Lila liv.
Stunder som liksom är fyllda till bristningsgränsen av liv.
En tidig torsdagsmorgon medan solen går upp över Bangui och mina kunder tar Air Franceplanet hem till sitt lyfter jag i en liten Cessna Caravan genom de gråblå molnen.
På den lilla landningsbanan av röd jord väntar knubbiga barnarmar och ilskna tsetse-flugor. En vecka i skogen. På små slingrande vägar, längs glittrande floder och under en oändligt stor himmel. Nätter med termiter som äter i grästaket, colubusaporna som ropar i natten och vinden som rasslar i de vänliga träden.
När vi följer ett buffelspår och solen börjar värma dagen lägger sig själen tyst och stilla. Pappas tunga steg genom gräset, honungsfågeln som visslar och insektsbetten som kliar.
Så långt bort man kan komma från världen. Så nära någonsin man kan komma livet.
Träden är klädda i sotig, svart bark och löven ligger visset bruna på marken. Rester efter en obarmhärtig torrtid. Mitt i det hostila, hårda, döda, spirar de första grässtråna och mellan de bruna träden blommar lila blommor.
Gåvor av liv, när allt ser dött ut.
Tack för dina inlägg Charlotte, de hjälper mig.
Kram Evelina
