Inblick. Utblick. Ögonblick.

Ibland dras mattan bort under fötterna. Ibland faller man handlöst ner i sanningen. Det är som att livet självt slukar upp dig och sväljer ner dig i ett mörkt hål. När detta händer kan man bara vänta. Ligga lågt. Man måste koncentrera sig på att överleva, på att samla krafter. Man får vänta tills livet spottar upp en ur det mörka innanmätet. För till slut kommer man ut på andra sidan. Man måste trots känslor övertala sig själv om att det finns ett slut på mörkret. Ibland handlar livet bara om att äta, dricka och sova. Överleva.Sammla krafter för kampen mot sig själv och livet. Men man kommer ut på andra sidan. Så småningom. Till slut. Det gör man alltid. Så småning om. Och trots att det låter så där klämkäckt så är det sant: Det som inte tar död på dig gör dig starkare. Men bara för att man spottats ut av livet på andra sidan det svarta betyder det inte att kampen tagit slut. Att den är vunnen. Det betyder bara att den ändrat form. Att man vunnit delkampen. Nu är det envisheten som sätts på prov. Nu är det tron. Nu är det övertygelsen som tvättas, vrids, skrapas och frestas. Kampen har tagit en annan form. Men jag är tillbaka. Starkare än jag föll ligger jag nu uppspottad av livet. Övertygad. Livet är en kamp. Jag kämpar. Precis som alla andra.