Inblick. Utblick. Ögonblick.

Sitter i soffan i kvallens krypande morker. Jag vaknade precis. Har sovit tva timmar. Men det ar inte allt jag gort idag. Jag har aven varit till flygplatsen och vinkat av mamma, Emelie och den finaste Theo. De kom ner en vecka till Bangui for att jobba undan jobb som jag inte kommer kunna gora nu. Nu har de akt tillbaka till skogen och lugnet. Pa vagen tillbaka fran flygplatsen stannade jag och Olivier pa en restaurang och at lunch. Pasta med currysas. Val hemma en halvtimma senare kom allting upp igen. Madame Doktor sager att jag far vanja mig vid det. Det kommer kunna halla i sig ett par veckor. Det kommer som en kramp, i huvudet. Jatteont med vita prickar framfor ogonen som promenerar runt som om det var deras demokratiska ratt, och sedan kommer illamaendet. Sedan somnade jag.
Ikvall ar det tankt att vi ska pa ett fodelsedagskalas. Jag vet inte om jag orkar. Just nu, har i soffan, kanns det mest som jag vill sitta kvar. Hela kvallen.

Det ar disigt ute och sa dar lugnt som det ar precis innan nattens svata omfamnar allt i en ljummen kram. Jag hor Herr Bangui utanfor dorren som kraffsar runt. Han ar numera hanvisad till ett liv utomhus. Tillsammans med katten. 

TVn ar pa och det ar nagon form av testosteronisk match pa gang. Det kryper lite i kroppen och snart ser jag ingenting. Kommer mig inte for att tanda lampan.

Jag ska nog lagga mig lite. Men jag lever. Jag ska bara samla pa mig lite mer krafter innan jag tittar ut ur mitt skal.

Hemma igen. Tillbaka. Jag kom hem i torsdags, efter en lang och jobbig reda fran Nairobi till Paris och sedan vidare till Bangui. For istallet for Libreville blev jag skickad till Nairobi. Ett ambulansplan kom och hamtade mig pa Banguis flygplats som ar som ett andra hem for mig. En lakare, en sjukskoterska och tva piloter. Blev kopplad till dropp och elektroder. Jag lyfte fran Bangui och forstod nog inte vad som hande. Vad detta betydde. Allt ar ett suddigt minne. Jag fick veta efterat att jag forlorade medvetandet tva ganger i planet.

Ambulans till sjukhuset. Skjutsad till akuten, en flamtande fodande kvinna bakom tygdraperiet pa hoger sida och en skottskadad tonaring pa andra sidan. CT-rontgen, de tankade blod i plastror, och efter en grundlig undersokning skickades jag till mitt rum. Rum nr 2 pa Maia Carberry Ward. Nairobi Hospital.
Droppet dripp-droppade och jag kande mig vimsig. Skoterskorna fixade. Jag somnade nagonstans. Jag minns jag fros. Och att jag ville grata. Men jag orkade inte.

Ett par timmar senare vacktes jag av doktorn. Ett ryggmargsprov skulle tas. Jag hade varit radd for det redan fran borjan, nar vi borjade spekulera om menengit. Det gjorde fruktansvart ont. Jag grat och skakade okontrollerad. En snall skoterska holl min kramade hand hart. Jag kande mig alldeles valdigt liten pa jorden. Antibiotika och smarstillande kopplades in och jag lag med dropp i bada handerna. Jag hade fatt en kanyl i foten i planet men den tog de ut. 

De forsta dagarna pa sjukhuset var valdigt jobbiga. Ensamheten,smartan, trottheten och ovissheten. Rontgen, ultraljud, prover, analyser och medeciner och byten av kanyler.

Allt gick bra, och jag ar tillbaka i Bangui. Menengiten diagnosierad och behandlad. Hemma. Sjukskriven och valdigt trott. Jag orkar ungefar en grej om dagen. Sedan sover jag. Och sover. Och sover lite till. Smartstillande tre ggr om dagen. Jag mar bra, och ar glad att allt har gatt sa bra. Att jag slapp det varsta.

Nu ska jag sova lite till. Jag aterkommer. Tack for tankar, boner och uppmarksamhet. Det har betytt oerhort mycket. Tack.

Ar man glad att man har en forsakring!

Jag ar sjuk. Om ett par timmar evakueras jag med ambulansplan till Libreville, Gabon.

Det borjade ett par dagar sedan, med konstigt ont i nacken och ryggen. Igar vaknade jag med en huvudvark jag aldrig upplevt forut. Spydde okontrollerat under flera timmar. Roda utslag pa benen.

Besok hon lakaren pa franska ambassaden som gjorde sa gatt hon kunde. Eftersom tillgangen till sjukvard och analyser har ar mkt begransad stod vi och stampade pa samma stalle. Eller stod och stod, jag lag och gnydde mest, nar jag inte hangde krampaktigt over en skal, toalett, staket, bildorr och spydde.

Vi ar radda for menengit. Malariaproven ar negativa, men det finns heller inga mojligheter att gora ett ryggmargsprov har for att ta reda pa om jag verkligen har menengit. Har jag det ar det allvarligt och jag behover komma under vard snarast.

Jag ska nu fa dropp eftersom jag inte har atit och druckit sedan i forrgar och antibiotika-injektioner.

I eftermiddag kommer planet och hamtar mig. Ryggmargsprov i Libreville och sedan vet jag inte vad som hander.
Kanske behandling i Libreville, kanske flygs jag till Frankrike, eller till Sverige.

Men nu vet ni. Ni far garna halla tummarna for mig.