Som ett kylskåp...


Att vara kvinna kan vara mycket roligt. Lika jobbigt som roligt kan det också vara, men mest är det en ständig källa till många mer eller mindre komiska händelser.

Tidig förmiddag och jag snurrar runt på stan i min lilla bil med ipoden i öronen och fixar ärenden. På gatan bredvid den Amerikanska ambassadens fort ligger Foberd. Affären som säljer allt mellan himmel och jord. Jag går in och börjar diskutera priset på den kyl och den frys företaget behöver köpa.

En man fixerar mig med blicken redan när jag stiger in från den soliga gatan. Och jag har inte hunnit mer än öppna ett kylskåp förrän han kommer gåendes mot mig med bestämda steg.

Han är nog runt fyrtio. Klädd i en kostym sydd i ett afrikanskt tyg. Färger som slåss i bästa välmåga och en grön keps nedtryckt i pannan. Ovanpå kepsen glänser ett par solglasögon av imponerande storlek som bara kan bäras av en viss typ av människor. Jag är alldeles väldigt intresserad av kylskåpet, eftersom jag vet vad som kommer hända.

"Chère Mademoiselle" börjar han. "Ni är lika enastående vacker som detta kylskåp." En stor diamantring på den hand som han lagt mot kylskåpets dörr. "Men jag är inget kylskåp" säger jag med höjda ögonbryn. "Men se, er hud glänser lika vit och vacker som kylskåpet" fortsätter mannen alldeles fullkomligt övertygad om att han är den charmigaste man som världen skådat. Jag tittar på den plastigt vita emaljen och hoppas innerligt att min hud inte kan jämföras med den. "Titta så smal och elegant den är, och den glänser, glänser så fint. Precis som ni" fortsätter han.
Jag betraktar kylskåpet och kan inte riktigt se det där smala och eleganta.

Mannen har ögon som glittrar och ler ett leende som avslöjar en rad med gulvita tänder och han ska just till att fortsätta den långa komplimangen när min mobil ringer. Och räddar mig.

När samtalet är avslutat finns inte mannen kvar. Jag köper frysen och kylskåpet och tar mig hemåt.

Men det är dessa stunder som gör livet så otroligt värt att leva. Att bli kallad lika vacker, elegant och smal som ett kylskåp med en hud som glittrar som vit plastfärg på emalj! Någon gång ska vara den första för allt. Och jag har aldrig blivit jämförd med ett kylskåp förut. I alla fall inte i min närvaro…



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0