Inblick. Utblick. Ögonblick.

En pojke blir knivstucken en solig dag då klockan slagit lunch. Ett gatubarn som kallas Magloire och som, om sanningen ska fram, var en rätt irriterande medlem i gatubarnens armé. Han brukade bryta sig in i min bil ungefär en gång i veckan. För två veckor sedan försökte han stjäla min väska. Ett ansikte jag kände igen, men inte så mycket mer.

Han blev knivstucken och dog på väg till sjukhuset i en gul taxi med leopardmönstrade säten. Det är fortfarande blod på gatan.

Jag uppfattade knappt vad som hände. Jag satt på Grand Cafés terrass och lunchade med Wendy. Wendy med lockigt hår och vackra ögonfransar. Vi var båda stressade och mitt uppe i ett påvägnågonstans och tittade med irriterande blickar på servitriserna som sakta makade sig över terrassen. Jag hörde ett bråk bakom mig. Men arga röster och skrikande barn hör inte till ovanligheterna. Jag vände mig inte om. Högg in på min sladdriga macka och tänkte på fåfänga kalorier.

Men något sa mig att jag borde vända mig om. På gatan, mellan folks ben anade jag en pöl med rött glänsande. Skuggan av en kropp. Vi såg det i samma stund, jag och Wendy. Vi såg det i samma stund som det var för sent.

Kroppen bars in i en taxi som någon stannat. Jag insåg att det var Magloires skenande blick som mötte min. Svart hud som blivit vit. Taxin försvann. Kvar glittrade blodet i solen och människor stod i en klunga lite längre bort. Charles. Det var Charles som stuckit Magloire med en kniv. Charles hölls fast av muskulösa polisarmar och hans mun var ett trasigt sår efter en stor knytnäve. Innan jag hunnit blinka fördes Charles bort i en skramlande bil.

Jag tappade matlusten. Letade efter mina bilnycklar och åkte tillbaka till kontoret. En liten stund senare kom Crapule med stora tårar i ögonen. Magloire dog i taxin, Charles togs till fängelset. Charles blev med största sannolikhet grovt misshandlad, våldtagen och kanske är han redan död.

Crapule drack en cola på min veranda och jag tittade på hibiskusblommorna som vajade i vinden. De, Charles och Magloire, bråkade om ett par sandaler. Ett par plastiga sandaler som kostar 500 cfa. 6 svenska kr. Ett liv gick till spillo över 6 kronor.

Imorse körde jag förbi Grand Café. Som alla andra morgnar. Blodet är kvar. Torkat och brunt, nästan täckt med damm.

Livet är så fullt av meningslös död.

Mina fötter. Vissa av er undrar, varför det finns så många bilder på mina fötter.

Mina fötter är genuint fula. Så fula att de måste vara vackra. För eftersom det inte går att göra någonting åt mina fötter, och eftersom de är för stora för att gömmas i ett par skor så har jag bestämt mig för att de är de, mina fötter, är vackra. De är mina och speciella och mina fötter är lyckliga fötter.

Därav alla dessa bilder på mina fötter. Och när jag sitter på morgonen och skådar ner i min kaffekopp där puvlermjölken med möda blandas med det beska svarta vill jag tro att detta är en bit av min filosofi. Mitt sätt att se på detta som kallas livet. Fast. I ärlighetensnam namn är det nog att göra en höna av en fjäder - för riktigt så filosofik inställning har jag inte till livet. Men åtminstone till mina fötter!

Så som det mesta i mitt liv. Tidsbegränsade perioder som kommer för att försvinna. Impulsiva ögonblicks känslor som flyr innan jag hunnit fånga dem. Djupa insikter som blir grunda ytligheter innan jag inser djupet av dem. En Mona Lisa som slutar le precis när jag upptäckt leendet.

