Inblick. Utblick. Ögonblick.

En pojke försökte stjäla mat från ett marknadsstånd vid Marche Centrale. Han fick hälsenorna avskurna. Idag hasar han fram, sittandes på marken. Jag ser honom på gatan mitt emot radioförsäljarna.

Livet är annorlunda här. Vi spelar ett spel med andra regler.

Jag äter frukost på Grand Café tillsammans med min mamma som är på besök i staden. Jag dricker kaffe och sätter på min dator. Kollar min mail och lyssnar på mammas älskade röst. Borden runt omkring oss fylls med den internationella och lokala eliten. Företagare, biståndsarbetare, ministrar och direktörer. Tidningsförsäljare står längs gatan och viftar med de nytryckta tidningarna och det luktar som Bangui gör på morgonen; en hemvan blandning av dimma, fukt, avloppsvatten, avgaser och nybakat bröd.

Morgonen lovar en varm dag och från mitt bord ser jag att Christopher ritar en gubbe i dammet på min bil. Christopher, ett gatubarn som sover i det lilla utrymmet som finns mellan Ecobanks och den indiska resebyråns väggar. Christopher, som aldrig någonsin frågar mig om någonting utan bara ler ett stort leende där alltför många tänder fattas. Han ritar i dammet på min bil och hans små fingrar färgas matt brunröda. Han får syn på mig och ser plötsligt lite skamsen ut men ler sedan åt mig och springer bort för att tigga en slant från en biståndsarbetare som ser nyvaken ut.

En afrikansk kvinna kommer körandes på en moppe. Bakom sig har hon tre små barn som klamrar sig fast. De två första har en av stadens privata skolors uniformer på sig, mintgröna byxor och scharlakans röda skjortor. Det sista barnet, en flicka, har krulliga flätor samlade i en vippande boll uppe på huvudet och en liten ryggsäck med barbie på ryggen. Deras mamma, iklädd vita kostymbyxor och skyhöga stilettklackar köper bröd på caféet och jag ser att Christopher och Crapule, som står lutade mot en bil ett par meter bort, tittar på de små barnen på moppen med ögon som säger mer än tusen ord.

Dagen kallar och jag har ett möte som väntar på mig. När jag kör ifrån caféet ser jag Crapule och Christopher som springer över vägen bort mot en vit kvinna som går med en handväska hängd över ryggen. Jag vet att Crapules slinka fingrar kommer att öppna blixtlåset utan att hon ens lägger märket till det.

Jag handlar till företaget och kryssar runt bland gula taxibilar och tutande motorcyklar. Jag stannar en stund utanför den indiska resebyrån för att boka en flygbiljett. En resa till Kenya och Tanzania i maj väntar mig och jag längtar. Inne på resebyrån hänger en almanacka med halvnakna tjejer på den rosa väggen och från en annan vägg blickar landets president ut ur en kitschig guldram. När jag går ut från resebyrån och öppnar glasdörren slår värmen emot mig och på min motorhuv har Crapule och Christopher satt sig. De ler mot mig med leenden som jag inte kan motstå och vi hälsar i hand. Deras små, torra, dammiga händer i min och som alltid börjar vi med artighetsfraserna. Som om vi vore två vanliga människor som möttes på gatan. Som om det inte vore så att de var gatubarn och jag var en vit kvinna som precis köpt en flygbiljett för pengar som de aldrig ens kan drömma. Vi pratar en stund och jag lutar mig mot bilen som är brännande het av solen.

Crapule som sitter med benen utsträckta har ett sår på fotsulan. Jag säger att de ska komma med mig till kontoret så att jag kan göra rent hans sår. De svarar att de inte har tid, och det får mig att le. De väntar på sopbilen som snart kommer att köra förbi. Sopbilen som kommer från de rika kvarteren full med skatter. Sopbilen som kommer stanna i korsningen vid Avenu Boganda för att försöka ta sig ut bland de myllrande taxibilarna. Sopbilen som för mig är en sopbil som luktar äckligt men som för Crapule och Christopher är ett berg av övärderliga skatter och möjligheter. Sopbilen som ger Crapule och Christopher mat.

Ur min väska tar jag fram två plåster och en liten tub med rengöringsmedel från ett apotek i Linköping. Det var en kall oktobermorgon och jag minns att kassörskan hade en dålig dag och svarta påsar under ögonen och jag hade på mig min bruna jacka. Jag tvättar såret så gott jag kan och sätter på plåstren. Säger att när de är klara med skattletandet kan de väl komma förbi kontoret. De skvallrar lite om det senaste nytt från Banguis gator och sedan hoppar de ner från bilen. Jag kör iväg mot mitt.

Vi spelar inte samma spel. Vi leker inte i samma sandlåda. Och ändå är det precis det vi gör. Jag är en del av deras liv, och de av mitt. Våra vägar korsas, och våra liv flätas samman, och vi blir oundvikligen en del av varandras liv. Fast ingen av oss valt det.