Inblick. Utblick. Ögonblick.

Ibland drabbar mig livet. Jag får ståpäls och ryser. Måste stanna för att undra om detta verkligen är sant. Att jag lever det vackraste livet. Ironiskt nog händer det oftast när vardagen är grå och mjölksyran tar över.

Jag sprang igår. Längs kullen, samma väg som alltid. Det åskade och började blåsa i träden. Jag var trött, och helt ärligt på ett uselt humör. Men när träden försvann och staden låg framför mig och jag hade svettdroppar som rann läng innerarmarna undrade jag. Om det är sant att livet kan vara så här vackert. Om det är sant att det är jag som lever det.

Jag stod länge vid floden och tittade på himlen som blev svart, på floden som krusade sig i vinden och på stormen som drog in över Bangui. På en kanot som korsade floden och blev till en svart silhuett i eftermiddagens ljus. När dropparna började falla sprang jag till bilen och körde hem.  Med droppar som slog mot rutorna och mörkret som omgav mig satt jag kvar i bilen fast jag redan parkerat den hemma.

Tidigare idag, efter ett besök på kontoret och efter en lunch längs floden körde jag hem med öppna fönster. Ett duggregn gjorde luften disig och mjuka, kalla droppar föll in genom fönstret på min arm. Och jag tittade på husen längs vägen, på grisfamiljen som alltid springer över vägen på precis samma ställe, på militärerna som vaktar det gula fängelset och på mangoträden som stod stora och trygga längs vägen.  Och jag blir rusig av lycka. Inte för att allt är bra. Inte för att allt är fantastiskt och perfekt. Men för att trots att det oftast är mer grått än vackert regnbågsskimrande så är livet stort. Trots att många dagar gör mig övertygad om att det var ett misstag att gå upp ur sängen på morgonen så blir det de få dagarna som glänser som lyser starkast. Och de dagar som är mörka och svåra har oftast dolda gåvor – vänner som finns, en hjälpande hand man inte väntade sig och ett meddelande som får en att le – trots allt.

Imorse var det olidligt varmt.

Nu är himlen svart och det blixtrar. Jag är hemma efter en lång dag. Trött. Vill inget annat än att ta en dusch och lägga mig. Men himlen är svart och har svalt månen, gömt stjärnorna. Konturerna av Kongos kullar lyses upp av blixtrar som slingrar sig längs horisonten.

Vinden ökar i kraft och bananplantorna utanför mitt fönster ligger tryckta mot marken. Jag går ut på verandan och sätter mig. Ibland måste man. Ibland är världen för vacker för att man inte ska se den.

Droppar börjar slå mot plåttaket och blir till ett öronbedövande brus. Vinden som blåser bär med sig droppar in under taket och jag är snart genomblöt. Natten är svart förutom säkerhetsbelysningen runt området där jag bor. Vattnet blänker och förvandlar buskarna i mina rabatter till glänsande konturer av svart och silver. Jag ser dropparna som faller i ljuset av den elektriska belysningen och de spricker mot marken i små explosioner.

Floden ser ut som en gigantisk slingrande sliverorm i blixtrarnas kalla ljus och åskan dundrar, ekar mellan kullarna.  Luften vibrerar.

Livet är inte självklart. Man måste simma för att inte drunkna. Men jag har mjölksyra och är trött på att simma. Men just ikväll är världen vacker. Vitkatten gömmer sig under min bil och från mitt hår droppar regnvatten, mascaran rinner och svider i ögonen. Vissna löv som blåst in på min veranda krossas under mina fötter när jag går ut i regnet. Barfota fötter på det hårda gruset. Grumligt vatten som forsar mellan tårna och droppar som rinner längs armarna.  Regndropparna är stora, tunga och ljumma och smakar barndomsminnen. Ett spindelnät som vävts mellan hibiskusen och mitt fönster är fullt med droppar som blänker som guld i ljuset.

En kväll som denna är världen väldigt vacker. Trots mjölksyra.

En pojke försökte stjäla mat från ett marknadsstånd vid Marche Centrale. Han fick hälsenorna avskurna. Idag hasar han fram, sittandes på marken. Jag ser honom på gatan mitt emot radioförsäljarna.

Livet är annorlunda här. Vi spelar ett spel med andra regler.

