Inblick. Utblick. Ögonblick.

Hon heter Christelle och hör till den dammiga inredningen på en av stadens restauranger. Hon har tre olika peruker som hon byter mellan. En med långa, svarta flätor, en med lila hårslingor, och en kort glänsande blond page. Hon är pinnsmal och hennes lår ser ut ungefär som mina överarmar. Hon har klirrande armband och långa örhängen och brukar måla läpparna i lila. Hon är servitris, men mest är hon prostituerad. Hon säljer sig själv till desperata själar. En natt med Christelle kostar 10.000 cfa (130 kr) om man är vit och 5000 cfa om man är svart. Christelle kommer från Boali, en liten stad ett par timmars bilväg från Bangui. Hon bor hos en släkting här i staden. Hon har två barn här i Bangui, och ett barn som är kvar med mormor i Boali. Hon har gått två år i skolan men kan inte läsa och skriva. Den libanesiska ägaren till restaurangen där hon jobbar betalar henne aldrig någon lön, men Christelle är kvar eftersom det är där hon träffar sina kunder. Hon har fyra stamkunder. En belgisk man som jobbar för en internationell hjälporganisation. En fransk militär, en amerikan, och en centralafrikan som är en högt uppsatt man på en av stadens banker. Christelle tjänar mer pengar sedan 2003. 2003 ägde den sista militärkuppen rum och efter den öppnades landets dörrar och franska militärer och olika internationella hjälporgan kom flygandes. Sedan dess är affärerna rätt goda för Christelle. Inom biståndsvärlden finns många desperata själar. Hon skrattar mycket och ofta och vi brukar prata om hennes barn och hon öppnar alltid min colas kapsyl med tänderna.

Han heter David och säljer potatis och lök. Jag visste att han tillhörde ngoula-stammen innan han berättade det för mig. Det syns. Ngoula kommer från norr, vid gränsen mellan RCA och Tchad. Han är lång och är så där senigt smal som vissa män är. Hans hud är nästan kolsvart och han blänker i solen. Han fångar alltid min uppmärksamhet bland de myllrande människorna på gatan eftersom han är huvudet högre än alla andra och hans leende är stort och vitt. Han kör en pousse (en vagn) med potatis och lök längs Avenu Boganda. David kom till Bangui för 10 år sedan. Han bodde i norra delarna av landet tills hans fru och barn dog i någon sjukdom. Eftersom byns äldste anklagade honom för att ha ”kastat det onda ögat” på de avlidna lämnade han byn och tog sig till Bangui. Här köper han potatis och lök från Sudan och säljer dem vidare. Han bor i ett kvarter som ligger bortom den stora marknaden och han tror att han tjänar ungefär 1000 cfa (13 kr) om dagen. Men han vet inte så noga. Han har gift om sig med en ung kvinna och tillsammans har de fyra barn och ett femte på väg. Han lovar dyrt och heligt att om det är en flicka ska hon få heta Charlotte. Men då måste jag förstås köpa ett par kilo potatis.

De kallar honom Bengba. Benga betyder ”röd” på sango och även om Bengbas hud ser mer ut som honung kallar de honom röd. Han är så ljus att man ser det band med kaffebruna fräknar som sitter över hans näsa. Han har pigga ögon och ett fyrkantigt huvud. Bengba tror att han är 12 år. Och det skulle han säkert kunna vara. Fast jag tror nog att han är ett par år äldre. Hans mamma dog för ett par år sedan och hans pappa vet han inte vem det är. Han bor i en förort tillsammans med sin farmor som är för gammal för att klara sig ensam. För att tjäna pengar säljer han plastpåsar vid Marche Centrale. Och så bär han rika människors överfyllda korgar. För det får han ett par mynt. En katolsk nunna betalar Bengbas skolgång och han går just nu i motsvarande trean. Varje morgon går han till fots en timma för att ta sig till skolan, när lektionerna slutar klockan 12 går han till marknaden för att försöka få ihop pengar till sin och sin farmoders mat. Just det, Bengba heter egentligen Bob Yoloka och har en blå tröja med sprakande reklam för någon resebyrå i Frankrike.

