Lördagsbekymmer och Stalin har dött...
Livet kan inte vänta. Inte vänta på att jag hinner med. På att jag finns där. På att jag hunnit gråta klart. På att alla problem löser sig. På att det blir perfekt igen. Livet.
Livet kan inte vänta.
Lördagsmiddag och jag önskar att livet hade kunnat vänta. Lite. En aning. Så att jag har tiden att ordna. Så att jag hade kunnat tvätta bort bekymmren från ansiktet. Plocka bort sorgerna från hjärtat. Så att jag var redo. Redo att leva livet. Livet som jag vill. Livet som jag älskar. Livet som är jag. Men livet kan inte vänta. Och jag lever. Måste leva.Utan att plocka, ordna och tvätta. Utan att städa undan och fixa. Livet är här.
Livet lever.
Livet levs trots bekymmer. Trots sorger. Trots katastrofer. Livet kan inte vänta.
Oavsett om jag tycker om det eller inte. Oavsett om jag vill eller inte. Jag lever. Trots jag inte hade tänkt.
Att det skulle bli så här.
Att jag skulle leva så här.
Jag är trött efter en lång dag igår. Jag är trött av livet som måste levas. Men det är det som är det fina i kråksången. Att vi inte kan stänga av. Stoppa. Pausa. Stiga av tåget. Vi kan inte sudda ut. Inte retuschera. Livet är detta. Detta med allt. Alla smutsfläckar och orosmoln. Tårar. Skratt. Vackra ljus och färger.
Men försök tala om detta för Fru Gås Schyman. Herr Gås Stalin har dött. Gässparet som har gåsat runt mitt kontor sedan i september. De som har bajsat, skränat, fjädrat och sprunigt efter mig som elaka, bitska ilsraeliska krypskyttar och försökt nypa mig i vaderna när jag gått över gården. Stalin och Schyman.
Visste du att gäss lever i par livet ut? Både honan och hanen ruvar på äggen. Gässlingarna gömmer sig under både hanen och honan. I bästa femenistiska anda. Man skulle kunna tro att de, gässen, var uppfunna i Sverige. Nu har Stalin dött. Han är begraven i trädgården. Schyman skränar av sorg. Hela dagarna. Hon är retlig och anfaller min bil. På nätterna letar hon efter något vitt att lägga sig bredvid.
Något som påminner om Stalin.
Om kärleken. Tryggheten.
När jag står på balkongen en våning upp och tittar på Schyman tycker jag det hela är ledsamt.
Livet känns lite ledsamt. För mig. Och alldeles säkert även för Fru Gås.
Men det spelar ingen roll. Att jag tycker att allt är ledsamt. Livet fortsätter. Ieftermiddag ska jag ut och gå längs de gröna Banguikullarna och ikväll är vi bortbjudna. Och någonstans mitt i detta, återfinner jag lusten. Att leva. Trots att livet inte är som jag tänkt. Trots att jag är ledsen. För detta är livet. Detta är jag. Detta är jag. Med mina smutsfläckar. Jag gör så gott jag kan.
