Färgens återkomst...
För att få slut på denna färglösa tråkighet som verkar ha slagit följe med mig tar jag bilen ut på ihoplappade asfaltsvägar. Ut genom livliga byar och grönskande fält. Bort bort bort, så långt jag kan komma.
I de byar jag åker förbi har man satt upp palmblad som vissna stoltserar i solen och landets flagga hänger från mangoträd och allehanda improviserade flaggstänger. Jag känner på mig att något lurt är i görningen. Och mycket riktigt. Mitt i en krök är vägen avspärrad av militärer. Presidenten är på utflykt och vägen är avstängd. Men han ska tydligen åka tillbaka in till Bangui alldeles strax, så jag ombeds köra tillbaka ett par kilometer, parkera bilen under ett par palmer och vänta. ”Alldeles strax” är en mycket vag term i vid dessa breddgrader och kan betyda allt från inom fem minuter till någon gång om fem, sex timmar. Jag parkerar bilen och ser för mig själv hur jag är tvungen att köra tillbaka in till Bangui utan att skaka av mig detta evighetstråkiga släptåget som klistrat fast sig på ryggen.
Palmernas blad rasslar i vinden och ett par nyfikna barn kommer fram och tittar på mig med snoriga näsor, smutsiga knän och massor av bus i blicken. På vägen kommer en grupp med människor raglandes och dansandes, yra av plamvin. Två militärbilar åker förbi i en hisklig fart och två dansande kvinnor ramlar i diket men skrattar mest åt händelsen. Jag kliar på myggbett.
Efter dryga fyrtio minuter hör jag presidentens kortege närma sig. Sirenerna på högsta volym och förtruppen av militärbilar passerar förbi. Presidenten själv kommer i en egen bil, med fönstren öppna slänger har ut 10.000 cfa-sedlar på gatan. Det blir hysteri bland dem som står runt omkring och de kastar sig på gatan för att försöka få tag i sedlarna som virvlar runt. De är så desperata att det inte ser de kortegens släptåg av ministrar och ytterligare militärbilar och de kastas av vägen när bilarna kommer vinande. Ett slagsmål bryter ut över sedlarna. Och jag undrar vad svenska folket skulle tycka om Hans Majestät Konungen skulle slänga ut sedlar genom bilfönstret när han åker genom Stockholm?
Tillslut kan jag köra vidare och jag tänker att någon där uppe måste gilla mig. Vattenfallet står kvar där jag lämnade det sist. Det rusar och glittrar i solen och livet känns plötsligt mycket bättre.
Vattnet är kallt och jag får gåshud. Det faller hårt mot min rygg och jag tappar nästan balansen. Men bara nästan. Knubbiga moln svävar på himlen och fåglarna sjunger. Sitter på en klippa och låter solen torka mig. Små honungsflugor dricker vatten på min hud och försöker krypa in i ögonen.
Jag planerar livet. Står mitt i ett vägskäl. Jag smakar på vattendropparna som sitter på mina läppar och funderar på lägenheter, företag, studier och försöker tänka mig livet om fem år. Det svindlar det av, så jag försöker låta bli och koncentrerar mig på nu. Timmarna går utan att jag vet var de tar vägen. Vattnet fortsätter falla och jag förblir ensam. Solen rör sig på himlen och försvinner tillsist bakom träden. Jag matar fiskar med min överblivna matsäck och badar en sista gång. Skär mig under foten på en vass sten och blir biten på knät av ett bi. Men det gör inget. För utanför Banguis gråa väggar och hungriga gamar ter sig livet plötsligt mycket bättre. Färgerna är tillbaka. Det krävs inte så mycket, trots allt.
Jag åker hem med solen som går ner i ryggen. När jag nästan är hemma och åker längs floden lyser månen som ett genomskinligt silveräpple ovanför Kongos kullar som är svarta silhuetter på andra sidan floden. Floden där månen speglar sig och glittrar. Ute på klipporna brinner små lyktor där fiskare lägger ut sina nät.
Jag parkerar bilen och en stor bönesyrsa landar på vindrutan. Det ser ut som han tittar på mig genom glaset med sina stora, runda ögon och han balanserar fram och tillbaka på sina spretiga ben.
På min veranda hoppar grodor och jag råkar krossa en tusenfoting under sandalen. Den kraschar ihop i en geggig klump och jag får lite dåligt samvete. Låser upp dörren till huset det rödrosa och tänker att färgen har kommit tillbaka.
