Inblick. Utblick. Ögonblick.

27 November 2009

Jag lovar och svär att jag dött och kommit till paradiset. Hela min värld glöder. Jag badar i lukterna. Den söta lukten av fuktigt gräs, av solstrålar på röd jord, av de brända träden, av vilda blommor som slagit ut i solens nedgång.
Jag börjar leva igen och undrar varför jag varit borta så länge?
Vinden i den öppna bilen mot mina kisande ögon, håret som blåser i ansiktet och läpparna som blir torra i den svala skymningsluften. Paradiset är en snirklig väg genom högt gräs som luktar sol. Är det första brännande bettet av en tzetze, är de små rivsåren på armarna som det piskande gräset lämnar efter sig.

Solen går ner och luften blir kylig. Natten blir kall. Eldar brinner i campen och det luktar rök.


28 November 2009

Vaknar i tidig gryning av babianer som skäller. Ser solen gå upp över vattnet och färga himmlen rosa. Somnar om i mina tre tröjor, två byxor och två stumpor under sovsäcken.

När dagen är som varmast sover jag. Ett bi surrar irriterat bland löven i mitt tak och stora fiskar slår i vattnet. Solen leker mellan bladen och skapar ett glittrande mönster på min hand.

En groda har bosatt sig i min sko och när mörkret lagt sig och jag lyser ut över det svarta vattnet möter två gula ögon min blick. En krokodil som snabbt sjunker tillbaka i vattnet.

Sitter runt ett litet bord med en stor tallrik med grå maniok och en skål med en pärlhöna i jordnötsmörssås. Äter med händerna och får mat under naglarna och jag är så där lycklig att det brusar, bubblar och drar. Vi pratar om tatueringar, prostituerade och om hur campen ska byggas upp innan kunderna kommer.

Tystnaden är levnade och full av ljud. Syrsor, nattfåglar, vattnet som forsar, fiskar som slår, apor som tjattrar, rasslande löv och det knaprande ljudet av termiter som äter i trä. Mina fingrar är iskalla och jag tittar ut i natten.


29 November 2009

Sorterar mediciner, skriver långa listor med Amoxy, Tetracykline, Cirpoflaxin, Cloxa, Citodon, Proxynorm, Tinidazole och banala ipren och alvedon. Hela morgonen har jag "jag är ipren..."sången i huvudet.
Sitter under löven och fnular på ett inventeringssystem av medicinförrådet.

Rotar på eftermiddagen fram en gammal symaskin och börjar klippa och mäta. Kuddar. Gardiner. Stolsöverdrag.

Vi äter maniok för den sjunde måltiden i rad och jag tycker fortfarande att det är riktigt gott. Det är någonting med att vara hungrig. Att äta samma mat varje dag, att sova på en 3 cm madrass på en hård träskiva, med att vara skitig, och vara riktigt trött. Det är någonting. Någonting så befriande skönt.
Det är så skönt att vara tusentals mil från julpynt, julklappar och överflöd.

Just det. Jag har bestämt mig för hur min bok ska börja.


30 November 2009

Erik fyller år och jag smälter choklad till en chokladmousse över en öppen eld. Vispar äggvitor med en vanlig handvisp och förfäras över att jag inte har några muskler.

Fortsätter att sy. Mamma och min låg-och mellanstadielärare Noomie Hallberg kan vara stolta över mig. Jag byter trådar, fäster, knyter och får till det efter konstens alla regler. De tråkiga timmarna på syslöjden med ett tålamod som gav upp kanske har satt sina spår ändå. Trots allt.


1 December 2009

Theo sover över hos mig och i natten ligger jag vaken och luktar på kärlek. Han rullar nära mig och snarkar och det måste vara något av det finaste jag hört. Månen är full och Theos hår ser ut som silver. Det blåser i löven och natten är kall.
Gryningen kommer med pärlhönor som tjattrar och på pappas radio ett par meter bort pratar sprakande radioröster om våld, dödssiffror, miljöförgigtning och president Obama.

Jag vadar i det klara vattnet i Sirririfloden. Ser mina fötter och nagellacket som flagar nere på botten och känner solen bränna på mina bara axlar. Lite längre bort tittar babianer nyfiket på mig och vattnet når mig upp till midjan. Plockar stenar. Släta, lena och tunga ligger de i min hand som en bit historia som vill berättas. Röda, vita, bruna och svarta. Den grusiga flodbotten river i mina fotsulor och vattnet är kallt under den varma vinden. Jag skulle kunna plocka stenar på botten av Sirriri restan av mitt liv.

