Det är bara livet. Döden.

 

Det är morgon. Jag kör förbi Grand Café. Svänger höger vid den kinesiska restaurangen vars röda väggar flagar. Förbi den amerikanska ambassaden, förbi det libanesägda garaget. Blinkar höger. Ser den stora gröna porten. Min port. Täckt av dam och med spåren efter barnahänder som ritat i dammet. Skrivit små meningar som inte längre är läsbara.

Jag stannar, väntar på att vakten ska öppna porten. Människor går förbi, på väg. En man cyklar förbi med en get på bakhållaren, en kvinna balanserar på höga klackar. De prostituerade vid Hotel Samba vinkar till mig. Jag tutar. Blir irriterad över att det tar så lång tid.

 

Och då ser jag. En liten kropp. Ett barn som sitter. Längs den höga betongväggen fulväxer en häck med stora brunröda löv som ledsamt hänger från spretiga grenar. Där häcken slutar, inte långt från porten, sitter ett barn. Jag känner igen honom. Eller nej, jag känner igen kläderna.

Den blå tröjan och de blommiga shortsen. De alldeles förstora skorna. Jag vet inte vad han heter. Han brukar ströva runt på Avenu Boganda med en blick som flackar och pupiller som skenar. Han brukar ha en trasa indränkt i lim i sin hand. På morgnarna brukar han stå mitt emot Grand Café , bredvid det lilla ståndet  där en man i rullstol säljer cigaretter och godis. Han brukar stå lutad mot väggen med trasan i ett krampaktigt grepp under näsan.  Jag vet inte vad han heter. Men jag vet vem han är.

 

Porten öppnas, jag kör in och min vakt ler stort. Jag hälsar på den anställda, telefonen ringer, låser upp kontoret, avslutar samtalet, sätter de anställda i jobb, telefonen ringer igen, en skräddare kommer förbi, jag funderar på varför det luktar så illa i mitt kök och kommer snabbt fram till att det ligger en död råtta bakom en kartong. Skriver ett mail. Två mail. Tre mail. Vakten går förbi och i all hast frågar jag hur länge killen i den blåa tröjan suttit utanför porten.

 

Sitter det ett barn utanför porten? Vakten visste inte. Alltså måste han satt sig där efter att vakten gått på sitt skift kl 5 imorse. Telefonen ringer igen och jag ber vakten kolla om allt är bra med killen. Säg till honom att komma hit ropar jag efter honom i trappen medans jag svara i telefonen. Den sydafrikanska pilotens skorriga röst frågar om jag har lust att äta lunch med honom. Vi pratar om de kommande flygningarna, räknar passagerare och kilon. Jag går ut i köket. Tar fram ett bröd från igår. Tänker att han, killen i blå tröja, åtminstone kan få lite att äta. Piloten är pratsugen och vi skrattar tillsammans åt olika av veckans händelser. Jag dricker ett glas vatten. Tillslut lägger vi på.

 

Vakten väntar på mig. Ingen liten kille i blå tröja syns till. ”Madame, han är död” säger vakten och orden transporteras i slow motion i luften mellan oss. Jag springer ner för trappan två steg i taget och ut genom porten. Han sitter precis som förut. Ryggen lutad mot väggen, sidan lutad mot den fula häcken. Huvudet nerböjt. Jag pratar med honom, men får inget svar. Känner med fingrarna efter en puls som inte finns. Hans hud är sval.

Han är död.  Jag sitter på huk, vakten står bakom mig. ”Han är död, Madame, han är död”. Jag frågar vad vi ska göra med honom utan att riktigt veta att jag frågar.

 

Igår skrattade jag åt ironin i livet. Idag förbannar jag den. Igår kväll, över en grillad kyckling som jag väldigt mycket önskade skulle vara sushi, diskuterade jag och min vän vad som händer med alla gatubarn och fattiga människor som dör på gatorna här. Vad händer med dem? Vem tar hand om dem? Var och vem begraver dem?

 

Vakten bär in den lilla kroppen på gården, lägger den i gräset i skuggan under ett träd. Vakten tittar mig i ögonen och säger att vi skulle kunna ta honom till sjukhuset. Jag frågar vad de skulle göra med honom på sjukhuset. Det vet inte vakten. Jag frågar vad som händer med de som dör på gatorna, vakten säger att han inte vet men hans ögon säger mig att han vet mycket väl.

 

Vad kan jag göra? Begrava honom. Jag springer upp till kontoret. Tar min väska, låser dörren. Tillsammans med vakten bär vi in pojken i den blåa tröjan i min bil. Lägger honom i baksätet. Jag tror att han ska vakna. Han ligger med lealösa armar och ben på mitt baksäte och huvudet rullar åt sidan. Ögonen är slutna. Hans hud är dammig. På knäna har han skrubbsår. De blommiga shortsen är smutsiga, uppfransade och en av hans för stora sandaler faller ner från sätet.

