Inblick. Utblick. Ögonblick.

”Vi kan inte vänta”. Socialdemokraternas valaffischer hänger som avdankade påminnelser om förlust i Stockholms tunnelbana. Sådär lite dagen efter. Så där lite som en ihopslakad ballong som luften gått ur. Solen lyser bakom tunga höstmoln när jag knackar på dörren hos en gammal vän. Det är så fint, så fint att träffa människor som betyder. Som har sin plats. Över två koppar kaffe vid det höga fönstret och med lilla Julia som ligger på golvet möts vi igen. Det är detta som betyder. Dessa människor.

Jag går i cirklar. Som alltid, den sista tiden. Allt som inte hunnits med och tappats bort under sommarens förgängliga dagar ska nu få plats. Listor. Mina älskade listor. Ta med. Köpa. Träffa. Kolla upp. Hinna. Det kliar lite i mig och jag springer förbi Braskhult och Jönsberg när höstsolen börjar gå ner och löven leker tafatt i vinden. Springer. Ifatt, ifrån och för att få tiden att gå.

Häromkvällen gick jag ut i mörkret. Septembermånen silverlyste bakom tunna moln och ljuset flöt ut på den nattsvarta himlen som en droppe färg på ett blött papper. Granarnas mörka konturer på andra sidan gärdet och små små droppar av kallt flög i luften. De vita balarna, som utomjordiska dinosaurieägg, omöjliga att inte klättra upp på. Jag gillar att titta på mörkret. Allting som blir annorlunda. Sakerna man inte riktigt ser, när dagens ljus skymmer sikten. För så är det ibland. Jag gillar mörkret, och att titta på ljuset som lyser ut från husets fönster där borta, bakom skogen.

Imorse vaknade jag av en infernaliskt surrande mobil och tittade ut på den gråbleka morgonen utanför fönstret. Så långt bort från solen och vattnet som glittrade dagen innan. Jag låg och tittade de små vita hårstråna på min arm och tänkte att livet är allt. En så konstig blandning av glädje, smärta, saknad, lycka, njutning, ensamhet, flersamhet, ilska och lugn. Allt annat än svart och vitt. Faktiskt, så långt ifrån svart och vitt man kan komma.

I alla fall mitt liv. Mitt liv är en bergochdalbana i regnbågens alla färger. Och ibland väldigt grått, tillochmed.

Kristallklart. På infarten till Barcelona, solen skiner på betongen och jag vaknar precis i bilen. När Thomas i baksätet ropar ”Regardez!” och visar fram en underkäke som droppar blod och i den lilla handen ligger en taggig rödkladdig mjölktand. Ögonen glittrar och stoltheten tindrar. I det lilla stora leendet finns en glugg och livet blir kristallklart. Ni vet, så där som det blir ibland. När man tänker, att det är just det HÄR livet handlar om.

Thomas tappar tanden, jag tappar tråden. Sommarens sista dagar flyger förbi. Frankrikes sol är givmild och människorna vackra, snälla och fulla av upptäckter. Hemma i det gula huset som trots kalla vindar och vissnande löv ståndaktigt håller ställningarna på minnet av en dröm, börjar tiden sakta sina. Sanden i timglaset sipprar ner och den är nu här. Den där sista tiden.

Häromdagen på Arlandas reklamfyllda hallar flyttade jag datumet på min flygbiljett. Jag åker ett par veckor tidigare än vad som först var planerat. Lite, för att den stundande säsongen kräver närvaro. Mest, för att jag är färdig. Färdig med Sverige. Sittandes i köket häromdagen frågade en man mig varför jag bodde i Afrika. Jag svarade att för att jag mår bra där. För att jag trivs. För att jag är lyckligare där än jag är i Sverige. Så, mest för att det är dags. Dags att återfinna… balansen?

På den svindlande hösthimlen jagar molen och flyttfåglarna flyger söderut. Tranorna som skrikande brukar flyga över fältet vid Linderö när jag springer förbi finns inte kvar och löven faller från träden i ett gulbrunt regn. Kvällarna skymmer och andetagen blir till rök i kvällsluften när jag är ute och går rastlösheten av mig.

Den större delen av familjen har redan gjort flyttfåglarna sällskap och sommarens lata svenskar har gått tillbaka till rutinernas ekorrhjul. Trots det oundvikliga vemodet hösten bär med sig gillar jag den. Hösten. Jag gillar regnet som droppar, löven som följer med stövlarna in i huset, vinden i håret, fingrarna som fryser och näsan som blir kall. Gillar att man alltid har antingen för lite eller för mycket kläder på sig. Gillar de sista varma sommarvindarna som sveper in över Stockholm och Nybrokajen och får svenskarna att linda av sig halsdukar, knäppa upp jackor och släppa ut håret. Gillar den hällande skyfallet som får Gamla Stans gator att se ut som små silverglänsande floder.

Någon sa att jag gillar hösten, för att den är som jag. Kanske. Kanske inte.

Den sista tiden är här. Ungefär samtidigt som Thomas tappade tanden, tappade jag tråden. Men nu är jag tillbaka. Och jag längtar. Jag längtar efter att flyga med flyttfåglarna.