Konstnärssjäl var det någon som kallade mig. Sådana som känner. Orkanvindar på ett bottenlöst känslohav. Vindarna vänder fortare än de hunnit blåsa. Kanske hade hon rätt. Om konstnärssjälen.

Eller kanske är jag bara dålig på att fånga. På att spara. Dessa tsunamin av känslor som spräcker alla väggar och broar. Kanske låter jag dem ebba ut innan jag kommit på att jag skulle tagit minnesbilder. Eller. Så kanske det är alldeles medvetet. Medvetet undermedvetet. Att låta vindarna blåsa utan att fånga dem. Kanske blåser jag med istället för att stanna och spara.

Regnhimlen hänger tung över Bangui och på mitt kontor blåser fläktarna förgäves varm luft. Förkylningen vägrar ge sig och bihålorna börjar värka. Jag räknar dagar. Till sand mellan tårna och ljudet av vågor. Tittar på staden genom mitt immiga bilfönster och tänker att vackrare ställe får man leta efter.

Jag pussar på mulliga barnakinder och känner lockigt krullhår mot min kind och tänker kärlek. Tittar på henne och undrar vem som skriver våra öden i boken. Om livet som tar sådana vändningar. Från bortkastad och förskjuten till behövd och älskad. Vem det än är som skriver, så görs det bra.

Mina naglar växer. Och jag vill nästan ringa pappa i triumf. Pappa, minns du när du skällde på mig på balkongen i Rådåsa för att jag bet på mina naglar? En grådisig sommarmorgon och jag hade på mig din t-shirt. Jag minns. Och nu växer mina naglar fint. Så det så. Fast du är för långt bort för att kunna ringa och påminna dig.  Typiskt.  Fast du ringde häromdagen. På en knastrig linje och jag hörde knappt vad du sa. Men som alla vet läker papparöster alla sår, även om man inte hör vad de säger.

Theo och Emelie på Banguis flygplats för ett år sedan.

En svettdroppe i tiningen. Ett hårstår som kittlar i ögonvrån. Polisofficeren gungar på stolen bakom skrivbordet och dricker en öl. Hans kollega sitter utfläkt i en sliten soffa och hans ölmage pyser över bältet som en jäsande bröddeg. Flygplatsen. Air France är försenat, som vanligt.

En kommunikationsradio knastrar högt och någon annonserar morgondagens mötestider. Det luktar unken öl och gammalt damm. En militär kommer in och ler stort. Glänsande solglasögon. Ljudliga handslagningar.  Han ber mig hitta en vit kvinna åt honom. Jag säger att de är för dyra i drift. Han gapskrattar bullrigt och säger att hans bankkonto är ”så här stort” och måttar med utsträckta armar i det lilla rummet.

Högar med dammiga papper. Fläkten snurrsnurrsnurrar i taket och skär glödlampans vita sken i skuggintervaller. En maläten flagga med kitschiga fransar slokar på bordshörnet.  En kvinna med skyhöga klackar och svarta byxor som ett andra skinn kommer in. Plutande, illrosa läppar och ljudliga kindpussar som lämnar blöta fläckar på mina kinder. Ett moln av tung parfym.

Officeren börjar bli full. Skelande ögon och sluddriga ord. Det är synd om honom, säger han. Hans fru tycker inte om hans älskarinna. Hans älskarinna äter upp alla hans pengar. ”Kvinnor!” säger jag och himlar med mascaraklädda ögonfransar.  En liten ödla springer över golvet och stannar mitt mellan mig och polisen med jäsande brödmage. Ett ödesdigert misstag. Med förvånande hastighet sträcker brödmagen ut sin fot och krossar ödlan på golvet. En blodig slemfläck breder ut sig. Brödmagen lutar sig tillbaka och ler mot mig. Ödlans ben spretar.

Strömmen går. Rummet blir svart som libanesiskt kaffe. Fläkten ger upp med ett knarr. Luften blir mögeltjock. Det knarrar när brödmagen rör på sig i soffan. Någon rapar.

