Mitt liv. Min regnbåge.
Livet är en regnbåge, tänker jag när jag står och tittar ner på solen som spelar i vattenfallet. Inte samma vattenfall som förra gången. Ett annat, lite mer opersonligt, lite mindre äventyr, men ändå. Ändå är det skrämmande vackert med vatten som kastas ner från svindlande höjder.
Livet är en regnbåge. Full av färger. Och grådaskiga nyanser. Och tur är väl det – när allt kommer omkring. I bilen på vägen till Boalis vattenfall lyssnade jag på Simon and Garfunkel och tänkte på min pappa. Landskapet här tar mig med storm, varje gång. Jag vet, jag tjatar om vattenfall, röd jord, skinande sol och lycka som doftar. Jag vet. Tillslut blir ni väl lite trötta på det. Men, ändå. Varje gång är det lika dant. Jag måste nypa mig i armen för att tro att det är jag som lever detta liv. För att tro att det är på riktigt att det är jag som får se jorden glöda, bladen skimra och natthimlen förvandlas till ett hav av stjärnor.
Livets färger lyser starkare ibland. När mangoträden blir till luddigt grönt utanför bilfönstret tänkte jag på vänskap. På en vänskap som funnits så länge att jag inte kan minnas mitt liv utan den. Det är en vänskap som rest många mil. Som rest från tiden då vi sprang runt i blommiga klänningar och bar runt på våra alldeles för tjocka hundvalpar under melinaträden vars blad klädde marken med ett krasande täcke. Från den tiden då vi båda fick plats i samma fåtölj, log med stora gluggar mellan tänderna, till den tiden då vi med kladdiga fingrar åt makala doppade i socker på Svenska Skolans veranda i Gamboula. Från den tiden då vi vandrade ner till Kadeïfloden till den tiden då vi skrev långa brev om smygförälskeler som skickades över hav och kontinenter. Från den tiden då vi möttes i korridorerna på Risbergskaskolan, den tiden då vi åt marsipan och engelsk konfekt vid mitt köksbord, den tiden hon cyklade och jag sprang genom ett vintrigt och isande kallt Varberga för att komma på bättre tankar om livet till den tiden då vi möttes i Frankrike, satt Chez Paul, åt mintgröna macaron och drack café au lait. Till nu. Nu, då hon bor i en liten lägenhet på Heimdalsvägen , och jag bor i ett hus längs Oubanguifloden inte långt från ekvatorns fuktiga linje.
Det är en vänskap som lyser bländande stark genom grådisiga ridåer.
Jag tycker om att köra bil. Jag gör det ofta. Själv, utan mål och mening förutom att låta tankarna sköta sig själva. När de gröna vidderna sträcker ut sig runt omkring mig och den gråblå himlen är ett ändlöst valv tänker jag på min morfar. Jag vet att min morfar följer min blogg. Han fru läser den för honom, och jag kan se framför mig hur de sitter tillsammans i det lilla rummet där det stora, brummande datorn står i huset längs Motalaströmmen som luktar av lyckliga barndomsminnen. Min morfar ger mig färg. Målar min regnbåge i de mest vackra nyanserna. I den sortens nyanser som ger bakgrund och mening.
Vi fikar muffins i rosa pappersformar. Vi sitter på en mossbeklädd betongtrappa bredvid vattenfallen som brusar och dricker kaffe som bränner fingrarna genom tunna plastmuggar. Theo tittar på mig med ögon som är så allvarliga att mitt hjärta brister. Med ögon som jag drunknar i. Ögon som får mitt livs regnbåge att explodera i färgkaskader.
Ursäkta mig, jag förlorar mig i känslomässigt dravel. Hur kul är det här att läsa om? Men. Detta är livet. Verkligheten. Vardagen. Detta är regnbågen. Regnbågen som målas mellan gatubarn, rebeller, kidnappningar, vattenkaskader, utflykter, knubbiga barnalår, monotona möten, grå fesljummen vardag, mediokra prestationer och morgnar då jag vaknat på alldeles fel sida. Detta är mitt liv. Min regnbåge.
Detta är jag. Jag som får gåshud och pirr i magen av röd jord, jag som tycker att himlen är den vackraste tavlan, jag som får tårar i ögonen en alldeles vanlig dag på väg förbi Grand Café bara för att det slår mig, slår mig att detta är livet. Livet som aldrig kommer igen. Detta är jag som får ett alldeles onödigt behov av att fånga, spara och minnas. Och framförallt är detta jag som blir löjligt känslomässigt sentimental och som mest av allt borde lägga mig och sova. Imorgon är en lång dag. Imorgon är början på resten av mitt liv. Och då är det bäst att jag fått min skönhetssömn.
