Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Nu, i samma stund som du läser dessa rader, pågår ett krig.

 

För 30 år sedan, i ett Uganda härjat av inbördeskrig, bildades LRA. Lords Resistance Army. Joseph Koni var den karismatiske ledare som proklamerade krig mot ”djävulens folk”. Han själv, med sitt folk, är Guds utvalda folk. De ska utrota de smutsiga. De ovärdiga. I Guds namn dödade, våldtog och torterade de.

 

Idag är Uganda ett relativt stabilt land. Men LRA har överlevt. Idag är de verksamma i östra Kongo och i Centralafrikanska Republiken.

 

De kallas ”tongo-tongo”. Tongo betyder morgon på lingalla. De kallas detta eftersom det är i den tidiga gryningstimman de anfaller. Det är då de dödar, lemlästar och våldtar. Det är då de tillfångatar barn för att bli soldater klädda i alldeles för stora uniformer och som i Guds namn fortsätta utrotningen.

 

I staden Obo i östra RCA finns det över 300 kongolesiska flyktingar, och över 2500 centralafrikaner flytt från byar runt omkring. I staden finns nästan ingen mat. LRA omringar staden och gömmer sig på de plantage som omger stadens hyddor. Ingen vågar sig utanför stadens gräns. De som av hunger drivs ut på åkrarna kommer aldrig tillbaka.

 

I den lilla byn Zémio har över 3000 kongolesiska flyktingar tagit skydd. Den 24 Okotber överfölls byn Débricassa. De flesta i byn dödades.

 

FACA, regeringens trupper finns på plats, detta gör även den ugandiska regeringens militärer. De har gått från Uganda, genom Kongos regnskogar och in i RCA för att driva bort LRA. Men driva vart? För att göra vad? Man flyttar bara problemet. Först var det Ugandas smutsiga folk som skulle rensas ut, sedan Kongos, nu RCA's. Och av en händelse råkar Ugandas trupper komma från samma etniska grupp som LRA. Ryktena säger att de Ugandiska trupperna deltar i LRA's räder istället för att bekämpa dem. Vad FACA gör vill jag helst inte veta...

 

Regeringen uppmanar befolkningen i öster att delta i kampen mot LRA. De håller vakt över byarna tillsammans med FACA's soldater. Vakar genom nätterna för att kunna uppmana byarnas befolkning till flykt innan LRA attackerar. I den tidiga gryningstimman.

 

En fransk präst jag känner bor i Nzako. En by uppbyggd på diamanthandel. Han tar sig på cykel till de byar runt omkring dit ingen bilväg leder. Jag fick ta del av en text han skrivit idag om situationen i östra RCA. Han berättar om hur han ser männen i byarna tillverka vapen av gamla cykelhjul. Ett desperat försökt att försvara sig. Att försöka fly från rädslan. Skräcken som bosatt sig i människorna som vakar genom nätterna. Som ber för att dimman som omger byarna i gryningstimman inte ska gömma döden.

 

Vad ska att hemmagjort vapen av ett cykelhjul göra mot en AK 47? Vad ska soldater som är allierade med rebellerna göra för en befolkning som är bortglömd av världen?

 

Det pågår ett krig. Ett krig utan namn. En katastrof utan journalister, kameror, hjälpaktioner och internationell närvaro.

 

Varför är det så att det är först när det är för sent som vi, resten av världen, uppmärksammar det som hänt? Varför säger vi då, att vi inte visste? Varför är det ingen som försöker rädda dessa människor som jagas av skräcken? Varför är det ingen som försöker rädda de barn som ska bli mördare och drogade våldtäktsmän? Varför gör ingen något?

 

Man skulle tro, att vi lärt oss något. Förintelsen, Rwanda, Darfur... Men nej. Vi fortsätter blunda. Fortsätter sticka huvudet ner i sanden som strutsen. Strutsen vår bästa vän.

 

Hur kan vi fortsätta dricka våra lattes, klaga på för låga studiebidrag och tycka att det viktigaste som finns är könskvotering in på universiteten? Hur kan vi titta oss själva i spegeln och tycka att vi lyckats rätt bra?

 

Det pågår ett krig. Just nu. Ett krig utan namn. Utan namn. De människor som våldtas, lemlästast, huggs i bitar av macheter och vars kroppsdelar ruttnar i solen får inget namn. Inte ens det. Inte ens det är de värda i våra ögon. De får inte ens äran att omnämnas i fyra rader i en notis i en dagstidning. Ännu mindre får de äran att filmas och visas på våra nyheter. För de kunde ju störa oss. Ge oss lite dåligt samvete. Få oss att tappa matlusten. För ett par sekunder. De är uppenbarligen inte värda något dåligt samvete och ett par sekunders förlorad matlust.

Vi blundar. Ger dem inget namn. Och när de alla är dödade, när marken är röd av blod och när alla barn blivit soldater, när alla kroppsdelar förmultnat, då hoppas vi att ingen frågar oss varför vi inte gjorde något, för det skulle ju kunna bli lite jobbigt för oss. Men om någon, mot förmodan, skulle göra det, svarar vi att vi inte visste.