Lördagens under...
Lördag morgon. Det är gråmulet. Floden flyter makligt förbi. Dimma mellan mangoträden längst bort i trädgårdens hörn. Vitkatten ligger utslagen på en fåtölj och spinner för sig själv. Fukten i luften ligger på huden. Sveper in oss i ett varmt, luddigt täcke.
Jag är vaken sedan länge.
Jag planterar om mina tomatplantor. I den stora vita blomlådan på verandan. De växer trots att jag gett dem jordens alla motgångar. Svart jord under mina naglar. Myggan som biter mig på fotknölen blir en blodig fläck.
Från andra sidan muren spelas det musik.
Vid midnatt började det. Men fransk, smörmusik på alldeles för hög volym på de knastriga högtalarna. När jag vaknade vid fyra hade det afrikanska gitarr- och syntspelandet tagit över de franska balladerna. Numera sjunger en hes man om kärlek och musiken plingar mellan högtalarnas pipande. Ingen aning om varför detta festande, men något är i görningen.
Kaffet i muggen ryker. Det droppar från grästaket och geten äter upp de små bananplantorna. Solen lyser genom molnen och de vita hägrarna i trädgården lyfter och flyger iväg mellan träden. Över floden. Kanoterna, svarta silhuetter, flyter med vattnet och barnen som badar skrattar. En mamma skäller ljudligt på sitt barn och någonstans i ett hus inte alltför långt borta börjar ett spädbarn gråta.
Jag tänker. Att mina tomatplantor växer. Mig själv till trots.
Och det måste betyda att än är inte undrens tid förbi.
Det känns som en tröstande tanke, en lördag som denna.