Jag äter frukost på Grand Café tillsammans med min mamma som är på besök i staden. Jag dricker kaffe och sätter på min dator. Kollar min mail och lyssnar på mammas älskade röst. Borden runt omkring oss fylls med den internationella och lokala eliten. Företagare, biståndsarbetare, ministrar och direktörer. Tidningsförsäljare står längs gatan och viftar med de nytryckta tidningarna och det luktar som Bangui gör på morgonen; en hemvan blandning av dimma, fukt, avloppsvatten, avgaser och nybakat bröd.

Morgonen lovar en varm dag och från mitt bord ser jag att Christopher ritar en gubbe i dammet på min bil. Christopher, ett gatubarn som sover i det lilla utrymmet som finns mellan Ecobanks och den indiska resebyråns väggar. Christopher, som aldrig någonsin frågar mig om någonting utan bara ler ett stort leende där alltför många tänder fattas. Han ritar i dammet på min bil och hans små fingrar färgas matt brunröda. Han får syn på mig och ser plötsligt lite skamsen ut men ler sedan åt mig och springer bort för att tigga en slant från en biståndsarbetare som ser nyvaken ut.

En afrikansk kvinna kommer körandes på en moppe. Bakom sig har hon tre små barn som klamrar sig fast. De två första har en av stadens privata skolors uniformer på sig, mintgröna byxor och scharlakans röda skjortor. Det sista barnet, en flicka, har krulliga flätor samlade i en vippande boll uppe på huvudet och en liten ryggsäck med barbie på ryggen. Deras mamma, iklädd vita kostymbyxor och skyhöga stilettklackar köper bröd på caféet och jag ser att Christopher och Crapule, som står lutade mot en bil ett par meter bort, tittar på de små barnen på moppen med ögon som säger mer än tusen ord.

Dagen kallar och jag har ett möte som väntar på mig. När jag kör ifrån caféet ser jag Crapule och Christopher som springer över vägen bort mot en vit kvinna som går med en handväska hängd över ryggen. Jag vet att Crapules slinka fingrar kommer att öppna blixtlåset utan att hon ens lägger märket till det.

Jag handlar till företaget och kryssar runt bland gula taxibilar och tutande motorcyklar. Jag stannar en stund utanför den indiska resebyrån för att boka en flygbiljett. En resa till Kenya och Tanzania i maj väntar mig och jag längtar. Inne på resebyrån hänger en almanacka med halvnakna tjejer på den rosa väggen och från en annan vägg blickar landets president ut ur en kitschig guldram. När jag går ut från resebyrån och öppnar glasdörren slår värmen emot mig och på min motorhuv har Crapule och Christopher satt sig. De ler mot mig med leenden som jag inte kan motstå och vi hälsar i hand. Deras små, torra, dammiga händer i min och som alltid börjar vi med artighetsfraserna. Som om vi vore två vanliga människor som möttes på gatan. Som om det inte vore så att de var gatubarn och jag var en vit kvinna som precis köpt en flygbiljett för pengar som de aldrig ens kan drömma. Vi pratar en stund och jag lutar mig mot bilen som är brännande het av solen.

Crapule som sitter med benen utsträckta har ett sår på fotsulan. Jag säger att de ska komma med mig till kontoret så att jag kan göra rent hans sår. De svarar att de inte har tid, och det får mig att le. De väntar på sopbilen som snart kommer att köra förbi. Sopbilen som kommer från de rika kvarteren full med skatter. Sopbilen som kommer stanna i korsningen vid Avenu Boganda för att försöka ta sig ut bland de myllrande taxibilarna. Sopbilen som för mig är en sopbil som luktar äckligt men som för Crapule och Christopher är ett berg av övärderliga skatter och möjligheter. Sopbilen som ger Crapule och Christopher mat.

Ur min väska tar jag fram två plåster och en liten tub med rengöringsmedel från ett apotek i Linköping. Det var en kall oktobermorgon och jag minns att kassörskan hade en dålig dag och svarta påsar under ögonen och jag hade på mig min bruna jacka. Jag tvättar såret så gott jag kan och sätter på plåstren. Säger att när de är klara med skattletandet kan de väl komma förbi kontoret. De skvallrar lite om det senaste nytt från Banguis gator och sedan hoppar de ner från bilen. Jag kör iväg mot mitt.

Vi spelar inte samma spel. Vi leker inte i samma sandlåda. Och ändå är det precis det vi gör. Jag är en del av deras liv, och de av mitt. Våra vägar korsas, och våra liv flätas samman, och vi blir oundvikligen en del av varandras liv. Fast ingen av oss valt det.

