Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Söndagsmorgon och solen letar sig fram genom de tunga molnen.
Tillbaka i Bangui. Hemma.
Morgonen är tyst. Solstrålarna leker med den blommande flamboyantens röda blommor som regnar till marken i vinden.

 

Jaktsäsongen går mot sitt slut. Tittar tillbaka på de gångna månaderna och undrar var tiden tog vägen? Sedan december har dagarna flygit, flytit ihop, och nu när maj snart knackar på dörren och torkar leran av fötterna på dörrmattan undrar jag om inte almanackan som hänger på köksdörren spelar mig ett spratt.

 

Men regnen börjar falla över Bangui och floden, en sipprande fåra mellan de glupska sandbankarna börjar stiga. Leran skvätter upp på mina vader när jag springer och gräset är åter grönt, träden blommar och de varma skymningarna sällskapar med tunga, svarta mol. Blixtar tävlar med månen och stjärnorna leker kurragömma med mörkret. Grodorna på verandan kväker förnöjt och äter sig proppmätta på flygtermiterna som svärmar i luften.

 

Så här i slutet av säsongen står jag alltid med ena foten mitt i all arbete som, trots allt, är kvar, medans den andra foten redan flytt över medelhavet och springer barfota på mjukt sommargräs. Min biljett till Sverige är bokad och planerandet har undermedvetet börjat. Vardagsdrömmar om jordgubbar, ljusa nätter och kalla vindar distraherar mig från bokföringens föga fantastiska värld.

 

Men ännu ska ett par blad i almanackan vändas innan det är dags. Troféer ska packas, papper ska stämplas och två flyg, en bil och ett par båtar ska ta mig till en väntande ö utanför Afrikas kust innan det är dags för Sverige.

 

Framtiden är oviss, men planerandet är i full gång. Livet är ett äventyr, ett äventyr som är mitt eget. Ödet är skrivet i blyerts, är det någon som sagt. Och jag har ett sudd, och en alldeles egen penna.

Theo har ett gäng slitna plastdockor.
En hel liten familj.
Den tjocka, gröna med gult hår är döpt till "Omba" (faster på sango).
Den röda med gul hatt är "Mamma Emli".
Den långa amazonen med svart hår är "Fiiida Colliiin" (barnflickan).

Och Farmor? Farmor är en liten röd gubbe med grått hår. Som med mycket kärlek körs runt i en liten röd bil och absolut ska packas ner i väskan som ska med till Sverige.

Namn har han börjat lära sig.
Pappa Eiik, Mamma Emli, Famo Nel, Fafa Oland... Men frågar man vad Omba heter får man till svar "Tjockis!" med ett stort leende och plirande ögon.
Jag tror mig ana att pojken tar efter sin far...

Stunder som liksom är fyllda till bristningsgränsen av liv.
En tidig torsdagsmorgon medan solen går upp över Bangui och mina kunder tar Air Franceplanet hem till sitt lyfter jag i en liten Cessna Caravan genom de gråblå molnen.

 

På den lilla landningsbanan av röd jord väntar knubbiga barnarmar och ilskna tsetse-flugor. En vecka i skogen. På små slingrande vägar, längs glittrande floder och under en oändligt stor himmel. Nätter med termiter som äter i grästaket, colubusaporna  som ropar i natten och vinden som rasslar i de vänliga träden.

 

När vi följer ett buffelspår och solen börjar värma dagen lägger sig själen tyst och stilla. Pappas tunga steg genom gräset, honungsfågeln som visslar och insektsbetten som kliar.
Så långt bort man kan komma från världen. Så nära någonsin man kan komma livet.

Träden är klädda i sotig, svart bark och löven ligger visset bruna på marken. Rester efter en obarmhärtig torrtid. Mitt i det hostila, hårda, döda, spirar de första grässtråna och mellan de bruna träden blommar lila blommor.

Gåvor av liv, när allt ser dött ut.