Inte här.

 

 

Är du tillbaka nu? Frågar de.

Oftast svarar jag leende ja och fortsätter med det jag höll på med.

 

Det är kväll och Sylvie har åkt hem i mörkret. Det har regnat och natten är svartaste svart. På verandan hoppar en groda över mina fötter och jag sitter i de slitna rottingfåtöljerna och tittar på vitkatten som jagar i rabatten.

Det är tyst. Glödlampan ute på verandan har gått sönder men de tända fotogenlamporna precis vid dörren lyser upp väggarna och ödlor jagar flugor i ljuset.

 

Väskorna är uppackade. I flera timmar har jag plockat. Rensat ut, slängt och plockat in. Packat upp. Stuvat undan de tomma väskorna, gjort plats för det nya, slängt det som ödlorna förstört under min frånvaro och jag är, alldeles uppenbarligen, tillbaka. Mina skor står vid dörren. I duschen står den rosa flaskan med schampo. Det finns mango i köket, det luktar kaffe och mina smycken ligger i sin vanliga hullerombuller-ordning i sin lerskål. I badrummet finns min hårborste som ser ut som den kammat någon som hör hemma på ett zoo och mina springskor är uppackade och redan använda. Jag är tillbaka. Talar allt om för mig.

 

Om det inte vore för det. Att jag inte är tillbaka.

Själen. Är någon helt annan stans. Svävar fritt någonstans mellan här och där. Rymde vid någon punkt under färden och har inte hittat hit än. Resan, den fysiska, går så fort. Jag lämnar ett kallt Stockholm en tidig morgon och samma eftermiddag är jag framme. Hemma. Men ändå inte. För jag har inte landat.

 

Någonstans mellan alla farväl, alla sista meningar, gånger, stunder och någonstans mellan alla möten, återfinnanden och leenden så försvinner själen bort. Kan liksom inte riktigt med alla dessa känslor och alla dessa eviga omställningar.

 

Ibland, med risk för att låta skitsofren, tänker jag att själen gör uppror mot allt jag utsätter den för och rymmer ifrån mig. Och kvar sitter min fysiska kropp och känner sig helt bortappad.

 

Lite så är det.

 

Likadant varje gång. Ska man inte lära sig? Det är ju inte som att det är första gången det händer. Men varje gång blir jag tagen på sängen. Undrar lite vemodigt vad som är fel. Varför är jag här, fast fortfarande där, men ändå mest här?

 

Vilken röra.

 

Det är inte lätt. Detta liv. Men det blir ju faktiskt inte heller svårare än man gör det, påminner jag mig om och stänger dörren om natten och somnar till fladdermössens kraffsande på taket.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0