Den tjugotredje januari tvåtusentio...


En anställd väcker mig klockan 4.30 med en hemsk ringsignal i det gråljusa sovrummet. Jag svarar med hjärtat i halsgropen och redan galet irriterad. Tur i oturen. Han har bara tagit fel på tiden. Trodde att han skulle träffa mig på kontoret klockan fyra istället för klockan sju. Tur, för det handlar inte om någon olycka eller något mycket värre. Otur, för min första sovmorgon på flera veckor är tillintetgjord.

 

Eftersom det inte är någon idé att somna om går jag upp och sätter mig på köksbänken. En kopp med varmt kaffe där några stackars myror flyter runt. Jag har slutat bry mig. Protein, eller vad är det man säger?  Vitkatten jamar utanför den säkerhetsdörr av galler och myggnät som är stängd. Galler, för människor som kommer på fel tankar. Myggnät, för törstiga myggor. Det blåser en sval vind in genom de öppna fönstren och det rasslar i löven. Det är disigt och bananplantorna ser ut som suddiga silhuetter.

 

Igår kväll åt jag tillsammans med min vän längs floden. En litet hak med rangliga bord och stolar ställda i sanden ett tiotals meter från floden. Ingen el fanns och stearinljuset som var ställt i mitten av ett askfat flämtade tapper i vinden. Myggorna surrade runt våra ben och min stol knarrade olycksbådande så fort jag rörde på mig. En mager grå katt med stora ögon tiggde mat och jamade ihärdigt under vårt bord. Drickan var ljummen, och det tog en evighet att få tre små grillade fiskbitar och 15 riskorn. Men det var det värt. För kvällen var vacker, stjärnor lyste bredvid en liten skärva av månen som glömts kvar på den svarta himlen och vinden blåste en vänligt smekande vind. Musiken från baren flöt bort i mörkret och på avstånd hörde vi fladdermössen som fladdrade i det stora mangoträdet rakt över vägen. Det var en vacker kväll, en kväll då man vet att man är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och att det är magiskt. Livet. I all sin brutala, orättvisa glans.

 

Sittandes på köksbänken ser jag dimman lätta och klockan tickar. Utanför mitt kontorsfönster har kaffeträdet slagit ut i blom och det luktar himmelskt. En blandning av vanilj, alla världens apelsinblommor och ljummet kaffe. Det luktar barndomsminnen. Jag på en hästrygg i kaffeplantagen utanför min barndomstad. Jag stannar tiden en liten stund och luktar och minns. Luften är sval men himlen lovar en varm dag.

 

Jag skriver ut papper, packar ihop en kartong och pratar med en av företagets chaufförer som ska ta en av bilarna som står nere på gården och köra den till Berberati.  Jag tankar bilen, ger chauffören en handkassa och ser till att allt är som det ska. Sedan låser jag dörren till kontoret och bestämmer mig för att jag inte ska öppna den igen idag.

 

Floden sinar och avslöjar vita stränder och ruggiga dungar av vass. Vita sanddyner dyker upp i mitten av det gråa vattnet och klipporna avslöjar sina tidigare vattenhöljda kroppar. På stränderna drar fiskare upp nät fulla med hopp men tomma på fisk och några gatubarn tvättar en glänsande bil med en stor biståndsorganisations emblem på dörren i utbyte av ett par skramlande mynt.

 

Jag åker till Rock Club. Mitt lilla paradis med mögligt kakel, vissna palmer och röda parasoll. Det är flera veckor sedan sist och armarna värker och vattnet glittrar blått.

Ligger i solen och läser en blodig deckare som min bästa vän köpt till sin pappa och som han sedan lämnat här hos mig efter sitt besök. I en stad som denna sparas allt och får nya ägare, nya liv, nya hem. De franska militärerna kommer och belägrar poolen med sina uppblåsbara ringar och jäsande muskler. Trött på deras testosteronstinna närvaro beger jag mig hem förbi floden, det grådaskiga hotellet och den lilla marknaden. Utanför fängelset är det stor uppståndelse. En stor grupp med människor står på ett betryggande avstånd och mellan dem och fängelset finns det ett litet hav av militärer. Överallt ligger stenar och träbitar på marken. Jag hinner bara bestämma mig för att öka farten och ta mig förbi militärerna och den uppretade folkmassan så fort som möjligt.

Senare får jag reda på att en av fängelsets fångar stenats till döds.

 

När solen går ner över floden och världen står stilla i ett guldigt skimmer sitter jag på min veranda och tittar på dagen som försvinner. Sorlet från människorna som badar vid stranden når mig och någonstans börjar någon trumma. De rosa hibiskusblommorna slår ut i den svala skymningen, fåglar sjunger och luften står stilla.

 

När natten omringar mig beger jag mig till mina vänners hus. Och min guddotter, Marie Tendresse, väntar på mig med knubbiga barnarmar, lockigt hårkrull som kittlar mot kinden och ett leende som är balsam för själen. Världen är full av kärlek en kväll som denna.

 

När jag tvättar bort sminket och borstar mina tänder pratar skrovliga röster på radion. Krossade människor på Haiti, arbetslöshet i Spanien, barn som dör av hunger var femte sekund och bomber som exploderar. Jag lyssnar. Och värker. Men just ikväll är världen magisk. Full av kärlek och vackra barn. Magisk i all sin brutala, orättvisa glans.

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0