Mellan gatubarn och champagneglas...

 

 

 

Klockan är 2 på morgonen. Det är lördag. Jag vaknade för en timma sedan. Tog på mig kläder, sminkade mig, fixade håret. Lastade bilen. En kylväska till campen. En med frukosten i. Resten av packningen är redan lastad i planet. Jag var på flygplatsen igår eftermiddag och lastade in 500 kg kartonger, säckar och väskor in i Caravanen som står parkerad bredvid militärernas flyghangar.

 

Jag körde genom ett Bangui som låg tyst under nattens mörker. Struntade i röda stoppljus eftersom det inte fanns några bilar ute. De enda varelserna som var ute var prostituerade som strövade med hopp om att någon stukad själ skulle plocka upp dem och gatubarnen som tände eld på soporna för att hålla värmen.

 

Kvarter som annars är fylld av liv, kycklinggula taxibilar och mintgröna bussar, färger och ljud var tomma, tysta och öde. Spöklikt stod de tomma bodarna på marknadsplatserna och kastade långa skuggor i månljuset.

 

Framme vid flygplatsen parkerade jag. Inte en själ syntes till. Jag öppnade grindarna och kom in i avgångshallen. Där knackade jag på en dörr för att väcka de vakthavande poliserna. Jag knackade. Och knackade. Och knackade. Efter nästan 40 minuter hörde jag hasande steg och någon som skramlade med nycklar. En polis öppnade och tittade på mig med grusig blick och frågade vad jag gjorde här. Jag kände honom väl. Jag sa att jag har ett privatplan som ska landa om 30 minuter. Han visste inte om det. Inne på deras kontor sov två andra poliser. En prostituerad tjej hade kurat ihop sig i en sliten fåtölj och sov med tunga andetag. Hennes peruk som låg på golvet.

 

Jag lämnade dem och gick ut till ankomsthallen. Salen var upplyst och i ett hörn stod en vit, plastig, julgran och glimrar hopplöst. Glänsande, konstgjorda, mandariner hänger på de dammiga grenarna.

 

Jag började som alltid. Med att se till att toaletten är ren. Det är den aldrig, men jag har med mig allt för att göra den (mer eller mindre) okej. Det finns inget rinnande vatten, så jag ställer dit handisenfiktion. Sedan börjar frukostförberedelserna. Plockar upp koppar, fat, skålar, champagneglas, termosar, mjölk och socker. Viker servetter i ett fint mönster. Ser till att champagnen, apelsinjuicen och fruktsalladen ligger mot de isblock jag har med mig. Att de croissants och pains au chocolats jag har med mig fortfarande är ljumma.

 

En militär i plastsandaler kommer ut från ett rum och hälsar på mig. Kundernas plan är försenat. Jag sätter mig på en träpall och tittar ut på morgonen som fortfarande är natt. Landningsbanan ligger öde. En strålkastare blinkar olycksbådnade innan den slocknar helt.

 

Militären som står bredvid mig tröttnar på att vänta. Ger mig en nyckelknippa med nyckeln till det stora hänglåset som stänger igen grinden som leder ut till landningsbanan. Han går och lägger sig på det trasiga gummibandet som på torsdagarna forslar Air Frances bagage in i ankomsthallen.  Efter ett par minuter snarkar han ljudligt.

 

Det luktar av rök från eldar på andra sidan flygplatsen. En fladdermus flaxar vid det vitmålade taket med stora runda fläckar av mögel.  Det drippdroppar av fukt från taket.  Kulhålen i väggen mitt emot mig påminner om andra tider. Och om att det lika lätt och lika snart kan hända igen.

 

Jag är trött men full av adrenalin. Det är detta vi jobbat för. De tre senaste dagarna har varit intensiva. Stressiga. Som alltid, dagarna innan kunder kommer. Allt måste bli klart, men givetvis går allting fel. Jag har sovit tre timmar i natt och vet att dagen kommer bli lång.

 

I den mörka luften hör jag ett flygplan närma sig. Ett par minuter senare ser jag jetplanet landa och jag låser upp hänglåset för att gå ut på banan. Ingen polis syns till.

 

Planet parkerar. Dörren öppnas, trappan viks ut. Mina kunder kommer. Människor som jag träffat många gånger innan. Efter ett par minuters prat och leenden tar jag deras pass och går in till poliserna.

 

De sover. Jag väcker en av dem som tittar på mig med kisande ögon och frågar vad jag vill. Jag förklarar att mina kunder måste stämplas in i landet. Han blinkar. Två långa sekunder passerar. Tillslut pekar han på en byrålåda och säger att jag ska göra det. Han vill sova. I byrålådan finns de formulär som ska fyllas i. Två stämplar som ska stämplas i passen. Så jag sätter mig vid det rangliga skrivbordet. Fyller i formulären. Och stämplar mina kunders pass.

 

Kunderna äter frukost, skålar i champagne och beundrar den dammiga julgranen. Frågar om skotthålen i väggen. Ute på banan har ett annat plan körts fram. Kundernas bagage flyttas över från det ena till det andra planet. Tillslut kommer kunderna efter. De flyger iväg mot campen. Utan att ha en aning. Om att planet stod sönder för ett par timmar sedan, om att jag ställt toalettpappet på toaletten, om att jag sovit sammanlagt 7 timmar de senaste 3 nätterna bara för att hinna med allting för denna safari. De vet inte att man i campen varit vaken dygnet runt för att göra ordning alla sista detaljer. De har ingen aning, och det är precis som det ska vara.

 

Privatplanets två piloter är kvar i Bangui med mig.

Vi tankar planet. Vi kan ana en grynig sol som går upp vid horisonten. Poliserna sover fortfarande inne på sina kontor. Militären på bagage-bandet snarkar vidare. Jag stämplar piloternas pass, efter att en polis grymtat något om att lämna honom ifred när jag försökte väcka honom. Jag kör piloterna genom ett Bangui som vaknat. Människor som kommit ut ur sina hus, bilar som vaknat till liv och lukterna som driver i vinden med värmen som stiger. Piloterna ska stanna ett dygn i Bangui. De får sova i vår kundlägenhet där jag gjort i ordning allt i minsta detalj. De vita lakanen är sträckta, drickor står i kylskåpet, ett stort fruktfat på bordet.

 

Efter en andra frukost lägger piloterna sig för att sova. Min dag har bara börjat. De anställda kommer till jobbet. Det ska handlas, packas, hämtas, skrivas och ringas. Under dagen kommer tre gatubarn till mig för att få bröd. Ett ändlöst antal av tiggare kommer fråga mig om något att äta. Jag kommer ringa telefonsamtal om rebeller och LRA.  När piloterna vaknar kommer jag ta med dem till en fin fransk restaurang och äta en trerätters lunch. När de lagt sig igen kommer jag åka till sjukhuset och betala för ett gatubarn som ligger inne med ett brutet ben.

 

Och så fortsätter mina dagar. Så levs mitt liv. Någonstans mitt emellan dekadent lyx och brutal fattigdom och korruption. Jag försöker hitta en bra balans. Mellan gatubarn och champagneglas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0