Dödligt allvar.
Zanzibar var så där fantastiskt rekalm-annons-fint. Precis så där fint som det ser ut på glänsande affischer som lockar till sistaminutenresor. En lagom blandning av bekväma dagar på stranden med inget annat att göra än att räkna de solblekta fjunen på magen, gräva med tårna i sanden och fåfängt oroa sig för om solbrännan blir jämn och fin och äventyr med krånglande bilar, utsikt över hisnande landskap och sena kvällar med stearinljus och vackra vinflaskor.
Jag är tillbaka i Bangui och stranden i Paje känns väldigt långt borta. Men när jag landar på den dammiga flygplatsen och tittar ut genom flygplansfönstret på poliserna jag känner, mangoträdet jag brukar sitta under på morgonen när jag väntar på försenade Air France, och den stora självlysande skylten där det en gång stått ”Aeroport International Bangui Mpoko” men där bara enstaka bokstäver envist hänger kvar så tänker jag att borta ÄR bra, men hemma ÄR bäst.
Nairobis skummande kaffe latten och elektricitet dygnet runt till trots; Bangui är oslagbart. Om en månad är jag i Sverige. Ja, det är faktiskt alldeles sant. Men innan dess ska det packas djurkranium, torra hudar och svansar, det ska skrivas och stämplas exportpapper, tulldeklarationer och veterinärcertifikat. Campen i öster är stängd. Min bror är i Bangui för ett par dagar och denna säsong lider nu oundvikligen mot sitt slut. Men det är lagom. Det är dags. Dags att avsluta och att byta värld, luft och människor. Allting har sin tid.
Allting har sin tid, och efter många om och men blir jag kvar i Bangui. Magkänslan vinner och i höst kommer jag tillbaka till Bangui. Det är spännande, detta med livet. Jag har äventyr på gång.
På morgnarna sprang jag längs stranden. Och det finns nog inget som är så bra för själen som att springa på en strand med horisonten som sällskap och med snäckor som kraschar under fötterna. Man får perspektiv, på livet. På historien. Jag fyllde år, fick massor av mail och meddelanden, och tänkte att det enda som finns är här och nu. Livet är en nyckfull lek på dödligt allvar.
Vilken härlig bild! Tänkte på dig när jag åkte upp till Åsa i fredags kväll. Skulle vara jätteroligt att få intervjua dig när du kommer tillbaka till Sveadala!
Ha det gott!
//Linda
Återigen vill jag säga hur fantastisk jag finner din blogg.
Jag är nu hemma efter mitt halvår i Nairobi och längtar tillbaka något så oerhört. Jag hann bl.a. tillbringa en knapp vecka på Zanzibars östkust, på ett litet hotell mellan byarna Paje och Jambiani. Att det är paradiset är nästan en underdrift.
Det glädjer mig att du återvänder till CAR i höst, då vi kan fortsätta följa din spännande vardag. Med lite tur kan jag själv återvända till Nairobi, förutsatt att den jobbansökan jag hoppas på ger utdelning.
Bästa hälsningar,
Peter
Ha! hur allt kommer kring sig alltså :) Så du stannar! Jag kan förstå. Men du är i Sverige om en månad... då får du lova att inte missa mig! Jag finns i Örebro (jobbar på götabro flkh). Så hör av dig då! Bisous /a
Linda - Tack! Det skulle vara kul att träffas! Slå en pling när du har vägarna förbi Åsa, jag kommer vara i Rådåsa mycket under sommaren.
Peter - Tack ännu en gång, det värmer! Hoppas du får komma tillbaka till Nairobi. Afrika har en förunderlig dragningskraft... Jag är glad att jag stannar! Allt gott till dig från mig.
Amélie - Tänk så det kan bli! Allting har sin tid antar jag. Vi måste verkligen ses! Tillochmed lite mer än förra sommaren tycker jag nog bestämt! :) Om knappt tre veckor är jag tillbaka, vi plingas då!
Ska definitivt göra det. Under vilken period är du hemma i Sverige?
//Linda
Charlotte,
Jag fick jobbet! Det blir åter Afrika för mig.
Senast 6 september är jag på plats i Nairobi. Ibland har man tur :)
