Inblick. Utblick. Ögonblick.

Och så kommer en sådan där dag. Det händer ett par gånger om året, alltså inte så ofta. Trots allt.

En sådan där dag då jag är så fruktansvärt uttråkad och önskar att jag var överallt förutom just i Bangui. Eller snarare, att jag var överallt förutom just ett ställe där jag kan alla resturangers menyer och priser utantill, där jag känner igen vartenda utländskt ansikte som finns, där jag blir stannad på gatan var tredje meter för att hälsa på någon som vet vem jag är. Förutom just ett ställe där det inte finns någon bio, någon teater, något trevligt hängställe där man kan smälta in i mängden och inte bli uttittad av franska militärer i uniformer och libanesiska herrar med bakåtslickat hår. Förutom ett ställe där elektriciteten försvinner och förvandlar mitt hus till en mörk, varm bastu och där vattnet dripp-dripp-droppar ut vattenkranen hur mycket jag än vrider på handtaget och ber till alla världens vattengudara att det ska börja plask-rinna vatten ur kranen.

Jag drömmer om att kunna gå på en gata och möta ansikten som inte tittar på mig, blickar som är upptagna med annat. Om att kunna gå in i en mataffär där katten inte jamande springer runte benen, där jag inte behöver undersöka alla förpackning för att se om de är råttätna, köpa ett äpple som kraschar sötsurt i munnen utan att jag behöver pruta, fråga hur försäljarens familj mår och hälsa på de andra i affären. Jag drömmer om en latte. En riktig, med bubblande skummjölk och stark kaffesmak i ett glas som är varmt och serveras av en kille som inte frågar om det finns lite extra pengar till honom. Jag drömmer om en restaurang där jag aldrig varit, där ägarens ljudliga kindpussar inte lämnar blöta fläckar som sakta torkar i värmen på mina kinder, där jag inte vet exakt hur menyn ser ut och där det finns ansikten runt borden som inte tittar på mig. Jag drömmer om att parkera min bil utan att behöva fundera på om det finns något som kan stjälas i den, utan att gå iväg och komma tillbaka med hjärtat i halsgropen och fundera på om däcken har blivit punkterade.

Jag drömmer om en dusch som, vid vilka tidpunkter på dygnet som helst, alltid lika givmilt sprutar ut massor av vatten i vilken temperatur jag behagar, jag drömmer om att kunna ringa ett samtal utan att det piper och knastrar av att någon avlyssnar mitt samtal och jag drömmer om att logga in på min hotmail utan att jag under tiden jag väntar på att mitt lösenord ska godkännas hinner gå på toaletten, dricka en kaffe och sortera min smutstvätt.

Det händer som sagt inte ofta, men just idag vill jag bara bort. Vill jag vara anonym i ett samhälle som inte bryr sig ett dugg om mig och där ingen ser mig. Vill jag vara en av alla andra. Vill jag ha all västerländsk bekvämlighet som finns. Men. Jag vet ju, att imorgon, efter att denna dags timmar sakta släpat sig fram och kvällen gått till ändå medan jag suckat, uppgivet tittat på dripp-dripp-droppandet från min dusch i skenet av en fotogenlampa och tyckt lite (men bara lite) synd om mig själv, så kommer jag återigen tycka att det är charmigt att leva mitt liv i denna afrikanska smältdegel i skuggan av Kongos kullar.

Men just nu, just nu är detta allt annat är charmigt.