Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

I början av varje arbetsår måste en allsköns mängd tillstånd sökas. Till detta behövs id-foton. Så, en måndag förmiddag tar jag tjuren vid hornen och bestämmer mig för att ta mig an detta projekt.

 

Avenu Boganda, Banguis huvudgata. Klockan är mitt på förmiddagen och gatan är en myllrande flod av människor, taxis, UN-bilar, militärer, vagnar fulla med ved, frukt och grönsaker. Jag lämnar bilen på kontoret och går den korta biten till fots i solen.

 

Gatan är asfalterad, och har något som ska likna trottoarer längs sidorna. För fyra månader sedan bestämde man sig dock för att rensa de avloppsdiken som går under trottoarernas stora cementblock och sedan dess har bara ett fåtal av dem kommit tillbaka på sin plats.

Jag zick-zackar mellan cementblocken som ligger huller om buller längs gatan och undviker diket där vatten, frukt, plast och avfall jäser i värmen. Taxibilarna tutar. Ljuset är vitt och i folkmassan som möter mig ler människor åt mig. Händer sträcks fram för att hälsa och vissa av dem känner jag igen, vissa har jag faktiskt inte en blekaste aning om vem det är. Händer möts, trycks och leenden utbyts i farten.

Jag går förbi Grand Café där två servitörer iklädda vita skjortor och svarta flugor ropar hälsande på mig. På terrassen sitter människor som följer mig med blicken. De flesta vita åker bil här, de går inte till fots på gatan.  Mannen i rullstolen, le chef de voleurs , vinkar till mig från andra sidan gatan och ler ett tandlöst leende. Det luktar varm olja från ett fat av friterade makala som en kvinna som går förbi bär på huvudet. Jacques och Ali, två gatubarn ser mig från andra sidan gatan och kommer springande. Följer mig hack i häl och pladdrar utan en paus. Deras små tjattrande röster låter som ett helt dagis och de härmar ljudligt olika vita människors sätt att prata. De springer före mig på gatan och börjar imitera olika människors sätt att gå. Vuxna längs gatan hytter åt dem och rynkar ögonbrynen men Ali och Jacques är uppslukade av rampljuset i deras imaginära teater.

 

I den lilla affären som är målad i rosa annonseras ”SOLDE” med darriga, handskrivna bokstäver och i skyltfönstret hänger något som jag minns skulle föreställa snö vid förra årets så kallade julskyltning kvar. Röddammig påminner det mest om ett spindelbo. En leopardmönstrad klänning hänger på en plastdocka med lila peruk och vid dörren sitter en kvinna på en pall. Lutan mot väggen har hon somnat.

 

Jag närmar mig mitt mål.
Under tre trasiga, lappade paraplyn, är fyra gamla kopieringsmaskiner modell XL uppställda. Bakom dem sitter ett par unga killar och kopierar stadens alla olika dokument för ett par cfa. Från paraplyernas kanter hänger telefonkort i snören och gungar i vinden.

 

Mitt mål. Ett guldaskigt hus med stora sprickor i väggarna. Utanför står, som alltid, en brokig skara med människor. Ett par tonårstjejer sitter längs ena väggen med korgar av frukt. Mangon glänser i solen och bananerna luktar sött. En liten pojke står lutad mot väggen med ett blommigt, rostigt fat där kolabönor ligger i små högar. Fyra muslimska män sitter på den lilla verandan, iförda sina långa vita dräkter och med radband knattrandes mellan fingrarna. En av dem spottar en stor loska som landar precis framför mig och bubblande ligger kvar i dammet på den varma asfalten.

 

Vid en ranglig dörr står de jag letar efter, fotograferna. Med olika fungerade och icke fungerande kameror hängande runt halsen lyssnar de på kongolesisk musik som spelas på en liten bandspelare som är uppallad på en hög med kartonger. När de förstår att det är dem jag är ute efter börjar alla trängas kring mig. Min kamera är bäst! Jag är billigast! Du blir vackrast på mina kort! Det luktar svett och musiken är påträngande.

