Inblick. Utblick. Ögonblick.

Klockan är fyra på eftermiddagen och ute är det svart som natten. Årets första storm härjar utanför mitt hus. Jag står i köket och bakar kvällens efterätt. Genom det öppna fönstret viner mikrosmå vattendroppar in och landar på mina armar och sandkornen kryper in i mina öron. Jag skulle kunna stänga fönstren. Jag skulle kunna stänga dörrarna. Men jag älskar detta. Luften som blir tjock och grå av vatten och sand. Bananträdens blad som ligger platta mot marken, nedtryckta av vinden. Åskan som smäller och blixtrarna som flyktigt lyser upp mörkret. Jag älskar de små kalla dropparna som tillslut kommer göra mig helt genomblöt, de små sandkornen som raspar.

De senaste veckorna har varit en galen karusell. Det är först nu jag hittar en dag att andas på. En dag att plocka ihop de löst hängande trasorna för att få ett helt mönster igen. De första fyra kunderna har kommit och i torsdags kom den femte. Det har varit ett stressigt kaos av att organisera och få allt och alla att stämma. Jag går upp klockan halv två på morgonen, jag lastar flygplan, lastar bilar, packar, väger, möter kunder, tullar in och ut vapen, räknar ammunition, handlar mjöl, vin, stötdämpare och ansöker om jaktlicenser till kommande kunder. Dagarna försvinner innan de hinner börja. Ingenting går som jag vill och allting tar dubbelt så lång tid. Punkteringar, stölder, anställda som inte kommer till jobbet, poliser som sover på flygplatsen och dålig kommunikation med campen. Men tillslut, när det verkligen gäller, när kunderna står där och väntar, lyckas man på något sätt alltid med att ge sken av att allt är under kontroll.

Det är många svettdroppar, många arga telefonsamtal många väldigt stressiga stunder. Men, det finns också så många guldkorn i gruset. Som att sitta på Banguis flygplats klockan 2 på morgonen, titta på kulhålen i fönstret och den vita julgranen som står i ankomsthallen och prata om livet med militär i plastiga tofflor. Som att det är alldeles hisnande vackert att titta på solnedgången från mitt kontor. Som att försäljarna som jag handlar ger mig extra rabatt för att jag har landets flagga målad på mina tånaglar.

Jag har väldigt roligt. Jag är ständigt utmanad och jag vet aldrig var, när eller hur min dag ska sluta. Regnet smattrar öronbedövande mot plåttaket och jag är trött. Väldigt trött. Lägger mig och läser och lyssnar på dropparna. Imorgon börjar karusellen igen. Imorgon ska det handlas, flygas, packas, mötas och mailas.

Det finns så mycket jag önskar jag kunde skriva om. Så mycket jag vill fånga. Minnas. Men tiden räcker inte till. Dagar läggs till dagar, och livet går.