Det är morgon. Jag kör förbi Grand Café. Svänger höger vid den kinesiska restaurangen vars röda väggar flagar. Förbi den amerikanska ambassaden, förbi det libanesägda garaget. Blinkar höger. Ser den stora gröna porten. Min port. Täckt av dam och med spåren efter barnahänder som ritat i dammet. Skrivit små meningar som inte längre är läsbara.

Jag stannar, väntar på att vakten ska öppna porten. Människor går förbi, på väg. En man cyklar förbi med en get på bakhållaren, en kvinna balanserar på höga klackar. De prostituerade vid Hotel Samba vinkar till mig. Jag tutar. Blir irriterad över att det tar så lång tid.

Och då ser jag. En liten kropp. Ett barn som sitter. Längs den höga betongväggen fulväxer en häck med stora brunröda löv som ledsamt hänger från spretiga grenar. Där häcken slutar, inte långt från porten, sitter ett barn. Jag känner igen honom. Eller nej, jag känner igen kläderna.

Den blå tröjan och de blommiga shortsen. De alldeles förstora skorna. Jag vet inte vad han heter. Han brukar ströva runt på Avenu Boganda med en blick som flackar och pupiller som skenar. Han brukar ha en trasa indränkt i lim i sin hand. På morgnarna brukar han stå mitt emot Grand Café , bredvid det lilla ståndet  där en man i rullstol säljer cigaretter och godis. Han brukar stå lutad mot väggen med trasan i ett krampaktigt grepp under näsan.  Jag vet inte vad han heter. Men jag vet vem han är.

Porten öppnas, jag kör in och min vakt ler stort. Jag hälsar på den anställda, telefonen ringer, låser upp kontoret, avslutar samtalet, sätter de anställda i jobb, telefonen ringer igen, en skräddare kommer förbi, jag funderar på varför det luktar så illa i mitt kök och kommer snabbt fram till att det ligger en död råtta bakom en kartong. Skriver ett mail. Två mail. Tre mail. Vakten går förbi och i all hast frågar jag hur länge killen i den blåa tröjan suttit utanför porten.

Sitter det ett barn utanför porten? Vakten visste inte. Alltså måste han satt sig där efter att vakten gått på sitt skift kl 5 imorse. Telefonen ringer igen och jag ber vakten kolla om allt är bra med killen. Säg till honom att komma hit ropar jag efter honom i trappen medans jag svara i telefonen. Den sydafrikanska pilotens skorriga röst frågar om jag har lust att äta lunch med honom. Vi pratar om de kommande flygningarna, räknar passagerare och kilon. Jag går ut i köket. Tar fram ett bröd från igår. Tänker att han, killen i blå tröja, åtminstone kan få lite att äta. Piloten är pratsugen och vi skrattar tillsammans åt olika av veckans händelser. Jag dricker ett glas vatten. Tillslut lägger vi på.

Vakten väntar på mig. Ingen liten kille i blå tröja syns till. ”Madame, han är död” säger vakten och orden transporteras i slow motion i luften mellan oss. Jag springer ner för trappan två steg i taget och ut genom porten. Han sitter precis som förut. Ryggen lutad mot väggen, sidan lutad mot den fula häcken. Huvudet nerböjt. Jag pratar med honom, men får inget svar. Känner med fingrarna efter en puls som inte finns. Hans hud är sval.

Han är död.  Jag sitter på huk, vakten står bakom mig. ”Han är död, Madame, han är död”. Jag frågar vad vi ska göra med honom utan att riktigt veta att jag frågar.

Igår skrattade jag åt ironin i livet. Idag förbannar jag den. Igår kväll, över en grillad kyckling som jag väldigt mycket önskade skulle vara sushi, diskuterade jag och min vän vad som händer med alla gatubarn och fattiga människor som dör på gatorna här. Vad händer med dem? Vem tar hand om dem? Var och vem begraver dem?

Vakten bär in den lilla kroppen på gården, lägger den i gräset i skuggan under ett träd. Vakten tittar mig i ögonen och säger att vi skulle kunna ta honom till sjukhuset. Jag frågar vad de skulle göra med honom på sjukhuset. Det vet inte vakten. Jag frågar vad som händer med de som dör på gatorna, vakten säger att han inte vet men hans ögon säger mig att han vet mycket väl.

Vad kan jag göra? Begrava honom. Jag springer upp till kontoret. Tar min väska, låser dörren. Tillsammans med vakten bär vi in pojken i den blåa tröjan i min bil. Lägger honom i baksätet. Jag tror att han ska vakna. Han ligger med lealösa armar och ben på mitt baksäte och huvudet rullar åt sidan. Ögonen är slutna. Hans hud är dammig. På knäna har han skrubbsår. De blommiga shortsen är smutsiga, uppfransade och en av hans för stora sandaler faller ner från sätet.