Blinkblink och ljuset är tillbaka. Grus i ögonen innan skärpan ställs in. Från den säkerhetsansvariges kontor kommer en prostituerad ut. Peruken på sned. Minikjolen omfamnar med möda de generösa låren. Fnitter. Flackande blickar och hon sätter sig i soffan bredvid brödmagen. Tittar på mig med stora mandelögon. 15 år, skulle jag tro. Krånglar av sig sina höga klackar. Somnar på en millisekund i soffans hörn. Klackskorna står givakt bredvid den framlidna ödlans torkande rester.

Med ett dån landar Air France. Officeren som slumrat vaknar till. Brödmagen reser sig. Ut genom en mörk korridor. Ankomsthallen badar i solnedgångsljus. Passkontrollanterna vaknar och rättar till sina kjolar. Från toaletten luktar det avlopp. En fluga surrar. Betraktar det stora planet navigera på den lilla landningsbanan. Två stora geckoödlor slåss utanför grindarna. Air France personal kommer ut genom planet oklanderligt klädda. En doft av (så kallad) civilisation. Passagerare i kostymer och vinterjackor klättrar ner för den rangliga trappan och irrar vilset över banan mot ankomsthallen. Från gallret betraktar bärare, försäljare och militärer med hungriga blickar nykomlingarna. Militärerna flexar sina armmuskler och iakttar resenärerna med bistra miner.

Jag letar efter kunder. Hittar ansikten jag känner igen från simmiga passkopior och spelet kan börja.

Jakarandaträden blommar. Givmilda blommor i mjukaste lila. Min trädgård är nerbäddad under ett lila täckte och när jag tittar på världen från mitt fönster då vid den tidpunkten då natten jagas till flykt är utsikten en målning av John Bauer.

Livet går. Säsongen börjar se sitt slut och snart väntar något nytt. Regnen börjar falla över Bangui och leran skvätter röda kaskader på husväggar och växter. Ogräset grönskar och i rondellerna prunkar bouganvilleorna cerisa. Orangea torrtidsliljor bävar i hettan.

Florine hänger mig i hälarna. Med sällskap av pojken utan namn, David och Harouna. Bilder av död som vägrar försvinna. Men mest är det nog bilder av livet. Livet från en annan sida. Livet på ett annat sätt. De följer mig, men jag nog mest tacksam. Tacksam att de inte släpper mig.  Tacksam att de håller mig nere på jorden och påminner mig om att livet, detta fantastiska, hemska liv, är en gåva. En skör glaskula som lätt spricker.

Crapule, min vän gatubarnet, kom förbi mitt kontor igår. Med lera upp till knäna, genomblöt och med ett stort leende. Jag skulle kunna gå sönder. Det stora leendet med en glugg stor som en sockerbit och ögon som tindrar trots mörka skuggor. Vi sitter på verandan och dricker kaffe. Crapule fryser och jag letar rätt på en gammal t-shirt som en kund glömt kvar. Hans beniga kropp försvinner nästan i tröjan men han pekar på den och säger att färgen är fin. Röd.

Vi pratar om allt. Och inget. Jag måste jobba vidare men han sitter kvar på min veranda i väntan på att regnet ska sluta. Från min öppna kontorsdörr tittar jag på honom och hans ärr på smalbenet som blänker i morgonljuset. Och livet svindlar.

Min svägerska ringer mig från Sverige en tidig morgon då jag är på flygplasten och i bakgrunden pratar Theo. Fasterhjärtat värker och jag längtar efter knubbiga armar, snusande snarkningar och blåa ögon som glittrar. Livet, detta livet.

