Som ett mail.
Mitt liv är lite som ett enda långt mail. Eller brev. Eller ett smutsigt vykort med frimärket på sned. Alla dessa rader som skrivs för att hålla kontakten med de närmaste som är längst borta. Av en vacker måndagsslump slås ett mail upp på min dator och fina minnen följer med.
Till Ester:
Hm. Min mage kurrar så högt att jag tror vakten två våningar under hör.
Hej hjärtat. Det blev plötsligt fredag. Jag blev så hungrig att jag åkte hem och åt den där fruktsalladen vi pratade om, och sedan… hm, vet inte riktigt var tiden tog vägen. Det ser ut som att det ska regna. Det blåser i trädens grenar utanför och himlen är gråtung. Det vore rätt skönt om det regnade, det skulle vara en bra ursäkt för att inte springa i eftermiddag. Vi får väl se om vädergudarna är på min sida eller inte…
Jag tänker. Att vi är en konstnärsmänniskor. Att vi är sådana som känner. Som ständigt är mitt i stormens öga. Jag tänker att det är positivt. Att det har positiva sidor. Man är kanske med levande? Man är kanske mer medveten om ens känslor? Man upplever dem mer… Men det är kanske också svårare. Att tänka rationellt. Att inte bli carried away. Kanske är det också svårare att fokusera sina känslor på EN sak. På EN människa.
Sen tänker jag att vi är bra. Förstår du. (haha! hör du hur pärktigt det här låter?!) Att vi kan bli och göra vad vi vill. Vi har alla möjligheter vi kan tänka oss. Vi är födda in i samhällen och en kultur som ger oss valmöjligheter och fri vilja. Vad lyckliga vi är egentligen.
Men sen har vi det igen; är man född in i en roll och har en utstakad plats i sitt liv kanske det är lättare? Jag menar, man drömmer inte så mycket, för man vet var ens plats är. Man vet vad livet har att erbjuda, men tar emot det, man uppfyller sina plikter, och lever. Varken mer eller mindre. Man gillar läget.MEN vi är inte sådana. Livet bjuder ut sig för oss i någon form av en gigantisk eat-as-much-as-you-want bufée. Det kanske är svårare? Nej. Fel. Jag menar inte så. Båda liven har nog sin beskärda del av svårigheter och ångest. Men problematiken är annorlunda. Vi har olika problem.
Och detta, detta vi håller på med; att fundera på vad vi ska göra med livet, vilka drömmar vi ska följa, vilka män vi ska leva tillsammans med och andra filosofiska tankar om existentiella frågor som vad vi ska ha på oss idag och om mascaran från FACE verkligen är den bästa är en LYX. Det betyder att vi är fria. (nu spelar Nelly Furtados ”Im like a bird” i mitt inre soundtrack). Vi är fria och vackra och har alla möjligheter i världen.
Så, istället för att skriva en lång utläggning om mina känslomässigt mörka stunder (de kommer säkert imorgon i någon form av en jättekris, dont worry….) så tänker jag bara konstatera att detta är lyxproblem. Och ett problem som börjar med ordet LYX kan inte vara något annat än positivt, så även om jag inte har en aning om vad imorgon kommer erbjuda, och även om jag är en känslomässigt meltdown så betyder det att jag har en fri vilja, alla världens möjligheter och det är bara jag själv som sätter mina begränsningar.
Wow! Pepp-talk. Har hon ätit för mycket socker? Druckit ett glas vin för mycket? Nej, älskling. Jag tog bara mitt förnuft till fånga. I alla fall de gångna fem minutrarna. (ack, underbart är kort!) Nu ska jag ägna mig åt att devourera (slå upp i franska ordboken) mina mangos, dricka mitt kaffe och betrakta regent som börjar falla ner. (yes! Vädergudarna ÄR på min sida!)
Du är det bästa som har hänt mig.
Puss på grisen.
Syster