Benjamin, vakten, säger till mig att ta bakvägen till kistkvarteret. Kistkvarteret. Det kvarter där man tillverkar stadens alla kistor. Längs en liten dammig väg står kistor uppradade. Stora, små, bruna, gula, rosa. Med rosa platsblommor, med guldiga handtag, eller men bibelord skrivna på locket. Som en buffé av dödsglädje står de uppradade så långt ögat når längs den lilla vägen och jag fryser i värmen. Stannar. Första bästa. En enkel. Vilken storlek? Jag har ingen aning. Benjamin pekar på en och jag betalar första priset. Orkar inte pruta trots att jag vet att det förväntas av mig. När vi lastar in kistan i bilen ser försäljaren den döda kroppen. Och reagerar inte. Som om det vore alldeles normalt att jag kör runt med en död pojke i min bil.

Utanför staden, förbi den stora spärren där militärerna alltid är tråkiga, tar jag till vänster. En liten väg som snirklar sig genom ett kvarter av små hus och hyddor. Barn leker utanför husen, kvinnor diskar, mal maniok och strimlar löv. En bit bortanför kvarteret, bakom en liten kulle breder gravarna ut sig. Ett fält av hård, röd jord. Små brungröna dungar av gräs växer här och där. Små upphöjda kullar i marken markerar gravarna. Det finns ingen kyrka. Inga träd. Inga kors, inga skyltar. Bara massa död.

En man sitter i ett skjul byggt av plamblad. Ropar att det kostar 7000 cfa att begrava någon. Och att det  är väldigt varmt idag, så han vill gärna ha en öl också.  Vi lastar ut kistan. Bär ut den alltför stilla kroppen ur min bil. Lägger honom i kistan. Benjamin tar fram spikar och en hammare. Jag undrar när han hann ta med sig det.  Jag hade inte ens tänkt så långt.

Pojkens kropp ligger i kistan. Jag rättar till hans blåa tröja. Tar på honom den sandal som ramlat av i bilen. Sitter på huk bredvid kistan. Och världen står stilla. Solen skiner, jag känner svetten pärla sig i pannan.  Jag vet inte ens vad han heter. För mig är han pojken i den blåa tröjan. Jag vill veta vad han heter. Benjamin lyfter locket till kistan och jag är maktlös. Jag släpper pojkens hand jag hållit i min och Benjamin stänger kistan. Men kalla, ekande slag spikar han igen den. Stänger han vägen till livet.

Gravplatsens vakt visar oss en redan grävd grav. Han hjälper till att tråckla ner kistan. Sedan räcker han Benjamin en spade. Jorden flyger i en vind och landar på mig, blöts upp till en röd smet i min svett.  Jag tittar på. Kan inte riktigt tro att det är sant. Kan inte riktigt förstå att jag står här.

En droppe med svett rinner i min tinning och kistan är täckt med jord. Det finns inget mer att göra.  Inget att säga. För alla ord är fel och ingen handling räcker. Så vi lämnar tillbaka spaden, betalar gravplatsen, mannen påminner mig om hans öl men jag låtsas att jag inte hör. I backspegeln tittar jag på graven vi precis fyllt med död och kör därifrån.

Luftkonditioneringen får mig att huttra till och vi sitter tysta. Framför den gröna porten stannar jag, Benjamin går för att öppna porten. I gräset där pojken för ett par timmar satt ligger hans brunvita trasa. Jag öppnar bildörren och tar upp trasan. Kör in bilen. Tvättar av mig den röda jorden ute på gården och går upp till kontoret. Trappan har aldrig varit så lång. Så brant.

På bordet på verandan ligger brödet. Flugor surrar runt det och det bränner i mina ögon. Men jag orkar inte gråta. Jag slänger brödet. Dricker vatten. Stänger dörren. Pojkens trasa luktar starkt av lim och jag slänger den. Tvättar händerna. Och undrar vad som precis hände mig.

Jag fortsätter jobba. Jag mår illa men äter lunch med en vän. För jag vet inte vad annat jag kan göra. Han dog. Jag begravde honom. Jag vet inte ens vad han hette.  Det finns inget man kan säga, inget man kan göra. Ingenting räcker till. Ingenting är rätt. Allt är fel. Det är bara så det är. Det är bara livet. Livet. Döden.  I all sin brutala, orättvisa glans.