 

Jag väljer Achille. Inte för att han verkar ha en kamera som förvandlar mig till snyggare, men för att han står närmast och för att hans varma andedräkt mot mitt ansikte helt enkelt inte går att uthärda.

 

Achille kör ljudligt bort de muslimska männen från den vägg de satt lutade mot, ställer en föga pålitlig träpall mitt på verandan och håller sedan upp fyra olika tyger i sin hand. Mjukrosa, vit med röda dammfläckar, blått och grönt. Vilken bakgrundsfärg vill jag ha?

 

Det vitröda skynket hålls upp bakom pallen av två andra fotografer och Achille ber mig ta plats på pallen. Med ansiktet vänt mot Avenue Boganda och mot en större folkmassa som stannat upp i sina ärenden för att betrakta vitingen som blir tagen på kort ställer sig Achille framför mig för att ställa in sin kamera. Kameran, en helt vanlig automatisk digitalkamera, verkar för Achille vara ett större mysterium och två andra fotografer sluter sig till honom för att hjälpa honom.

 

Jag tittar på de 30-tals par med ögon som nyfiket betraktar mig och känner en liten svettdroppe rinna längs ryggraden. Pojken med kolabönor har stora ögon och tittar blygt ner i golvet när jag ler mot honom. Jag ber en av tjejerna komma med en banan till mig och äter bananen under folkmassans gillande läten. En pall ställs upp en knapp meter ifrån mig och en afrikansk kvinna, iförd sina finaste kläder, men håret flätat i hundratals små flätor och med stora örhängen som dinglar sätter sig på den. Hon hälsar på mig, böjer sig fram och drar sitt pekfinger mot sin panna så att alla de små svettdropparna droppar ner på golvet.  Hennes fotograf har uppenbarligen mer koll på sin kamera och när hennes rosa bakgrundsskynke spänts upp mellan ytterligare två människor blixtrar ljuset och saken är biff.

Achille lyckas äntligen få sin kamera att fungera och ber mig sträcka på mig.
Jag gör som jag blir tillsagd och tittar in i kameran. Då ropar en kvinna från gatan ”håret!” och när jag tittar oförstående på henne suckar hon uppgivet och far fram till mig och lägger mitt hår längs axlarna, så att det syns. Sedan säger hon att jag ska bita mig i läpparna, för jag ser ut som ett lakan. Hennes vännina, en bastant kvinna med rödglimrande peruk, frågar om jag inte vill låna hennes örhängen, eftersom mina små gröna pärlor tydligen inte är tillräckligt fina. Jag tackar nej och hon rynkar på näsan åt mig och alla kvinnorna skakar unisont ogillande på huvudet.

 

Achille säger till mig att vara beredd. Jag måste tydligen ha lett för han tittar upp bakom kameran och säger med barsk röst ”le inte”. Sagt och gjort. Det blixtrar till och Achille har äntligen tagit kortet. Han försvinner in i byggnaden för att framkalla det. ”Det tar bara deux petites minutes!” försäkrar han. Jag ringer ett par samtal, lutar mig mot en vägg och tittar på de överfulla taxibilarna som makligt kör förbi.

 

En kvinna med ett barn knutet på ryggen kommer för att ta kort och så får jag den lille pojken i mina armar. Pojken, Richard, skriker som en stucken gris av rädsla för den vita demonen och människorna runt omkring skrattar.

 

Richard försvinner iväg med sin mamma och jag känner ögonlocken bli tunga. Gäspar. Ett bråk bryter ut mellan två fotografer och en kamera far i luften. Så kommer han tillslut, Achille, men ett litet kuvert i sin hand. Hela hans uppenbarelse är ett stort, stolt, leende när han räcker över kuvertet till mig. Jag anar oråd.

 

”Madame, jag gjorde er jättevacker! Ni fick till och med röda ögon.”

 

Det annorlunda livet. Där vackra kvinnor ser ut som kyslkåp, där vackra ögon är röda och där det tar 1,5 timmar att ta ett id-kort. Det annorlunda livet. Det vackra livet.