Jag planerar sommaren. Och längtar till ljusa nätter, folkfyllda gator, susande skogar med smultron i vägkanterna. Längtar till vackra vänner som väntar och bilder som ska tas och sparas. Sparas långt långt inne och aldrig försvinna.  Alltid samma sak. Att leva här och nu, men ändå alltid sukta efter det som komma skall.  Leva här och nu, utan att bära runt på historien och svunna tider.  Livet är en gåta utan svar. Ett spel utan spelregler. En IKEA-möbel att snickra ihop utan instruktioner.

Vi gör bara så gott vi kan.

Som en liten oas av en svunnen tid. Tre timmars körning in i regnskogen, bredvid Lobayefloden som sakta makar sig fram genom en grön tunnel av grenar som hänger ner i vattnet.  Ett par vita trähus med färgglada fönster. På gräsmattan betar en häst, en åsna, en hjord med getter och en familj med får. Under ett mangoträd spankulerar en påfågel och från trädens toppar sjunger en koloni med papegojor.

Påskhelg och vi flyr Banguis varma gator. Med fullastade bilar och mat för en hel armé blir de vita trähusen vår borg för ett par dagar.

När kvällen är mörk och varm och de andra sitter runt ett bord och skrattar står jag ute på verandan och tittar på eldflugorna som blinkar i gräset. På månen som fåfängt speglar sig i floden. Cikadorna spelar och en nattfågel ropar i mörkret.

För ett år sedan låg jag i en sjukhussäng i Nairobi. Utan mycket minne av vad som hänt och utan större uppfattning vad som hände runt mig. Livet var då mycket skörare än jag insåg. Ibland är man närmare döden än man tror. Men nu, precis ett år senare, är jag mer levande än någonsin. Kanske just för att jag nu i efterhand, lärt mig att livet inte är självklart. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

Jag tittar på människorna innanför fönstret. De välkända ansikten som lyser i det disiga ljuset som kastar långa skuggor. På de människor jag delar mitt varjedagliv med. De är vackra, dessa människor.  Vackra med alla sina skavsår, rivmärken och hårda kanter. Hela i all sin trasighet. Starka i all sin bräcklighet. Jag tittar på deras skrattande ögon och tänker, att livet skulle vara så fattigt utan att dela. Så tomt utan dessa möten.

Telefonen utan täckning blinkar för att batteriet är slut. En mygga biter mig på foten. Min hud är varm av solen, håret blött efter det sista badet i floden i solnedgångens smekande orangea. En varm vind får trädens vissna löv på marken att rassla. Gårdens hund kommer springandes med flaxande öron över verandan och kladdar ner mina ben med dregel och jag blir lycklig i magen.  Åsnan skriar och de ropar på mig, vännerna.

Jag är glad. Glad och tacksam över att jag får leva. Att jag är vid liv trots att livet är skört. Att jag får dela och möta. Att jag får vara människa, med alla mina skavsår, rivmärken och hårda kanter.

Kvinna på bilden heter Florine. Nej, ursäkta mig, hon hette Florine. Rätt ska vara rätt. Florine är död. Hon blev begraven levande. Det hände förra veckan, i en liten by utanför Bangui.

Första och enda gången jag träffade Florine var för drygt två år sedan. Av en slump träffade jag på två katolska nunnor som hade med sig Florine.

Hon kom från en liten by, vilken minns jag inte. Hon växte upp som de flesta andra centralafrikanska barn och blev bortgift när hon var tonåring. Redan som barn kallade man henne häxa i hennes hemby eftersom hennes ögon alltid var röda och tårades. Hon hade alltid en rinnande näsa och nös. Byns äldste sa att det var för att hon hade en spådom över sig och därför blev hon förklarad häxa. Men eftersom Florine aldrig gjorde någon illa, accepterades hon mer eller mindre av byn och blev till och med bortgift. Det var då helvetet bröt loss.