Det är eftermiddag. Luften är disig och solen är en utfläkt konturlös fläck av ljus på himlen. Kongos kullar gömmer sig bakom den gryniga luften och det luktar rök från en brand någonstans.

Jag kör längs floden. Floden som sinar och sakta torkar ut. Jag är på väg till Sylive, vi ska ut och springa. Bilen skramlar och studsar och över vägen springer en familj med hönor. Radion brusar och luftkonditioneringen blåser för allt vad den är värd. Jag är glad. Jag har en bra dag. Hinner med de små detaljerna i tillvaron och vardagslivet som jag inte annars hinner med.

Jag kör i fatt en bil. En mörkgrön Toyota Corolla som sett sina bättre dagar. En flicka som sitter i baksätet vinkar till mig genom rutan. Jag vinkar tillbaka. Plötsligt lägger jag märket till att det står en mening skriven på bilen. Snirkliga bokstäver i gult. ”Ca ne sert a rien de courir”. Det tjänar ingenting till att springa.

Och jag älskar det. Ironin i livet. Jag är just på väg att ge mig ut och springa. Gudarna ska veta att jag inte har någon lust, men jag gör det ändå. Och så hamnar jag bakom en skabbig grön bil som talar om för mig att det inte tjänar någonting till att springa.

Och springa är det enda jag gör. Springer för att hinna med allt man måste under en dag. Springer till alla de olika hållplatserna som finns längs livets resa. Springer mellan skola, jobb, skola. Mellan Berberati, Örebro, La Rochelle, San Fransisco, Stockholm och Bangui. Springer springer springer. Mellan vänner, ovänner, fester, begravningar, fred och kring. Springer mellan liv och död. Springer för att det känns som att livet är så kort och att jag måste hinna med så mycket. Men kanske springer man så fort att man missar den vackra utsikten? Kanske glömmer man titta ut genom fönstret? Kanske missar man livet eftersom man är så upptagen med att hinna med det.

Jag och Sylie klättrar upp på en av Banguis kullar och springer på den lilla väg som snirklar sig genom skogen och stenar. Jag tittar ut över Bangui som breder ut sig där nere, på floden som glittrar och på Kongos vida slätter som sträcker sig ända till horisonten. Utsikten är förödande vacker. Röken som stiger upp mot himlen från staden, det grumliga ljuset och horisonten som färgas rosa av solen.  Jag springer och känner svetten rinna längs ryggraden, pärla sig på överläppen, trilla ner i tunga droppar från näsan. Jag springer med musik i öronen tills lungorna bränner och jag är tillbaka där jag började. Då klättrar jag ner från kullen. Ner till stadens vimmel där jag pussar Sylive hejdå. Sedan kör jag hem precis innan solen helt försvunnit och hemma tänder jag fotogenlamporna, häller vatten från en dunk till en hink och tvättar sedan av mig.

Jag skriver ofta om död, blod och fattigdom. Om rebeller och militärer. Om sjukhus som är bårhus och om en rättvisa som är orättvis. Men det finns så mycket mer. Och när kvällen är varm och mörk och jag sitter ute på trappan och pratar med min pappa i telefon och tittar på eldflugorna som leker kurragömma i min rabatt tycker jag att världen är så sned. Och att jag har fel.

Vi pratar om Afrika som stackars Afrika. Om stackars det afrikanska folket som lider. Om att livet är så orättvist och att det är så synd om de människor som lever i denna misär. Och visst är det sant. Men det finns en annan dimension också. För trots att det inte finns några sjukhus, trots att det inte finns många skolor och trots att det inte finns några MacDonalds och ICA så möter jag skrattande människor, människor som stannar mig på gatan för att prata en stund. Ser jag kvinnor som sitter framför sitt hus och diskuterar hus man bäst ska koka en viss sorts löv, ser jag barn som kiknar av skratt där de leker under en palm. Möter jag människor som istället för att berätta hur de har det, ställer mig tusen och en fråga om hur jag har det. Människor som rycker på axlarna åt att de inte har någon frukost att äta, och människor som går flera kilometer bara för att komma och hälsa på mig.

