Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Sommarregnet öser ner utanför fönstret. Björkarna bortanför hagen ser ledsna ut och kvigorna idisslar lyckligt i de gråkalla vattendropparna.

 

Jag är sjuk. Igen. Det känns som att det är en favorit för sommaren 2010. Malaria. Förkyld. Lite bättre. Och så ordentligt förkyld igen.  Regnet passar rätt bra med mitt humör idag.

 

För ett par dagar sedan ringde vi campen. Jaktcampen i östra RCA där fyra män under regnsäsongen vaktar campen, håller vissa vägar och den lilla fylgplatsen öppen. Från maj till oktober sitter de där, mitt i skogen, alldeles ensamma, utan att träffa en annan människa och utan någon kontakt med omgivningen förutom vårt telefonsamtal varje söndag kväll kl 20. Förra söndagens telefonsamtal bar med sig nyheter. Två barn, en flicka på ungefär 16 år, en pojke på runt 14 år hade kommit till campen till fots.  De hade flytt från den ugandiska rebellgruppen LRAs händer, hittat en av våra bilvägar och gått. Gått med Gud, som flickan sa med klar röst i telefonen häromkvällen.

LRA som härjar i östra RCA livnär sig på att överfalla byar och mindre städer för att ta mat, mediciner och människor. Män, för att bära lasten, kvinnor för att våldta och för att de ska ta hand om deras utspridda läger, barn för soldater.

 

För ungefär 6 månader sedan blev Véronique Affa tagen i staden Rafaï. Sedan dess har hon varit LRAs fånge. För ungefär två veckor sedan begav sig Véronique och Fabrice (pojken) med en liten grupp av LRA för att överfalla en by i jakt på mat. De lyckades fly. De följde floden Mbari, med eftersom floden var för bred och djup kunde de inte ta sig över floden. Längs floden kom de fram till det ställe där vår bilväg finns. Utan att veta var vägen ledde, utan att veta vad som fanns framför dem, började de gå på vägen. Nio dagar senare, utan någon mat att äta förutom lite blad och löv, kom de fram till campen, ”mer döda än levande” berättar Madani, en av vakterna.

 

Nu har de hade fått mat, nya kläder, mediciner, och snart (om allt går vägen) kommer ett flygplan för att hämta dem och ta dem hem till Rafaï. Hur kommer deras familjer reagera när de ser sin dotter/sin son komma hem? Vad tänker alla de mödrar som får höra om sina barn – som fortfarande finns kvar med LRA? Eller, hur tänker de fäder som får höra att deras söner och döttrar som togs samtidigt som Véronique och Fabrice är döda?

 

Véronique, vars röst är tunn över en knastrig satelitlinje, berättar att hon, när hon blev kidnappad av LRA hade ett litet barn. Ett barn, ett par månader gammal, som slängdes i skogen.

 

Och vad gör jag? Jo, jag tittar på regnet och bakar. Grovt bröd och hallongrottor. Ett spontant infall av glädje över att alla ingredienser jag någonsin skulle kunna vilja ha finns inom en inte alltför stor radie runt den gula sagoborgen. Och att ugnen fungerar. Att det finns elektricitet. Och musik att lyssna på. Bakar och slutar tänka. Eller, slutar tänka på vissa saker. Det grova brödet har med sig minnen från den tiden jag bodde i Örebro. Minnen från det orangea köket där alltför mycket sagts, och alltför litet blivit sagt. Hallongrottorna fyllda av barndomsminnen och en lukt av en regning helg i Göteborg. Av blöt asfalt, en varm lägenhet och min pillimariska brors ansikte när vi var små, solbrända och myggbitna.

Det är något befriande med att baka. Med att väga, mäta, blanda, se en deg jäsa, känna lukten av gyllenbrunt bröd. Av att kladda ner ett kök. Av att skrapa deg, tvätta bort mjöl från fingrarna, att städa. Att plocka ner kakor i fina rader i en vacker plåtlåda. Att bryta ljumna brödbitar, knyta prydliga kuntar. Lite som att stöka bara för att få städa.

 

 

Och. Någon annan stans pågår en helt annan verklighet.

 

När sommarnattssolen hängde tung över den spegelblanka sjön och vi talade om Bangui, Afrika, om gatubarn, fattigdom och hopplöshet sa mannen mitt emot mig ”Och mitt i allt detta bor du!”. En mening mitt emellan ett konstaterande och en fråga. Ja. Mitt i allt detta bor jag. Har jag mitt rosaröda hus vid floden, med vitkatten, med ett sammanhang, vänner, kärlek och tårar.

 

I morse, när jag vaknade och kände mig precis så där fantastisk fräsch som man gör när man har en dunderförkylning, och stod och gapade lite pittoreskt framför spegeln i badrummet och insåg att det där som gjorde ont i munnen – det var min visdomstand som jag för första gången skådade i den brokiga raden av (någorlunda) vita tänder. Då tänkte jag, för mig själv i det oförlåtande morgonljuset, att jag hoppas att jag är på väg att bli lite visare.

 

 

På Sergelstorg en varm sommarmorgon frågade mig en man, om varför jag inte skrev en bok om livet. Jag. Jag följde en uteliggare med blicken och sa att om man är under tjugofem år kan man väl inte skriva en bok om livet. Men kanske, om det nu är så, att den här visdomstanden för med sig lite vishet. Kanske då.

 

På ett tåg från Stockholm undrade en äldre herre mig om det gick bra att sitta bredvid mig. Jag, som satt med tårar i ögonen, storm inuti och musik i öronen hoppades att han skulle försjunka i sin medhavda bok och lämna mig ifred. Ifred för att rida ut stormen. Men nej. Mannen, han frågade utan omsvep hur gammal jag var. Och sedan vad jag hette. Och sedan kom den bästa fråga någon någonsin ställt mig; Vad handlar livet om om man heter Charlotte och är 22 år?

 

Jag. Jag svarade. Att heter man Charlotte Emy Mararv, är 22 år och 2 månader, så handlar livet om kärlek. Och. Jag hoppas, att oavsett hur många dagar, månader och år som läggs till mitt liv, och oavsett om mitt namn ändras, att livet fortsatt ska handla uteslutande om kärlek.