Inblick. Utblick. Ögonblick.

Så skrattar döden mig i ansiktet igen.

Precis när man tagit sig upp på andra sidan, när man spottats upp av döden på livets strand händer det igen. Ännu en gång. En anställd i öster är allvarligt sjuk och behöver evakueras. Det hela går mycket fortare än förra gången. David, den sjuke, anländer med ett flygplan till Banguis flygplats när solen börjar krypa ner mot horisonten. Ännu en gång fylls min bil med sjukdom och vi kör till sjukhuset vars väggar glöder i solnedgången.

David är döende och hans ögon har förlorat livet. Hoppet. Jag sitter på en bänk bredvid en handikappad kvinna som har ett litet barn i sin famn när jag väntar på att läkaren ska ta emot David. Det lilla barnet ler åt mig och jag pratar med honom. Håller i hans små händer och ler åt hans rynkade näsa och glittrande ögon. I en mörk korridor där dödens lukt dröjt sig kvar känns det lilla barnet, det lilla livet, malplacerat. Jag tittar på de affischer som är tejpade på den flagnande väggen med reklam för vitaminer, plåster och ett schema över symptom på diabetes. Och världen är skev. Så fruktansvärt skev.

Jag skriver om kongolesiska flyktingar i öster, ugandiska rebeller som attackerar i morgontimman, men är inte detta värre? I öster finns det en konflikt att ta på. En konflikt bortglömd av världen, ja, men ändå en konflikt. Här finns ingen konflikt. Här finns inget krig att skylla på. Här är det bara vardag. Är detta inte ännu värre? Att vardagen ska vara en ändlös kamp mot döden.

Diagnosen faller. Tuberkulos, tyfoid, malaria och amöba. Sant eller inte. Hur ska jag veta? Är det inte så att människan som ställt diagnosen bara vill ha ännu mer pengar? Om vi betalar ett par tusen cfa till och frågar snällt kanske diagnosen kan vara något så banalt som en förkylning? Hur ska någon någonsin veta något i detta universum där allt kan köpas för lite pengar. Vi mutar för att få tillgång till röntgen, blodprov och en sjuksköterska. Jag går förbi salen där Harouna dog för ett par veckor sedan och jag faller. Salen där en flickas blod forsade och mitt hjärta drunknade i hennes blod. Jag klamrar mig fast. Pillar med mobilen. Tänker praktiska tankar om hur vi ska ta hand om David, att vi måste hämta hans fru, att jag måste försöka hitta en kompetent läkare. Jag försöker. Att inte falla.

Någon dör och en dödsklagan bryter ut. Människor skriker, sjunger och gråter. Jag får alltid rysningar. När de sörjande går förbi mig ser jag en ung tjej som har en beige tröja på sig. På tröjan står det ”La vie n'est pas belle”. Livet är inte vackert. Är det inte ironi så säg?

Nej. Livet är inte vackert. Inte just nu. På kort tid har tre anställda dött och nu ligger ännu en döende. Jag vet att jag borde hoppas, att jag borde säga att denna gång, denna gång ska livet vinna. Vi ska vinna. Men jag kan inte. Jag är ledsen. Det känns inte som att livet vinner. Inte just nu. Döden hånskrattar mig rakt i ansiktet.

Eftersom det är sen eftermiddag finns det ingen läkaren som jobbar och allt vi kan göra är att hoppas att David överlever natten. Överlever tills morgontimman gryr och då får vi hålla tummarna för att någon läkare behagar komma till jobbet, att han är kapabel att ge David den behandling han faktiskt behöver och att det finns mediciner att köpa. Jag har en gnagande känsla i magen när jag åker hem till mig. Jag falsksjunger i bilen så högt jag kan och sedan börjar jag gråta.

Livet är så skört. Ett centralafrikanskt liv är ingenting värt och jag skäms så över att vara på denna sida. De människor som dött har varit vardagsmänniskor för mig. Människor jag känt i flera år och även om jag inte löst livets stora gåta tillsammans med dem har vi delat vardagen. Delat svettiga timmar på mitt kontor och dammiga resor på evighetsvägar. De lämnar tomrum efter sig. Och jag vill inte ha mer tomrum. Mer tomhet. Det gör ont.

Maktlösheten ger mig en örfil och jag blir tom. Tom för att jag inte kan göra något för dessa människor. Tom för att jag inte kan läka deras sår och stilla deras smärta.

Det är natt och syrsorna spelar. Fladdermöss skriker utanför fönstret och på den bleksvarta himlen lyser en liten månskärva apelsingul. På min veranda blinkar eldflugor. Nej, idag är livet inte vackert. Idag är livet så brutalt orättvist och så fruktansvärt smärtsamt. Inte för mig. Nej. Jag sitter ju här hemma i mitt hus och har allt jag behöver. En vit hudfärg och en försäkring som kommer flygande för att hämta mig om något skulle hända. Ännu en gång är det inte jag som ligger för döden och har ögon tomma av hopp. Så jag ska inte tala om smärta, om hopplöshet och orättvisor.

Men livet är inte vackert. Inte nu. Döden naffsar mig i hälarna hur fort jag än springer.

Jag orkar inte springa mer. Mina ben bär mig inte längre.