Inblick. Utblick. Ögonblick.

Jag sitter i farmors lägenhet. Irisgatan 48. På samma plats som farmor brukade sitta gömd bakom pelargonerna och kika ut genom fönstret. Farmor finns inte här. Istället ligger leksaker, barnkläder, blöjor och tvätt i olika stadier på väg till och från tvättmaskinen överallt i lägenheten. Farmor finns inte här, fast ändå kommer hon så nära. Det är första gången jag är i farmors lägenhet sedan hon dog. Sedan jag åkte till afrika. Det var som att jag trodde. Att bakom pelargonerna skulle hennes vita hår skymta och när man öppnade dörren skulle det lukta nylagad mat. Hon skulle komma ut i hallen och ge mig en kram och hålla sig för den ömmande höften. Som alltid annars. 

Nu gurglar Theo från golvet och jag tänker att farmor skulle vara glad.

 

Den är här. Sommaren. Som jag väntat på. Sverige visade sig från sin bästa sida när jag kom till Arlanda. Solen sken över rapsfälten och sjöarna glittrade under flygplanets tunga buk. Ett gigantiskt lapptäcke av hellylle svensk sommar.

Vi åt lunch på samma restaurang som för ett år sedan, när jag kom flygandes. En liten indier vid Hornstull. Mamma var vacker och pappas kram tog bort alla bekymmer i världen. Det gula huset stod och väntade på mig, med körsbärsträdets grenar vajande i vinden och syrenbuskarna prunkande. Det luktade som barndommens sommrar och vi fikade under päronträdet. Morfar kom lunkande i sin blåa overall och jag kände mig som jag var sex år igen är jag kramade honom. Älskade sommar. Älskade hem.

 

Jag tog bilen till Örebro och Stortorget där Ester väntade. Vi strövade på Örebros gator och jag funderade över att det kändes som det var igår. Bokstavligen. Som om det var igår jag bodde här. Som om det var igår Ester jag och träffades och fikade efter lektioner på Risbergska. Mitt livs världar skiljer sig så åt, men ibland är avståndet inte längre än en millisekund.

 

Jag går ut och går en sen kväll och tänker att Sverige inte kan bli vackrare. Moln av knott blir till guld i den soliga luften, den mognande säden böljar och vinden viskar genom björkarna i koghagen. Gruset knastrar under fötterna och kvällen blåser kyligt mot mina bara armar. Det luktar varmt gräs och prästkragarna sällskapar med blåklockor i vägens diken. Jag plockar smultron i vägkanten och blundar när jag krossar de varma bären mot gommen.

 

En kväll stannar jag barnvagnen bredvid kohagen och Theos ögon blir stora när han ser kvigorna som nyfiket tittar tillbaka. Theos lilla kropp blir alldeles stilla och ett stort leende sprider sig och det lilla barnet lyser av lycka. Jag sätter mig bredvid vagnen och lyssnar på de stora djurens tuggande och deras magar som bullrar i sommarvinden. Jag tittar på Theo och tänker att han måste vara det vackraste som finns. Jag blir varm i hjärtat av allt som han säger mig utan ord.

 

Ikväll låg jag i sängen bredvid honom, i det rum där jag burkade sova när jag var yngre och sov över hos farmor. Han makade sig nära nära mig bland kuddar och täcken och när jag öppnade mina ögon tittade han rakt in i mina ögon. I hans stora blå barnaögon fanns hela världens visdom och hans lilla ansikte nästan nuddade vid mitt. Så brast han ut i ett stort tandlöst leende och mitt hjärta brast. I tusen och en bitar. Jag förundras gång på gång över kärleken man inte kan välja. Men som man bara känner. Måste känna.

 

Ikväll är kvällen molnig och farmors klocka som hänger på väggen tickar högt. Ute på gården leker ett barn med sin pappa. Lekplatsen jag och min bror lekte vid, mitt emot farmors fönster, finns kvar. Jag är ensam i lägenheten och jag funderar över livet. Över denna sommar som jag längtat så mycket efter. Över detta hem som jag är så glad att få besöka. Jag önskar att jag kunde fånga dessa stunder av lycka ända in i hjärtat i en glasburk. Sätta en etikett; "Sommar 2009". Ta fram och sniffa på. Andas. Smaka. Minnas.

Snart dags för att ta en dusch, packa iordning handbagaget och sedan ta bilen till flygplatsen.

Är glad. Ledsen också för den delen. Och så tycker jag inte alls om att flyga. Men framförallt tycker jag inte om att säga hejdå. Trots att det följer mig hela tiden i livet. Man kan ju tycka att jag borde ha vant mig. Men jag tycker lika illa om det varje gång.