Det finns något annat här. En annan lycka. En mer naken, avskrapad lycka som handlar om mötet mellan människor. Som handlar om enkelhet istället för överflöd. Lycka här är inte att kunna välja mellan tio olika sorters förpackningar med tacokryddor i en affär utan lycka är att ha tillräckligt med mat för att bli mätt. Lycka är inte att kunna köpa den nya modellen av jeans utan lycka är att överhuvudtaget ha kläder att ta på sig. Lycka handlar inte om hur många skor du har, utan att du har skor.  Lycka är inte att hinna arbeta flera timmar, ändå hinna till gymmet och samtidigt läsa en kvällskurs medans din äkta hälft lagar mat till era barn. Lycka är att på vägen till marknaden sätta sig utanför din väns hus och prata en halvtimma och titta på barnen som bygger en bil av bambu och hönorna som spankulerar på gårdsplanen.

Lycka handlar inte om att du har en vacker examen och en lång meritlista och en flersiffrig summa som ramlar in på ett bankkonto någonstans, lycka är att överleva från dag till dag.

Livet är inte svart och vitt. Livet är en regnbåge full av gråzoner. Allting är relativt. Och så är också misären. Det är fel av mig att sätta en etikett på det centralafrikanska folket och skriva ”Olyckliga, döende och hopplösa”. För det är allt annat än sant. Visst, de har inte allt som är nödvändigt enligt västerländska mått mätta. Men de har mer av något annat. Något annat som jag önskar att jag hade så mycket mer av.

Något som för dig tar ett par minuter, ett par klick på din dator, tar här en halv dag. Att betala en elräkning till exempel.

Elräkningen levereras manuellt till varje hushåll i slutet av varje månad. Ibland två gånger i månaden (om de har dåligt med pengar). När man fått räkningen (ibland skriven för hand, ibland för maskin – allt beroende på om de haft elektricitet vid tillfället eller ej) har man 24 timmar på sig att betala. Annars stängs elen av. Imorse fick jag månadens elräkning, så jag körde till deras kontor; en ranglig historia med tre våningar målad i ljust gult och med stora, blåa grindar och ett ovälkomnande stängsel. Längs stängslet har små marknadsstånd satts upp och man kan köpa gula karameller, en  cola, leopardmönstrade solglasögon och små mörkt rosabruna kolanötter som ligger på stora fat. Några ledsamma palmer ståtar innanför stängslet och deras blad rasslar i vinden.

På bottenvåningen finns kassan. Men eftersom min elräkning är dubbelt så dyr som den ska vara så måste jag upp till direktören på tredje våningen. Direktören är aldrig inne på sitt kontor så jag förhandlar med hans sekreterare istället. Han sekreterare är en kvinna i en obestämbar ålder. Hon väger 30 kilo för mycket, har en lilafärgad peruk på sig och hennes läppar är alltid målade rosa. Hon heter Gertrude och har på sig ett par klackskor som är tre storlekar för små. Hennes kontor luktar alltid av friterad matbanan och en stor plastig plansch föreställande Nelson Mandela och landets president Francois Bozize som hälsar på varandra hänger på en av väggarna. Efter lite dividerande med Gertrude så går hon med på att dela min elräkning i hälften, eftersom hon lika väl som jag vet att de bara försöker få ut mer pengar än vad de egentligen ska ha. Med fakturan delad i hälften och signerad av direktörens sekreterare går jag ner till kassan.

Det finns två kassor i ett rum som är ungefär 20 kvadratmeter. Framför varje kassa ringlar sig en lång kö av pliktskyldiga medborgare som väntar på att få betala sin räkning. Jag ställer mig i den kö som är minst, framför mig räknar jag till 35 personer. Längs tre väggar finns det bänkar uppställda och människor sitter och sover, läser och pratar i telefon. I ett hörn har de ställt upp en TV och det pågår en fotbollsmatch. Algeriet – Egypten. Framför TV’n har ett par högljudda män bänkat sig. En liten kille som inte kan vara mer än 10 år kommer med en kylväska på huvudet. En bärbar bar. Ur kylväskan den blåa plockar han fram tre stora ölflaskor som han öppnar åt männen som tittar på matchen. Sedan slinker han ut genom dörren bakom mig med ett gäng tomma ölflaskor i händerna.

Framför mig står en kvinna iförd en lång, gul klänning och en svart peruk. I sin högra hand håller hon en plastpåse med blekningsmedel för huden, i den vänstra en levande höna som hänger upp och ner med benen bundna under högljudda protester. Mannen framför henne är iklädd en grå kostym, vit skjorta och rosa slips. Svettdroppar glänser på hans panna och hans krage är blöt. I kön bredvid mig står en kvinna med ett barn på ryggen. Barnet sover mer huvudet hängande och en liten glänsande bubbla av saliv darrar i hans mungipa. Den unga mamman har ett par rosa örhängen som dingeldanglar och hon ler blygt mot mig. En man som sitter på en av bänkarna längs väggen testar ringsignaler på sin telefon om och om igen.

