Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Denna förflyttelse. Mellan världar. Universum. Solen skiner så där klart som den bara gör i Europa. På ett sådant där oförlåtande, stick-i-ögonen-vis, ni vet. Jag byter flygplan och tittar på den surrande bikupa som Teminal F på Charles De Gaulles är. Vackra askar i bebisrosa och mintgrön, små franska bakverk med fluffig grädde, choklad bakom glänsande glas. En leende kvinna med blixtrande, vita tänder och en felfri svingrygg informerar om 100% ekologisk choklad med morotssmak. Jag kisar mot hennes blixterleende och längtar tillbaka till Grand Cafés sladdriga pain au cocholat.

Jag tänker ofta på min farmor när jag reser. På hennes berättelser om dåtidens resor; om långa båtresor, tåg och dagar på ånserygg. Jag lämnar Banguis översvämmade gator, pyrande eldar och älskade dofter i gryningen. Dimman ligger tung över floden, värmen som ett lock. På kvällen sitter jag på bryggan under den svenska sommarhimlen och betraktar solen som aldrig går ner. Blir biten av mygg som svävar precis ovanför vattenytan och det enda som hörs är sommarlovsbarnens glada skratt från studsmattan i den helylle sommarkvällen.

Jag skulle vilja ha en stund mitt i mellan. En liten anpassningstid. Lite adjö, lite hejhej i stilla ro. Men möten är allt annat än rofyllda. Det är pang, smasch och klapp och så är det klart med det. Mycket lite tid för andäktigt filosoferande över förflyttelsen. Men sådant är det; livet.

På bryggan sitter Erika. Dessa älskade människor, dessa älskade möten. Att ta igen åtta månader är svårt, var bröjar man? Men samtidigt så lätt. En andfamilj simmar förbi och jag tänker att jag är förbaskat lycklig. Så urbota lycklig. Som gör allt jag gör. Som ägnar livet åt att välja och vraka. Mellan jobb och studier. Välja mellan vilket land jag ska bo i, vilken stad jag ska besöka. Välja vilken man jag ska leva med, mellan sol och regn. Mellan tvåsamhet, flersamhet och ensamhet. The winner takes it all, eller hur? Jag är nog ante mig vinnaren. Sagt på mitt mest ödmjuka sätt med den hederliga, svenska, jantelagen i ryggmärgen, förståss...

Det låter som en klyscha, jag vet, men livet är här och nu. I vilken soldränkt sekund som helst, kan livet förändras. Och just därför, just för att det enda jag har är här och nu blir jag rusig av lycka när solen vägrar gå ner, när Erika skrattar och när vattnet kluckar förnöjt mot bryggan. Det glänser glänser min vän, det glänser.

Jag har redan lite cellskräck. Redan lite klåda. Ett par timmar senare på Europeisk mark och jag redan blivit påmind. Påmind om varför jag inte lever här. Men det är väl rätt fint, att bli påmind om det, när man precis beslutat sig för att stanna, stanna där på andra sidan jorden vid den där fuktiga linjen ekvatorn.

Livet blir vad man gör det till, och nu, just nu, ska jag titta på glitterglanset och glömma resten.