Idag har jag tänkt. Tänkt på att jag älskar. Så mycket. Detta med att åka från hem till hem. Att lämna en älskad plats för en annan lika älskad. Är en fantastik förmån. Det gäller bara att kunna hantera den.

Nu ska jag sluta svammla om saker som jag inte kan formulera. Nu ska jag säga ett långt hejdå. Och om en natt säga ett långt hej.

So long et à bientôt.

Molnen rör sig som uomjordiska flygplan över det stora blå. Stirrar upp i molnen bakom mina leopardmönstrade solglasögon och börjar se vita prickar som sticker i ögonen. Blundar. I poolen plaksimmar ett par gråhåriga militärer. Vattnet glittrar blått och svettdroppar prälar sig på min mage. Sista stressen. Försöka se lite hälsosamt solbränd ut. Snart är jag i Sverige. Jag längtar. Jag bävar. Skickar ett sms till Ester. Om fyra dagar ses vi. Overkligt är min enda tanke. Jag längtar efter en sommar. En sommar full med jordgubbar, långa kvällar, duggregn, sol, myggor som bits och älskade människor nära.

 

Bo Kasper sjunger om att hon är söt när hon sover och jag kan inte bärga mig. Jag vill hem. Hem till Sverige. För det är hemma. Ett hemma. Jag vill hem för jag vet att det varar bara en kort stund. Mobilen surrar bredvid mig och ett moln parkerar sig framför solen. Smakar svett om läpparna och min hud luktar sol. Några kanoter glider förbi på floden och jag spanar på Kongos kullar på andra sidan floden. En lastbil brummar förbi någonstans och ett barn skrattar.

 

Strax ska jag klä på mig. Strax ska jag köra hem och äta lunch. Imorgon ska jag måla naglarna, plocka ordning på det sista på kontoret, sortera lite. Vara så där organiserad som jag är. Mitt jobb är avslutat, troféerna lämnade på flygplatsen, och alla papper i ordning. Tre dagar av lugn och djupa andetag innan Air France hämtar mig på torsdag kväll. Men ändå. En klump i magen. Liten. Men det är som det ska.

 

Snart snart snart. Morfar. Sill och potatis. Mitt barndomsrum. Kvigor i trädgården och fika under päronträd. Kvällsdopp i Årsjön. Kramar. Ester. Erika. Mamma och Pappa. Theo! Gräs mellan tårna. Min bil. Kaffe latte. Skogspromenader.

 

Men först ska jag njuta. Av dagarna kvar här. Suga på det sista. Innan jag säger hejdå. För en stund.

Parkerar bilen. Stänger av motorn. Andas.

 

Har coktailat med Banguis elit. Stått i fin klänning och uppsatt hår i ett hörn och pratat med rikemansfruarna. Satt i mig en oförskämd mängd med små gräddiga läckerheter när ingen tittat på. Magen kurrade av hunger. Nöden har ingen lag. Hunger har ingen lag. Låtsats dricka på ett glas med champagne. Huvudvärk och champagne är ingen bra kombination.  

 

Jag har lett så där lagom mycket, nickat och skakat på huvudet precis där jag borde ha gjort det. Förfärats över hålen i Banguis asfalstvägar och rullat ögonen stort åt det senaste skvallret. Diskuterat i vilken affär man hittar den bästa grädden med sådant intresse att det kunde ha handlat om mitt livs viktigaste beslut. Jag har kindpussat och skakat händer. Jag har pratat artig franska och belevad engelska. Jag har klappat händerna efter någon viktig mans oerhört viktiga tal och jag har viftat med ögonfransarna och plutat med mina målade läppar.

 

Nu är jag hemma. Sitter kvar i bilen utanför huset och tittar på natten. Jag luktar cigarettrök och borgerlig tantparfym. Natten är tyst och svart. Mörkret har skalat av världens dess färger. Bilens varma motor knakar. Jag är trött och känner mig tom innuti. Vinglar ut på mina högklackade skor och låser upp dörren till huset. Sparkar av skorna, tar av mig klänningen, släpper ut håret, tvättar bort sminket och sätter mig i soffan och studerar den vita väggen framför mig och orkar inte göra mer än just det.

 

Imorse var jag på väg från mitt kontor till någon annans kontor. I min feta landcruiser kryssade jag mellan taxibilarna som om jag var kungen i stan. Förbi rödljusen och Grand Café. Där någonstans märke jag att något var fel. Människor stod alla vända åt samma håll och pekade. Louise, tiggerskan som brukar sitta vid Grand Café, haltade över vägen med sina handikappade ben. Hennes minsta barn på ryggen. Det var någonting med henne. Det var henne alla tittade på. En man sprang fram och drog i henne. Sedan såg jag inte mer, för trafiken fortsatte framåt. Allt gick så fort.