Jag tittar på klockan. En och en halv timma har gått och framför mig har bara tre personer fått hjälp. Kassörskan sitter i ett litet träbås med ett fönster ut mot kön. Hon är i medelåldern, har ett par sneda glasögon som sitter på nästippen (eftersom hon egentligen inte behöver glasögon ) och hon tuggar ljudligt på ett rosa tugummi. Hon rör sig i slowmotion och hela proceduren görs för hand. Registrering av fakturan, betalningen, räknandet av pengarna och det långsamt skrivna kvittot.

Jag är en människa utan tålamod. Ironiskt nog lever jag mitt liv i ett land där allt kräver tålamod.

Men jag har lärt mig att pausa. Jag ringer några samtal och gör det jag kan från min köplats. Sedan gillar jag läget.  För det finns inget annat att göra. Jag tittar på människorna runt mig. Följer fotbollsmatchen på TVn och funderar på vilken färg jag ska välja på tånaglarna nästa gång. Promenerar runt bland tankar och minnen och funderar över livet.

Jag tänker tillbaka på en kall höstmorgon i Askersund och på ett avsked på Örebros tågstation en solig morgon i augusti när det plötsligt bryter ut ett bråk bland männen som tittar på fotbollsmatchen. Det händer väldigt snabbt och plötsligt är de bara ett virrvarr av händer och fötter. Människorna runt omkring ger sig in i bråket. För inget är ju roligare än ett riktigt, hederligt slagsmål. En ölflaska viner i luften och krossas mot väggen. Kvinnan bredvid mig ger mig plötsligt det sovande barnet för att hon måste ut och kissa. Så jag står där och tittar på knytnävarna som fäktar med ett sovande barn i min famn. Tills barnet kissar och jag känner varm vätska rinna längs magen, ner på mina lår, och bilda en liten pöl runt mina bruna sandaler. Salivbubblan i barnets mungipa brister och små små droppar av svett pärlar sig vid hans tinningar.

Lika fort som bråket började, slutar det. En man som fått en ölflaska i huvudet blöder från ett sår i pannan, men han verkar mest oroad över vart hans odruckna ölflaska tagit vägen. Människorna återgår till sin plats och kassörskan fortsätter sitt skrivande.

En svettdroppe rinner längs min ryggrad och jag börjar bli hungrig. En kvinna som brukar sälja ananasfrukter till mig längs Avenu de l’indépendance kommer in med sin räkning och vi börjar prata. Om hennes barn, hennes man, hennes systers barn, hennes plantering och om livet i största allmänhet. Hon frågar hur många barn jag fött. Jag säger att jag ännu inte fött något barn. Hon tittar på mig med förskrämda ögon och skakar på huvudet. Innan hon hinner läxa upp mig har det äntligen blivit min tur i kön.

Efter ännu 45 minuter får jag äntligen det handskriva kvittot. Jag tackar, säger hejdå till ananasförsäljerskan och går ut i solen som bländar mig. Barnets kiss har torkat in mina kläder, klockan är 12.30 och det har tagit mig precis fyra och en halv timma att betala min elräkning.

Ibland önskar jag att jag kunde betala min elräkning med tre klick på min dator. Eller att jag skulle kunna ta ut pengar på banken utan att behöva vänta i kö i fem timmar. Eller att det inte skulle ta 20 minuter att ansluta mig till hotmail.  Ibland önskar jag att allt gick mycket fortare.

Men samtidigt, är det så mycket rikare. Inte effektivare, men rikare. Man lägger märket till människorna runt omkring sig, man får tid att prata med en främling. Man hinner tänka alla de tankar som man annars är för upptagen med att göra. Man hinner minnas. Man får ett barn i famnen, man möter ett leende, betraktar ett slagsmål.  Tid att betrakta livet. Från en annan vinkel.

De skrattar hjärtligt. Stora leenden. Vita tänder som lyser i solen och ljudet av porlande glädje.

De sitter på en trottoarkant. På en liten tvärgata som går mellan libanesaffären med blå dörr och den stora rondellen.  Jag har handlat i affären, är på väg hem. De fångar mig.

