all been young, haven't we?".
Jag sager inte att vi borde knarka, eller att tonarstjejer ska bli gravida, eller att vi bor skilja oss, vara otrogna, ljuga, stjala... Men jag sager att vi ar M A N N I S K O R. Humans. Homos Sapiens. Och vi alla gor fel, och vi alla angrar oss. Om hela mitt liv ska domas efter ett felsteg som jag begatt sa kan jag lika garna aka till Tyskland och fa dodshjalp.
Da ar det inte vart att leva. Att forsoka.
Jag onskar att mig en valkampanj som ser till det som ar viktigt. En media som inte skandaliserar kandidaternas forflutna. Och en befolkning som vill forsoka forsta den eventuellt blivande presidenten. En befolkning som letar efter det akta. Inte en befolkning som vill veta hur manga flickvanner han haft, vem hans dotter ligger med, vad han koper for hundmat till sin hund eller hur mycket hans fru vager.
Snalla, ge mig en valkampanj som handlar om akthet. Om verklighet. Om det som spelar roll.