Corrine jobbar som ”fille d'acceuille” på Rock Club. Den privata sportklubben där vi rika människor förlustar oss. Där vi simmar i klorblått vatten och tittar på palmerna och låtsas att vi är på Mallorca, där vi spelar tennis som om vi vore på US Open och där vi dricker öl och låtsas att det är paraplydrinkar och att vi är kungar av världen. I receptionen sitter Corinne. Och är inte särskillt vacker. Hon har sneda ögon och högt hårfäste, men är väldigt trevlig. Ler mot mig när jag kommer för att simma min kilometer. Corinne är 27 år och är uppvuxen i Bangui. Hennes pappa var militär och dödades 2003 av kongolesiska rebeller. Säger hon i alla fall. Hennes pappa lämnade efter sig Corinne och 5 andra helsyskon, 3 fruar och 10 halvsyskon. Corinne tjänar ungefär 300 kr i månaden och det räcker till hyran av deras lilla hus. För att äta mat är hon beroende av sin pappas andra fru som har en liten klädbutik på stadens stora marknad. Corrine har inga barn. Hon har varit gift med två olika män men båda har lämnat henne eftersom hon inte kan få barn. Eftersom hon aldrig kommer bli gift är hon beroende av sin pappas fruar och sina syskon. Corinne tycker att rosa är väldigt fint och säger hela tiden till mig att jag borde klippa av mig mitt hår och ge det till henne. Jag säger att då vill jag ha hennes hudfärg. Då skrattar hon en pärlande skratt och säger att jag är galen.

Jag vet inte vad hon heter men när jag åker hem i skymningen brukar hon dansa. Dansa med uppsträckta armar och ett bakåtkastat huvud. Borta från världen. Hon är vacker. Lång, med mörk hud som glänser och invirad i ett rött tyg. Hon är galen. Eller, det är vad man säger. Att hon tappat förståndet. Eller har hon fångat det? Jag vet inte hur gammal hon är men jag vet att hon om nätterna sover under ett bord vid torget. Bordet ägs av en muslimsk man som på dagarna säljer lök och potatis. På dagarna vandrar hon runt på Banguis gator med fångad blick. En sådan blick som vet precis vart den är på väg men som aldrig hittar dit. På kvällarna dansar hon själv i ett hörn av marknaden. Stampar upp damm med sina bara fötter bland små drivor av papper och sopor som ligger på gatan. Ryktet säger att hon blev galen när hon såg sina barn brinna upp i ett hus påtänt av militärer. Jag tänker att man kan bli galen för mindre.

Hon heter Victoria och är lätt överviktig. Sitter innanför de fallfärdiga väggar som utgör den myndighet jag nästan dagligen jobbar med. Hon är en av sekreterarna. Hon är äldst av de fyra sekreterarna som delar på två rangliga skrivbord och det är hon som bestämmer. Victoria kallas Vicky och har blekt sin mörka hud till orangebrun. Hon är lång, har och alldeles säkert varit slående vacker. Idag ser hon ut som bättre begagnad. Hon sitter i vackra, traditionella kläder bakom ett skrivbord där en skrivmaskin från svunna tiden står och staplar med dammiga papper bildar evighetshögar. Om man vill ha ett papper gjort av Vicky måste man betala henne lite. Eller bjuda henne på en cola. Eller en öl. Hon tycker om öl. När ölen väl är drucken blir hon bedårande och spinner som en katt. Då skrivs det papper och möten bokas med ministern och direktören.

Bienvenu betyder välkommen men är även ett namn. Min egen Bienvenu kör en taxi som heter ”Jesus la solution”. Taxins baksäten är klädda i leopardmönstrad plysch och från backspegeln hänger ett krucifix i rosa plast, en nallebjörn och ett radband. Bienvenus ena ben är kortare än det andra och han haltar när han går. Han spelar kristna lovsånger i den gula taxibilen och han tjänar 400 kr i månaden. Han är gift med en kvinna från norra delarna av landet och har tre döttrar (vad han vet säger han skrattandes när jag frågar honom). Hans stora dröm är att resa till USA. Där vill ha se alla fina bilar. Och sedan vill ha köpa sin egen taxibil.

Varför jag skriver detta? För att jag får en utmärkelse, och en utmaning, av bloggerskan Sandra. Man måste skriva sju saker om sig själv. Jag skulle kunna skriva saker som att jag lyssnar på RFI när jag somnar, eller att jag ogillar traditioner, att några av mina vackraste minnen är nätter tillbringade under bar himmel med stjärnor som föds, blinkar, faller och dör. Jag skulle kunna skriva saker som att jag har svårt för människor, att jag inte tycker om bananer att jag dansar för mig själv på kvällarna och att jag ogillar att klippa tånaglarna. Sådana saker skulle jag kunna skriva. Men jag låter bli. Jag väljer att skriva om sju människor som finns i min vardag. Varje dag. Flera gånger. Människor som lever vardagliga liv. Människor vars öden flätas samman med mitt.

Människor. Som jag. Människor som alla är en bit av mig. Jag tänker inte ge er en lång utläggning om vad jag ser hos dem som jag hittar i mig själv. Men detta är mina sju människor. De är mina sju saker om mig själv.