Florine blev gravid men fick, långt gången i graviditeten, missfall. Flera gånger om. Under flera år pågick det. Eftersom det är allmänt känt att en häxa inte kan få barn, så bekräftade detta det alla befarade – att Florine verkligen var en häxa. Hon blev förskjuten, hennes man lämnade henne, hon var tvungen att flytta ut ur byn och levde själv i utkanten under ett mangoträd. Allt dåligt som hände i byn skylldes på henne, ingen vågade komma i närheten av henne och hon fick inte hämta vatten på samma ställe som alla andra. Flera gånger blev hon illa slagen av männen i byn och det var då som de katolska nunnorna träffade på Florine.

De tog hennes med till den katolska missionen och gav henne mat och vatten, ordnade husrum åt henne och hon fick börja arbeta tillsammans med andra afrikanska kvinnor i kyrkans olika projekt. Det var så det kom sig att jag träffade Florine när hon följde med nunnorna in till Bangui för att handla. Jag minns jag la märket till henne eftersom hon var väldigt vacker. Hon satt på verandan utanför huset bredvid min dåvarande lägenhet och stirrade ner i marken. Hon verkade vettskrämd och hon svarade knappt när jag hälsade på henne. Men jag kommer ihåg, ett par dagar senare, när jag stod barfota ute på gräset och pratade med nunnorna, att Florine log.

Idag, inne i en av stadens affärer, mellan hushållspapper och röda sardinburkar kom en av nunnorna som hade med sig Florine den där dagen för två år sedan gåendes. Hon är liten och satt, har grått hår i en pojkfrisyr och tusentals vackra rynkor i ansiktet. Hon är solbränd och har ögon som skrattar. Vi hälsade och började prata. Om Bangui, om livet, om påsken, om vädret. Någonstans mellan två meningar frågade jag hur det var med Florine. Nunnans blick  blev mörk och med tårar i ögonen berättade hon att Florine förra veckan blivit levande begraven och dödad.

Florine hade ännu en gång blivit gravid och förra veckan när hon gick in till stadens marknad hade grupp omringat henne, slagit henne medvetslös och gjort det man gör med häxor – begravt henne levande. Nunnorna var i en annan by och visste in om vad som hände. När de kom tillbaka var det för sent. Hon var kvävd under jorden som man täckt hennes kropp med. Nunnorna tog med sig kroppen och gav Florine en riktig begravning på missionsstationen. Florine vilar nu sin sista vila under ett mangoträd.

Detta är inget aprilskämt. Ingen påskhistoria. Detta är bara ren och skär verklighet. Välkommen till vardagslivet för en centralafrikan vid ekvatorns fuktiga linje. Talimbi, wagara, mamiwatta och andra andar är en del av vardagslivet och här kryllar det av spåmänniskor, förbannelser och häxor. Oftast är det kvinnor. Eller barn. Och oftast dödas de. De sätts i fängelse (om de råkar vara i en stor stad som är berikad med just ett sådant), ibland döms de till och med i statliga rättegångar. De dödas så som traditionen vill det; de bränns levande, begravs levande eller tvingas svälja rakblad och glas för att de ska förblöda inifrån.

En kvinna eller ett barn kan bli anklagad för att vara en häxa för nästan precis vad som helst. Och för ingenting alls.  Tron på andar och förbannelser är stark här och alla, inklusive domare, ministrar och högt uppsatta tjänstemän tror på deras närvaro. Banguis fängelser är fyllda med barn och kvinnor som dömts för häxeri och om de överlever fängelset, blir de ändå nästan alltid dödade av sina grannar när de väl kommit ut från fängelset.

Mitt bland mina inköp, mitt planerande av min helg med vänner, mitt bland mina fåfänga funderingar på om jag ska simma eller springa beroende på om jag behöver snyggare armar eller ben, mitt bland mina tankar på det gigantiska smörgåsbord som mitt liv är för mig, så blir jag påmind. Påmind om att livet inte är självklart. Detta underbara, fantastiskt givmilda, kärleksfulla, hårda, hemska liv som tar utan att fråga inte är självklart. Och inte det minsta rättvist.

Glad påsk.