Torrtiden...
Så händer det. Regntiden ger vika för torrtiden. Plötsligt vet man. Känner man. I luften. Att något hänt. Att det är annorlunda. Först går en dag utan regn, man tvivlar men hoppas. Sedan går två dagar, tre dagar och när man ser de gråtunga molnen ge vika för ett dis fullt med damm, när temperaturen stiger, vet man. Att torrtiden är här.
Om ett par veckor kommer gräset vara fnasigt torrt och världen kommer ha målats röd. Det kommer ligga ett rött lager med damm på alla blad, husens väggar kommer färgas ljusröda, bilarna kommer vara täckta av fint damm och mina fötter kommer vara rödfärgade, med ljusa märken efter sandalernas band. Som om Gud tappat ut en puderdosa med röd färg över världen. Läpparna kommer att torka och vilja spricka, kläderna kommer att sluta lukta mögel, och det kommer regna sotflagor från himlen. När gräsbränderna breder ut sig kommer stora bitar med sot flyga iväg med vinden och lägga sig på min veranda, på min bil, på mig och på mina papper.
Torrtiden är här. Har intagit världen utan att fråga och håller den i sitt grepp fram tills april. Då kommer himlen ännu en gång invaderas av mörka moln och nätterna kommer lysas upp av blixtar. Men nu, nu kommer nätterna vara klara och när stjärnorna föds kommer temperaturen att sjunka. Och när natten jagas iväg av solen kommer dimman ligga tjock över floden innan den avdunstar och ger vika för den obarmhärtiga värmen som kommer inta staden. Floden kommer sina som om någon glupsk mun svalt det forsande vattnet. De vita hägrarna kommer flyga in över staden och sätta sig på rad vid poolen, som om de satt vi en bar och väntade på att bli serverade.
Torrtiden kommer med löften. Löften om äventyr, löften om resor, löften om nätter tillbringade under bar himmel, löften om kallt vatten som rinner mellan tårna och löften om långa dagar under en stekande sol. Löften om en ny säsong med kunder, om nya utmaningar och kvällar med en eld som lyser upp klipporna vid campen och löften som grodor som kväker vid flodens kant och löften om tidiga morgnar fyllda med adrenalin på Banguis flygplats.
Torrtiden är här. Oundviklig. Jag visste ju, att den skulle komma. Men ändå. Är det som ett kärt återseende. Som en vän man inte sett på väldigt länge, och nästan glömt bort hur hon ser ut. Hur hon smakar. Hur hon talar. Torrtiden är här. Ett kärt återseende.
