Tyst?
Jodå. Jag finns här. Jag har inte försvunnit. Förra sommaren slutade jag blogga. Att skriva om morgonmackan, dagens outfit och de nya slingorna i håret är inte riktigt min tekopp. Och sommaren är full av ytlighet, av lata dagar, av gräs mellan tårna, jordgubbsklet i håret och barnahänder som klappar med kaksmulor som flyger. Men det finns ju så mycket mer. Det finns tid. Tid att komma ikapp. Att bli ikapp kommen. Kan man säga så? Det kan man säkerligen inte, men jag gör ju som jag vill. Så ikapp kommen blir jag. Ifattsprungen av livet. Av människor. Av ett års liv som naffsar mig i hälarna. Och jag låter mig bli naffsad på.
Sommarnatten är ljummen och säden lyser som guld. Knotten bits i hårbotten och det gula huset är sagoborgen som aldrig faller. Med mjuka gräsmattor perfekta för barfotaspring, tjockkatten som luffsar runt hörnet, svalorna som svindlar i luften och med fälten som luktar hö. Det kan nog inte bli så mycket mer idyll än vad det är. Jag gömmer mig och slickar mina sår.
Man ska ju inte säga någonting, om man inte har något att säga. Så kanske ska jag vara tyst?
Kommentarer
Trackback
