Ibland vinner hungriga magar, ibland vinner snälla leenden...
En bom över vägen. En rund bambugren, stödd på två pålar. Mitt på bommen fladdrar ett smutsigt tygstycke i vinden.
Ett par meter bort. En skjul byggt av palmblad. Ser mest ut som en koja byggd av barnahänder. Ett par hundra meter bort längs vägen anar man en liten bebyggelse. Små lerhyddor under mangoträden. Barn som springer över vägen. Några getter som sover ser ut som stenbumlingar på håll.
Från skjulet kommer det ut en man i sakta mak. Han har på sig ett par militärbyxor, klargröna sandaler och ett stort linne med Bob Marley på. Runt huvudet har han virat en rödrutig handduk. Han går med trötta steg och från hans axel händer ett automatvapen i en sliten rem.
”Hej” säger han och plirar in med kisande ögon genom det öppna bilfönstret.
”Hej” svarar jag och ler. Solen lyser vitt från en naken himmel.
”Vart ska du?” han besvarar inte mitt leende.
”Jag är bara ute och åker. Jag lämnade Bangui i morse och jag ska till Berberati” jag fortsätter le.
”Har du en ordre de mission?” mannen har långa ärr efter skärsår på kinderna.
Jag lämnar fram det officiella papper där det står vem jag är, mina personuppgifter, vilken bil jag kör, vart jag ska åka, när jag ska åka tillbaka, vilka passagerare jag har i bilen och vad jag har för packning.
Mannen synar pappret med överdrivet intresse. Viker ihop det och börjar med en grymtning gå tillbaka mot sitt skjul. Jag sitter kvar i bilen och suckar för mig själv. En liten flicka med ett fat med gulmogna bananer på huvudet kommer förbi och tittar frågande in i bilen. Jag köper en banan och går ut ur bilen. Bananen är söt och varm och klibbar i gommen.
Mannen har satt sig på en träpall i skuggan och petar på sina tånaglar. I skjulet står en tom ölflaska. Ett myggnät som är sönder hänger från taket och vinden drar i det.
”Är det något problem?” frågar jag.
”Jag är väldigt trött” svarar han ”och jag är hungrig.” Han suckar ljudligt.
Jag skakar medlidande på huvudet.
”Så ge mig lite att äta för så kan ni åka vidare” fortsätter mannen.
”Men jag har inget att ge dig” svarar jag.
Det går ett par minuter. En svettdroppe rinner längs ryggraden. En kråka kraxar. Två barn springer förbi med röddammiga fötter. Jag slänger bananskalet i en liten sophög där en höna kraffsar runt.
”Då tar jag dig som min fru” säger han. För första gången en liten glimt av någonting i hans ögon.
”Som din fru? Men tänk om jag inte vill då?” säger jag med ett nödvändigt leende.
”Det spelar ingen roll om du inte vill. Men varför skulle du inte vilja? Du är väldigt vacker. Jag vill ha en vit kvinna som min fru.”
”Men du vet, jag är väldigt dyr. Du kommer aldrig ha råd med mig.”
”Kärlek har ingenting med pengar att göra. Du kommer älska mig för den jag är och inte för mina pengar.” fortsätter han. Silar saliv mellan sina tänder och spottar en stor loska som landar i den torra jorden.
”Men tänk om jag redan är gift då?” Jag tittar på loskan som bubblar sig i det röda dammet.
”Det spelar väl ingen roll. Vill jag ha dig tar jag dig.”
”Vilken otur för dig att jag inte vill ha dig. Och att min pappa inte vill gifta bort mig. Vill du ha mig måste du åka till Berberati och prata med min pappa först. Det är ju han som bestämmer, det förstår du väl?”
”Ja, det är ju klart. Jag ska åka till Berberati och din pappa kommer ge dig till mig.”
”Om Gud vill” säger jag.
Han skrattar och ger mig tillbaka det vikta pappret med en loj gest. ”Jag är fortfarande hungrig. Ge mig 1000 CFA så får du åka”.
” Va? Jag trodde att min man skulle ge mig att äta och inte tvärtom?” säger jag med spelad förskräckelse. Jag vet att jag redan vunnit spelet. ”Mannen ska ta hand om kvinnan, eller hur?”
Han skakar på huvudet med ett leende och kallar med en handrörelse på en liten kille som springer mot bommen över vägen.
Jag ler mot mannen och tackar för mig. Går tillbaka till bilen som är glödhet i solen och ler mot flickan med bananfatet på huvudet.
Pojken bär bort bommen över vägen och jag kör förbi. Vinkar åt mannen som sitter kvar på sin pall i skuggan.
Kör förbi den lilla byn. Undviker spattiga getter som springer över vägen. Låter pappret ligga kvar i mitt knä. För om ett par kilometer är det dags igen. Samma visa om och om igen. Ibland med ett par kilometer mellanrum, ibland, om man har tur, ett par mils mellanrum.
Ibland räcker det med ett leende, ibland räcker det med ett par välvalda skämt. En liten teater. Ibland fungerar ingenting. Ibland är det de hungriga magarna som vinner.
