Ett hjärtligt skratt. Ett skratt från hjärtat.
De skrattar hjärtligt. Stora leenden. Vita tänder som lyser i solen och ljudet av porlande glädje.
De sitter på en trottoarkant. På en liten tvärgata som går mellan libanesaffären med blå dörr och den stora rondellen. Jag har handlat i affären, är på väg hem. De fångar mig.
De sitter med ryggen lutad mot en vitgrå vägg där det med spretiga bokstäver står skrivet i kol ”Interdit de pisser ici”, ”Förbjudet att kissa här”. De ser ut att vara i medelåldern. De är båda magra och nyckelbenen sticker ut och lämnar mörka skuggor eftersig. Den ena kvinnan har på sig en gulröd kaba och en blå siriki. Färgerna är solkiga och dammgråa. Den andra har på sig ett för stort linne och en grön pagne. Hennes bara bröst skymtar i det slitna linnets hål och på smalbenet, där pagnen lämnat huden bar, har hon ett smutsigt och blodfläckat bandage lindat. Hennes hår är flätat i inbakade flätor och solen lyser i de korta hårstråna som slitit sig loss.
Bredvid sig har de två påsar, och ett tygknyte. Alldeles säkert deras enda ägodelar. Klockan är nästan tolv och solen lyser varm. Det luktar av avgaser och avloppsvattnet som rinner i den lilla skåran mellan vägen och trottoaren, och från min påse stiger lukten av persilja och basilika. Flugor surrar runt mig och jag titta på de två kvinnorna som skrattar.
De är smutsiga, dammiga, och har alla sina ägodelar i två påsar och ett tygknyte. De sitter på en gata i en huvudstad som är på gränsen att explodera. När natten kommer sover de under ett bord vid marknaden, på trottoaren eller, om de har tur, under någon kyrkas tak. Mitt emot dem går en vit kvinna som i sina händer bär grönsaker och kött värda pengar som de skulle kunna leva flera månader på. Och de sitter och pratar. Som två vänninor som inte setts på länge. Och de skrattar. Som om de vore vem som helst. Som om de tagit en paus från jobbet för att fika med en gammal vän. De skrattar. Som om de inte levde på exsistensminimum i ett orättivst samhälle där de rika ministrarna blåser förbi dem i nyinköpta bilar värda flera tiotals miljoner. Som om de hade världen på sin sida och inte ett enda bekymmer i världen.
De skrattar. Ett ärligt skratt. Ett skratt från hjärtat. Ett skratt som trotsar frattigdom, orättvisor och sjukdomar. En glädje som är större än oläkta sår, trasiga kläder och hunger.
De skrattar. Livet gör mig ödmjuk.
