Inspiration; kom och stanna!
Så som det mesta i mitt liv. Tidsbegränsade perioder som kommer för att försvinna. Impulsiva ögonblicks känslor som flyr innan jag hunnit fånga dem. Djupa insikter som blir grunda ytligheter innan jag inser djupet av dem. En Mona Lisa som slutar le precis när jag upptäckt leendet.
Konstnärssjäl var det någon som kallade mig. Sådana som känner. Orkanvindar på ett bottenlöst känslohav. Vindarna vänder fortare än de hunnit blåsa. Kanske hade hon rätt. Om konstnärssjälen.
Eller kanske är jag bara dålig på att fånga. På att spara. Dessa tsunamin av känslor som spräcker alla väggar och broar. Kanske låter jag dem ebba ut innan jag kommit på att jag skulle tagit minnesbilder. Eller. Så kanske det är alldeles medvetet. Medvetet undermedvetet. Att låta vindarna blåsa utan att fånga dem. Kanske blåser jag med istället för att stanna och spara.
Regnhimlen hänger tung över Bangui och på mitt kontor blåser fläktarna förgäves varm luft. Förkylningen vägrar ge sig och bihålorna börjar värka. Jag räknar dagar. Till sand mellan tårna och ljudet av vågor. Tittar på staden genom mitt immiga bilfönster och tänker att vackrare ställe får man leta efter.
Jag pussar på mulliga barnakinder och känner lockigt krullhår mot min kind och tänker kärlek. Tittar på henne och undrar vem som skriver våra öden i boken. Om livet som tar sådana vändningar. Från bortkastad och förskjuten till behövd och älskad. Vem det än är som skriver, så görs det bra.
Mina naglar växer. Och jag vill nästan ringa pappa i triumf. Pappa, minns du när du skällde på mig på balkongen i Rådåsa för att jag bet på mina naglar? En grådisig sommarmorgon och jag hade på mig din t-shirt. Jag minns. Och nu växer mina naglar fint. Så det så. Fast du är för långt bort för att kunna ringa och påminna dig. Typiskt. Fast du ringde häromdagen. På en knastrig linje och jag hörde knappt vad du sa. Men som alla vet läker papparöster alla sår, även om man inte hör vad de säger.