De sitter med ryggen lutad mot en vitgrå vägg där det med spretiga bokstäver står skrivet i kol ”Interdit de pisser ici”, ”Förbjudet att kissa här”. De ser ut att vara i medelåldern. De är båda magra och nyckelbenen sticker ut och lämnar mörka skuggor eftersig. Den ena kvinnan har på sig en gulröd kaba och en blå siriki. Färgerna är solkiga och dammgråa. Den andra har på sig ett för stort linne och en grön pagne. Hennes bara bröst skymtar i det slitna linnets hål och på smalbenet, där pagnen lämnat huden bar, har hon ett smutsigt och blodfläckat bandage lindat. Hennes hår är flätat i inbakade flätor och solen lyser i de korta hårstråna som slitit sig loss.

Bredvid sig har de två påsar, och ett tygknyte. Alldeles säkert deras enda ägodelar. Klockan är nästan tolv och solen lyser varm. Det luktar av avgaser och avloppsvattnet som rinner i den lilla skåran mellan vägen och trottoaren, och från min påse stiger lukten av persilja och basilika. Flugor surrar runt mig och jag titta på de två kvinnorna som skrattar.

De är smutsiga, dammiga, och har alla sina ägodelar i två påsar och ett tygknyte. De sitter på en gata i en huvudstad som är på gränsen att explodera. När natten kommer sover de under ett bord vid marknaden, på trottoaren eller, om de har tur, under någon kyrkas tak. Mitt emot dem går en vit kvinna som i sina händer bär grönsaker och kött värda pengar som de skulle kunna leva flera månader på. Och de sitter och pratar. Som två vänninor som inte setts på länge. Och de skrattar. Som om de vore vem som helst. Som om de tagit en paus från jobbet för att fika med en gammal vän. De skrattar. Som om de inte levde på exsistensminimum i ett orättivst samhälle där de rika ministrarna blåser förbi dem i nyinköpta bilar värda flera tiotals miljoner. Som om de hade världen på sin sida och inte ett enda bekymmer i världen.

De skrattar. Ett ärligt skratt. Ett skratt från hjärtat. Ett skratt som trotsar frattigdom, orättvisor och sjukdomar. En glädje som är större än oläkta sår, trasiga kläder och hunger.

De skrattar. Livet gör mig ödmjuk.

Lika skör som en glänsande såpbubbla. Lika tunna, genomskinliga väggar redo att spricka vid minsta lilla beröring. Känns vardagen, känns den falska trygghet som Banguis befolkning vaggas in i.

Dagarna går. Vi arbetar, handlar, tränar, träffar vänner. Lever livet som livet levs på de flesta ställen. Men vardagen är på gränsen till att explodera. Vi är elefanter som balanserar på en skör lina.

Militärens nya rekryter marscherar in i staden i flera hundratals. Härom morgonen, på väg i bilen längs floden stannade mitt hjärta i halsgropen när jag såg oändliga rader med militärer gå på vägen. En liten stund stod allt väldigt stilla. Tills de vinkade förbi mig och jag kunde fortsätta min vardag. Men sedan dess kan jag inte riktigt slappna av. De är här av en anledning.

Colonel Massi, en före detta del av regeringen som slutit sig till oppositionen blev i slutet av december tillfångatagen i tregränszonen mellan Kamerun, RCA och Tchad. President Francois Bozize tillbringade lägligt det nya året tillsammans med Tchads president Déby och fick Massi utlämnad åt sig. Massi fördes till Bangui, torterades i timmar och är nu ”spårlös försvunnen”. Ryktena är många. Internationella medier förklarar Massi död och nu kräver man en oberoende utredning. Det låter bra, men förmodligen kommer allt rinna ut i sanden. Som vanligt.

Det kommande presidentvalet har nu fått ett datum. Den 18 april. Jag gnisslar tänder och tänker att de kunde väl vänta med det hela till sommaren – när jag inte är här. Många suspekta och ibland skrämmande händelser i vardagen gör att jag undrar vad som egentligen är på gång. I varje gathörn står en lastbil full med militärer och på nätterna patrullerar la garde precidentielle stadens gator. En from av informellt utegångsförbud råder och staden ligger öde och tom när den sena kvällen närmar sig.

I öster attackerar LRA i desperata försök att hitta mat, bärare och vapen. Den ugandiska armén har förvandlat Obo, den största staden belägen i öster, till sitt högkvarter och helikoptrar, flygplan och stridsvagnar belägrar den en gång fridfulla staden. De har nu börjat bomba där de tror att LRA finns, en ödesdiger handling för det centralafrikanska folket.

På Banguis gator och upplysta restauranger är det lätt att låta sig luras in en kokong av trygghet. Men vi vet bättre.

Så vi fortsätter att balansera. Rädda för att vi ska ramla ner. Rädda för att såpbubblan ska spricka.