Jag tittade i backspegeln och någonstans där gick hjärtat i tusen bitar. Louises äldsta barn gick över vägen. En liten pojke som jag skulle gissa är 4 år. Barfota och med en alldeles för stor fotbollströja på sig. Han släpade efter sig deras få tillhörigheter. Några tygstycken. Ett par klädtrasor. Hans små ben skyndade över vägen efter sin mamma.

 

Jag vet inte vad som hade hänt. Jag vet inte vad som hände efter det att jag sett dem. Men jag fick så ont i hjärtat. Nu sitter jag här. Magen proppmätt av små franska toasts och med rester av mascara i ögonvrårna. Med hjärtat som fortfarande ser den lilla pojken som sprang efter sin mamma.  Livet är fullt av motsägelser och jag har ibland svårt att leva i sådana ytterligheter. Ena stunden med Louise framför ögonen, andra stunden trippandes i höga klackar och röda läppar. Jag blir tom innuti.

 

Nu ska jag hänga upp en tvätt för tork och sedan ska jag sova. För detta är mitt liv. Och jag försöker tänka att jag väljer i alla fall att inte blunda. Jag väljer att känna. Att bli berörd.

Och jag blir tom innuti.

Jag undrar var han tog vägen. Killen. Han som alltid vinkade till mig. Han som hade utåtstående öron och en blå keps. Bermudashorts och två olika tröjor. En röd. En grön. Han som sålde cigaretter och telefonkort. Och rosa tuggummin som smakar som mina barndoms lördagar.

 

När jag körde till jobbet på morgonen. Längs vägen som följer floden. Man svänger höger precis innan busstationen. Där vägen går upp mot polishuset och dess mänskliga gamar. Precis innan backen börjar, där en vattenledning för evigt har gått sönder där vatten sipprar ut i en liten pöl. Där hemlösa tvättar sina kläder och små fiskar från Banguis kloaker simmar runt. Där kvinna som är galen eftersom hennes barn brunnit upp tvättar sig på morgnarna. Där, mitt emot, brukade han stå. Ett hopfällbart träbord. Cigarettpaket hängandes som färgranna girlanger. Rosa och limegröna tändare. Telefonkort i bjärta färger. Varje dag vinkade han till mig. Plirade med ögonen under kepsen. Varken mer eller mindre.

 Bara ett tyst hej. Mellan mig och honom.

 

När klockan slog lunch och jag åkte hem längs samma väg låg han under mangoträdet som växer precis bredvid. Med kepsen lagd över ansiktet. Vilandes i hettan. Från agusti till juni har vi setts varje morgon. Sådär i förbifarten.

 

Men nu. Nu är han borta. Sedan två veckor. Finns ingen vinkande hand. Inga plirande ögon. Inga cigarettpaket och inga färger. Ingen kropp som nonchalant ligger utsträckt under de lummiga bladen.

 

Var har han tagit vägen?

Jag saknar honom. Handen. Hälsningen. Rutinen. Den mänskliga samhörigheten av två vardagar som korsar varandra.

 

Han får gärna komma tillbaka.

 

Jag vaknar i det gråa dunkelt och kan inte somna om. Klockan är fem och trots de tunga gardinerna sipprar gryningljuset in. Rummet är svalt och luktar sömn. Går upp eftersom det värsta jag vet är att ligga och snurra.
En tupp gal någonstans. En kråka kraxar. Tunna stråk av dimma ligger längs flodens gröngrå yta och förutom min dators surrande hörs ingen mänskligt ljud. Daggen ligger tung över världen och jag fryser om fötterna. Nattens svarta flyr.
Nyutslagna blommor ståtar med fuktiga kronblad i väntan på solen och fåglarna mornar sig i trädens lummigt gröna.
Världen står stilla i väntan på dagen.
Mitt hår är fuktigt efter gårdagskvällens dusch och ligger kallt mot mina bara axlar. Ögonlocken tunga. Vitkatten gäspar stort och sträcker lat på sig innan han rullar ihop sig i en boll i sin korg och somnar om. Solen jagar himelens gråa iväg med sina varma strålar och daggdropparna blänker.

Världen utanför börjar vakna. Ett spädbarn skriker. Det luktar rök från en nytänd eld. En första kanot skär flodens blanka yta. På andra sidan vattnet börjar en trumma ljuda långt borta. En kyrka kallar till morgonbön. En get bräker. Några kvinnor pratar.

Dagen idag är här.