En timma räcker.


 

Den 8 januari. På morgonen letar jag tyger på marknaden tillsammans med Aleksandra och Olivier under en brännande sol. Lunch längs floden. En lång siesta bakom de tjocka gardinernas tunga tyg. På eftermiddagen möts vi upp, jag och Aleksandra, för att springa på kullen. Solen som sjunker mot de blå kullarna ger himlen de allra vackraste färgerna. Utsikten ger mig, som alltid, små ilningar av lycka längs ryggraden och på väg ner för den långa backen tänker jag att livet är så vackert. Jag så lycklig.

 

5 minuter senare blir jag rånad, misshandlad och utsatt för våldtäktsförsök.
Det kommer från ingenstans. Plötsligt är han där. Plötsligt ser jag den vackra utsikten fara förbi mina ögon när jag kastas ner på marken. Plötsligt är allt uppochnedvänt och ingenting blir igen detsamma.
Hjälplöshet har en bitter smak. Rädsla ett skrikande sug i magen.
På femton minuter förändras livet.
På femton minuter ger mig livet en läxa.

 

Detta är en blogg som alla kan läsa. Man kan ju fundera, om man borde skriva sådant här på internet. Men. Detta händer så många mer än mig, och är så mycket vanligare än vi låtsas tro. Detta händer varje dag i Sverige, Frankrike, England, USA, Kamerun och RCA. Det händer mig. Och det händer dig.
Och den där eftermiddagen, den 8 januari 2011, blev en ödesdiger dag som nu ligger i livets bagage. Med mig för alltid.

 

Jag skulle kunna skriva om smärtan. Om skriken. Om lukten. Om honom. Mannen. Jag skulle kunna skriva om mardrömmar, sömnlösa nätter och om upplevelsen att polisanmäla en man för våldtäktsförsök i OCRB’s rangliga byggnad.  Jag skulle kunna presentera er Hjälplösheten, en alldeles ny bekantskap, eller Rädslan, min nya inneboende.

 

Men det är inte så jag vill ha det.
Söndagssolen går ner över Bangui. I Bangui har idag centralafrikanerna köat till vallokalerna för att välja sin nya president. Dagen har varit vacker, i utsikten från mitt hus. Ljuset har varit så där krispigt klart, vinden torr och värmen behaglig. Det har regnat mangoblommor från träden och min orkidé blommar med de rödaste blommorna.

 

Livet är inte lätt.
Och vissa dagar är det svårare än andra. När man blir skadad, i sin hemmiljö, på en plats man trott sig vara i säkerhet, tvingas man att omvärdera sin verklighet. Och det gör ont. Det är svårt. Att plötsligt känna sig fången i sin egen rädsla.
Livet är inte lätt. Men detta ÄR livet. Och livet fortsätter. Dagar kommer och går och man lär sig. Att leva.

 

När visdomständer tränger upp genom tandköttet gör det ont.
Och så är det väl med livet. Med visheten vi ska samla på oss längs livets gång.  Dessa upplevelser, läxor, som färgar linsen genom vilken vi betraktar livet.

 

Att vara modig är inte avsaknaden av rädsla, utan behärskningen av den.
Men tro mig, det låter så mycket lättare än det är.

 

Solen går ned. Måndagen knackar på dörren. Livet fortsätter. Livet måste fortsätta. Och ibland, när det är alltför mörkt, behöver man inte tänka på att överleva dagen. Överleva en timma räcker. Andas in. Andas ut. Nästa timma blir bättre.

 

Jag ska klara av, även detta.

 


Kommentarer
Postat av: Cecilia Högsveden East

Älskade Charlotte! Det är just i svagheten du är stark.

Ber för dig och tänker på dig just nu. Cissi

2011-01-24 @ 16:43:32
Postat av: Amélie

men Charlotte! vill ge dig en stor kram. Du är precis som sagts en mycket stark kvinna. Fina du. Ta hand om dig! Bisous

2011-01-25 @ 15:49:00
Postat av: Margareta Johansson

Kära Charlotte! I Din egen smärta tänker Du på alla utsatta medsystrar. Jag önskar Dej läkedom och vila, hjälp att bära bagaget. Var rädd om Dej! Kram Maggi

2011-01-27 @ 22:29:25
Postat av: Matilda

Fina du

Overkligt men oj vad rätt du har. Hoppas du mår bra. Jag ber. Kram

2011-01-28 @ 16:35:03
Postat av: Evelina

Charlotte fina underbara du!

Du finns i mina tankar ofta! Jag ber och finns här! Kramar Evelina

2011-02-03 @ 18:01:54
Postat av: Lennart Hansebjer

Jag läste Din blogg i dag och man blir både ledsen och arg att sånt kan hända, men det händer överallt i världen som Du skrev men att det skulle hända min lilla flicka är tråkigt. Hoppas Du kommer över det

önskar Gubben i Farsta

2011-02-13 @ 15:16:14
Postat av: [email protected]

Du har gett mej en inblick i att vara här o nu. Önskar av hela mitt hjärta att du orkar vara här o nu. Har en tavla du målat på min vägg som gör mej glad. Min kusin Ingalill fixade den till mej. Skickar varma KRAMAR. Christina i Nora

2011-02-24 @ 11:17:20
Postat av: Linda

Kram! Tänker på dig!!!

2011-02-25 @ 22:08:34
URL: http://krukmakerskan.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0