Ett år, mjölkpulver och gorillor...


Jag plockar ihop konserver, häller över matolja, mjölkpulver, socker, kaffe, the och salt i små burkar. Tar fram plasttallrikar, muggar, myggmedel, långbyxor, skor som är bra att gå i. Ett gasolkök. Tändstickor, plåster, huvudvärkstabletter, malariamedicin och sårtvätt. Solglasögon, hårsnoddar, leatherman, pannlampa och extra batterier.

 

Imorgon åker jag. Först till min barndomsstad Bérbérati. Det är två år sedan jag var där sist och jag längtar och bävar.  Tillbaka hem. Till människor, vänner, lukter och minnen. Jag vill att det ska vara ett kärt återseende men jag vet att det kommer vara som att äta en turkisk peppar. Jättegott när man börjar och sedan när allt det starka kommer blir man besviken, och sedan, när man ätit upp den, vet man inte om man ångrar att man åt den eller inte. Efter ett par dagar i min barndoms kölvatten kör jag vidare mot Bayanga.  En liten stad i södra RCA där jag stannar ett par dagar för att följa med ett WWF-team av forskare som följer en grupp med låglandsgorillor i regnskogen.

 

Jag ser fram emot ett nyår under bar himmel med syrsor som spelar och grodor som kväker. Om en dryg vecka är jag tillbaka i Bangui igen, och snart kommer säsongens första kunder. Men just nu ska jag ut på dammiga vägar och sitta framför hyddor med kära vänner i kvarter som var mina när jag var liten.

 

Det är något fantastiskt med att resa. Något med att förbereda, tänka, packa, planera. Något med att vara på väg, att ha ett mål och samtidigt aldrig veta riktigt hur eller var det kommer att sluta. Något med att se gamla platser med nya ögon och med att se nya platser med gamla ögon.

 

Som alltid när ett nytt år närmar sig brukar jag fundera, samantsälla och granska det gågna året. Och så skriver jag på min lista. För jag ha en. En list som jag skriver på varje nyår. Bockar av saker jag skrev att jag ville göra förra året som jag nu gjort, och lägger till nya utmaningar och äventyr till mitt kommande år. I år kan jag konstatera att jag gjort väldigt mycket av det jag ville göra för ett år sedan. Jag kan också konstatera att jag gjort mycket jag inte ville göra. Som att begrava, torka blod och sörja människor. Men det underliga, det ljuvligt fina i kråksången, är att det är det vackra som skiner mest. Som glittrar och glimrar. Skratten ljuder högre än gråten. Och så länge det är så, måste livet vara värt att leva.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0