Håller på att trampa på en orm. Lång, smal och brunsvart ligger den bland löven och precis innan min bara fot klämmer honom ser jag hur det rör sig och avslutar min rörelse. Han hugger efter mig och stelnar sedan till. Fixerar mig med blicken och försvinner sedan iväg bland löven.

En hyena besöker campen om nätterna. På morgnarna ser vi hans spår genom campen. Han lämnar tassavtryck i den nygjutna grunden till ett av husen och stökar runt bland den smutsiga disken i köket. Vid gryningen hör jag hur han ylande skrattar ute på slätten.

Jag silar sött chai mellan mina tänder och skänker en tanke åt min tandläkare. Tidig morgon, flera tröjor och ändå fryser jag. Anställda kommer för att hälsa. Barala, Wanda, Gaffra, Tene, Salam, Mengde, Noyé... de olika språken blandar sig. Alla hälsar i hand och det är något jag saknar i Sverige, tänker jag när jag betraktar morgonen som börjar bli förmiddag.


3 December 2009

På det ställe jag gick i floden och plockade stenar ser vi en krokodil och min badarglädje försvinner plötsligt. För en stund. Men kommer strax tillbaka.


04 December 2009

Attans men jag tror att en malaria smyger sig på. Sedan ett par dagar har jag ont i huvudet och kroppen ömmar. Väntar och ser, men har jag rätt kommer jag imorgon kväll veta säkert. Det brukar visa sig rätt fort. Den som lever får se.


06 Decmeber 2009

Jag är dammig, det kliar på mina ben och under mina naglar finns blod. Tystnaden vibrerar, jag fryser och är lycklig. När man inte vet vad som ska hända är fortfarande allt möjligt, eller hur?

Kontemplerar över framtiden. Saknar Ester. Erika. Pauline. Angeline. Människor som hör till en annan värld men som jag hemskt gärna skulle dela detta med.

Theo sover över hos mig igen och jag vaknar mitt i natten av att han tittar på mig med runda ögon och ler ett stort leende. Klappar mig på kinden och ligger alldeles tyst. Sedan somnar han om och jag ligger kvar alldeles rusig av kärlek.
På morgonen blir mjölkpulver till en balja av barndomsminnen. Små gulvita öar som flyter i min tekopp och som klistrar sig fast i gommen.

Igår vaknade jag av ljuset som speglades på vattnet. Av solstrålarna som silades mellan dimman och fick världen att bada i skimmrande guld. Jag skulle vilja stanna tiden. Sätta stopp. Jag skulle vilja sitta vid solens uppgång och hinna med att fånga den, innan den försvunnit. Innan det är försent. Men det är kanske det som är det vackra? Att det är så förgängligt. Varar i endast ett par minuter. Sen försvinner det, och kommer aldrig igen.

Insekter surrar i min pannlampas ljus och landar på pappret jag skriver på. Som små flygplan gör de brummande nödlandningar bland mina bokstäver och linjer.


6 December 2009

Mina anklar är röda av bett och det kliar infernaliskt. Det är söndag tror jag och då borde det vara andra advent? Jag vet inte. Här tappar man bort tiden. Det finns inga helger, inga högtider. Livet  kommer som det är och går sin gilla gång.

Mina fingrar luktar sårtvätt. Anställda tågar till mig med små och stora sår för att få plåster, bandage, antibiotika och värktabletter. Under ett träd bredvid Sirririfloden finns min sjukstuga. Ett rangligt bord. En stol. En låda med medicin.
Vissa sår är stora och rätt allvarliga. Vissa infekteras och svullnar. Vissa är bara små skrapsår som kommer gåendes mest för att få en paus från jobbet och en kvinnas närvaro.

Jag funderar över de traditionella läkekonsterna. Torkad hyenaspillning ska vara väldigt bra mot reumatism. Något att komma ihåg när den tiden kommer...


7 December 2009

På andra sidan floden finns ett klätterträd. Ett träd som sträcker sig ut över floden med stora grenar och löv stora som mina händer. Jag bestämmer mig för att jag måste dit och klättra. Vissa saker får man bara inte missa. Detta är en sådan sak. Så jag klättrar. Håller på att rammla ner i vattnet och får ett skrubbsår på benet. Jag är fri fri fri.

Vi äter pamplemousse. Stora, tunga och gula med små gröna fläckar liknar de mest små jordglober. Jag, Husseini och Aimoussa sitter på huk och skär frukterna i klyftor. Köttet är solvarmt och spricker och fyller munnen med sötbesk saft. Flugor surrar och mina händer blir kladdiga av den söta saften.

