Färgblind?
Vardagen segar sig fram. Jag sitter på Banguis flygplats en varm eftermiddag och funderar på skillnaderna i vardagslivet. Häromkvällen tillbringade jag en timma med att plocka ut mjölbaggar ur mitt ris och med att studera myrorna som kletat sig fast i marängerna som bakades häromdagen. Är man en sockermyra och dränks i en marängsmet måste man nog ändå dö lycklig, tänker jag.
Jag tränar på kvällarna. Springer längs kullarna och sedan en timma med styrketräning tillsammans med Réne. Vägen jag springer leder till en militärbas och ofta stöter jag ihop med militärer längs min väg. Sist blev jag stannad, förhörd och varnad om att inte fortsätta längre. Eftersom jag vet bättre än att argumentera emot vände jag och sprang ner för kullen. Lite sur för att jag för en gångs skull faktiskt hade lust att springa. Nere vid kullens fot väntade Réne på mig och vi började tappert vårt pass men dränktes i ett regn av fladdrande, guldskimrande flygtermiter som drog sig till lampans sken. Vi släckte lampan och fortsatte träna i mörkret, flygtermiterna flög vidare förutom ett par stycken som vi åt upp. Det hör till traditionen. Att äta några levande flygtermiter om året. De smakar lyckliga barndomsdagar med äventyr tillsammans med min bror. De knastrar mellan tänderna och ger mig små rysningar av lycka längs armarna.
I morse när väckarklockan ringde så tidigt att det var mer natt än morgon och jag sminkade mig framför spegeln och luktade på morgonluften som drog in genom fönstret upptäckte jag att det bosatt sig en ödla i min sminkväska. Jag har sett honom i badrummet flera gånger, men inte tänkt vidare mycket på det. Men istället för att få upp min mascara när jag med ena handen fumlade efter den fick jag upp en ödla. Han var nog räddare än jag och slank iväg under min krog med smutstvätt. Jag vet att det inte är någon idé att försöka få honom att komma på bättre tankar än att bo i min sminkväska. En ödla är en ödla är en ödla och de är nog ungefär lika envisa som jag. Så jag kapitulerar och inser att jag numera får dela sminkväska med ödlan, så länge han nu behagar.
Jag är segsjuk och dras med en förkylning och en ond trumhinna. Bangui är varmt och insvept i ett grusigt dis av ökendam. När jag dricker mitt kaffe och tittar på floden som makar sig fram i den tidiga morgontimman står termometern redan på 36 grader och solen lyser vitt och det sticker i ögonen.
Vardag här som överallt, och detta livet känns just nu väldigt oglamoröst och tråkigt. Kanske är det förkylningen, kanske är det att jag varit här i sex månader och börjar vilja byta luft och utsikt. Eller så är det bara en sådan dag. Igen. Men, man behöver gråskalor för att kunna se färgen när den väl kommer. Även om jag nu tycker att det är dags för färg. Fast det kanske är jag som är färgblind? Det tåls att tänka på.