 

Benjamin, vakten, säger till mig att ta bakvägen till kistkvarteret. Kistkvarteret. Det kvarter där man tillverkar stadens alla kistor. Längs en liten dammig väg står kistor uppradade. Stora, små, bruna, gula, rosa. Med rosa platsblommor, med guldiga handtag, eller men bibelord skrivna på locket. Som en buffé av dödsglädje står de uppradade så långt ögat når längs den lilla vägen och jag fryser i värmen. Stannar. Första bästa. En enkel. Vilken storlek? Jag har ingen aning. Benjamin pekar på en och jag betalar första priset. Orkar inte pruta trots att jag vet att det förväntas av mig. När vi lastar in kistan i bilen ser försäljaren den döda kroppen. Och reagerar inte. Som om det vore alldeles normalt att jag kör runt med en död pojke i min bil.

 

Utanför staden, förbi den stora spärren där militärerna alltid är tråkiga, tar jag till vänster. En liten väg som snirklar sig genom ett kvarter av små hus och hyddor. Barn leker utanför husen, kvinnor diskar, mal maniok och strimlar löv. En bit bortanför kvarteret, bakom en liten kulle breder gravarna ut sig. Ett fält av hård, röd jord. Små brungröna dungar av gräs växer här och där. Små upphöjda kullar i marken markerar gravarna. Det finns ingen kyrka. Inga träd. Inga kors, inga skyltar. Bara massa död.

 

En man sitter i ett skjul byggt av plamblad. Ropar att det kostar 7000 cfa att begrava någon. Och att det  är väldigt varmt idag, så han vill gärna ha en öl också.  Vi lastar ut kistan. Bär ut den alltför stilla kroppen ur min bil. Lägger honom i kistan. Benjamin tar fram spikar och en hammare. Jag undrar när han hann ta med sig det.  Jag hade inte ens tänkt så långt.

 

Pojkens kropp ligger i kistan. Jag rättar till hans blåa tröja. Tar på honom den sandal som ramlat av i bilen. Sitter på huk bredvid kistan. Och världen står stilla. Solen skiner, jag känner svetten pärla sig i pannan.  Jag vet inte ens vad han heter. För mig är han pojken i den blåa tröjan. Jag vill veta vad han heter. Benjamin lyfter locket till kistan och jag är maktlös. Jag släpper pojkens hand jag hållit i min och Benjamin stänger kistan. Men kalla, ekande slag spikar han igen den. Stänger han vägen till livet.

 

Gravplatsens vakt visar oss en redan grävd grav. Han hjälper till att tråckla ner kistan. Sedan räcker han Benjamin en spade. Jorden flyger i en vind och landar på mig, blöts upp till en röd smet i min svett.  Jag tittar på. Kan inte riktigt tro att det är sant. Kan inte riktigt förstå att jag står här.

 

En droppe med svett rinner i min tinning och kistan är täckt med jord. Det finns inget mer att göra.  Inget att säga. För alla ord är fel och ingen handling räcker. Så vi lämnar tillbaka spaden, betalar gravplatsen, mannen påminner mig om hans öl men jag låtsas att jag inte hör. I backspegeln tittar jag på graven vi precis fyllt med död och kör därifrån.

 

Luftkonditioneringen får mig att huttra till och vi sitter tysta. Framför den gröna porten stannar jag, Benjamin går för att öppna porten. I gräset där pojken för ett par timmar satt ligger hans brunvita trasa. Jag öppnar bildörren och tar upp trasan. Kör in bilen. Tvättar av mig den röda jorden ute på gården och går upp till kontoret. Trappan har aldrig varit så lång. Så brant.

 

På bordet på verandan ligger brödet. Flugor surrar runt det och det bränner i mina ögon. Men jag orkar inte gråta. Jag slänger brödet. Dricker vatten. Stänger dörren. Pojkens trasa luktar starkt av lim och jag slänger den. Tvättar händerna. Och undrar vad som precis hände mig.

 

Jag fortsätter jobba. Jag mår illa men äter lunch med en vän. För jag vet inte vad annat jag kan göra. Han dog. Jag begravde honom. Jag vet inte ens vad han hette.  Det finns inget man kan säga, inget man kan göra. Ingenting räcker till. Ingenting är rätt. Allt är fel. Det är bara så det är. Det är bara livet. Livet. Döden.  I all sin brutala, orättvisa glans.


Kommentarer
Postat av: Linda H Axelsson

Hej Charlotte! Upptäckte din blogg i går när jag var inne på Facebook. Du skriver så grymt bra!! Får ståpäls när jag läser flera av inläggen. Älskar metaforerna. Och det du skrev här ovan - omöjligt att hålla ögonen torra.

2010-02-14 @ 09:17:25
URL: http://krukmakerskan.blogspot.com/
Postat av: mama ti sandra

Du får vara med om mycket du. Jag förmedlar din blogg till alla jag känner för den är så viktig och så informativ och bra. Du är en skrivarbegåvning och det sista inlägget kunde man göra film av. Men nu undrar jag hur det är med Crapule och hans lille kompis?

Om du går in på Svtplay så kan du följa med på en gudstjänst i Tullbrokyrkan där Ingemar är föreståndare. Fyra söndagar i rad med start idag 14e. Gud välsigne dig Charlotte. Kära hälsningar, Anette

2010-02-14 @ 20:38:40
Postat av: sofie

livet är långt från rättvist.

-Anonym bloggläsare

2010-03-16 @ 16:09:39
URL: http://underbaravardag.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0