Vi bakar pepparkakor. För att det är jul, och numera finns det ett litet barn i familjen, så jul ska vara jul. Även om han mest sitter på bordet och hugger i degen med en stekspade.

När kvällen kommer duschar jag i den upp-och nervända tunnan och tittar på det varma vattnets ångor i den kalla luften. En stor spindel sitter på väggen och en mygga biter mig på vaden.
Återresan börjar ta sin form och jag börjar förbereda mig på att åter igen stängas in i stadens buller.


10 December 2009

Efter tolv timmars körning är vi framme i Bakouma. Kvällen faller och jag har damm precis överallt.

Jag tvättar mig och tänker att alla borde stå vid en latrin, tvätta sig i en hink med vatten uppvärmt över en eld och titta på en stjärnklar himmel. Lyssna till kvällens lågmälda röster; kvinnan som skrattar, män som pratar, barn som bråkar och en hund som ylar långt borta.

En stjärna faller. Jag sitter på huk vid hinken med vatten och tvättar mina fötter. Jag drabbas av livet och det är så här det ska vara. En kackerlacka springer över min högra fot och livet är så vackert. Min tvål luktar Sverige och sommar (tack Pauline!) och på gårdsplanen ljuder BBC's nyheter från radion. Pappa och jag sitter på marken och äter. Fukten faller i mörkret. Sovsäckarna blir fuktiga och myggor surrar i pannlampas sken.
Det är här jag ska vara, det är så här livet ska levas. Jag skulle inte byta mot något i världen.


11 December 2009

Vi fortsätter att köra. Genom en svunnen tid. Rester av gamla kolonialhus,missioner och livsöden. Var tog allt vägen?

I en liten by längs vägen, Dimbi, äter vi lunch. En arab har ett litet hål i väggen som utgör en restaurang, "Bébé Chou". Omelett, avokado och gillat kött. Rykande hett chai i små glas och sockret lägger sig som ett lager på tänderna.

Vi kör genom mil av gräsfyllda slätter, dungar med bambu och regnskog. Sporadiska byar ligger utrpidda längs vägen och från kaffeplantagen luktar det himmelskt. Kaffets vita blommor blommar. Getter och grisar springer över vägen och barn försöker springa ikapp med bilen.

När kvällen är mörk och sval stannar vi i Bambari och äter. I centrum sjuder livet. Mopeder, bilar och lastbilar. Getter, får och människor huller om buller. Längs vägen finns små träbodar och hög musik skrålar från en rostig bandspelare. En kille steker en omelett och ger oss nybakat bröd. Bjuder på chai. Jag lyssnar på människornas samtal och känner lukten av staden.

Vi kör vidare i natten. Vi hittar en skolgård utanför en by där vi rullar ut våra sovsäckar och sover ett par timmar innan solen jagar natten till flykt. 



12 December 2009

I staden Sibut äter vi frukost bland andra resenärer och ett par timmar senare rullar vi in i Bangui som fortfarande är yrvaken. Morgonens eldar gör luften grumlig och taxibliar tutar.

Tillbaka hemma och jag kan inte hjälpa det med jag känner mig instängd och fångad. Det händer alltid när jag kommer tillbaka från campen. Staden förlorar sin glans och jag längtar redan tillbaka. Tillbaka till sovsäcken vid floden, hyenan och de långa dagarna. De flyktiga soluppgångarna.

Bestämmer mig för att jag ska åka dit strax igen och börjar planera resor för att få roliga saker att tänka på.
Julen närmar sig med stormsteg och Bangui har pyntats. Längs gatorna säljs små julkrubbor och plastgranar. Från libanesaffärerna hörs julmusik och deras hyllor är fulla av plastiga dockor och nallebjörnar. Som ändå ingen har råd att köpa.  Jag vet inte vad som händer med jag får en plötslig lust att baka och laga mat. Fast jag verkligen inte alls tycker om julen. Fast jag har väldigt svårt för traditioner och högtider så bakar jag saffranslängder och letar i alla affärer efter kryddor som kan likna pepparkakskryddor. Och så beställer jag en griskinka. För jag ska för första gången i mitt liv salta, koka, och griljera en skinka. Fråga mig inte varför.

Strax kommer Bangui åter ha charmat mig, strax kommer jag åter igen tappa andan. Men just nu är jag instängd och fångad och längtar tillbaka. Men det går snart över. Jag har gjort det här ett par gånger. Jag vet. Snart så, är jag mig själv igen.