Detta mitt liv.
Tomma papper som väntar på ord ger mig alltid lite ångest.
Det var länge sedan sist. Livet går så fort. Dagarna slutar innan dom börjar och någonstans mitt emellan kippar jag efter andan och försöker hinna med. Livet.
Fredag kväll klockan 19.30. Banguis flygplats. En kund är sjuk och avbryter sin safari och tar första bästa flygbiljett ut ur landet. Vid flygplatsen finns endast en polis som ligger i en sliten soffa och sover. Han vet ingenting om något plan som ska komma och gå om en timma eller så.
Vakten uppe på andra våningen går med på att öppna gallergrindarna så att vi kan sitta ner i vid ett bord i den stängda baren. Vinden är ljum. Luften varm och mörkret tjockt. Framför oss, någonstans i mörkret, ligger landningsbanan. Tyst, sovandes och intet ont anande. Inga ljus, sånär som tre lyktstolpar som lyser upp de två UN-planen som står parkerade vid ett hörn. Runt lyktstolparnas glödlampor surrar insekter i tjocka moln som lyser som guld i natten.
Inte en människa syns till och min kund kan inte tro sina ögon. Att detta är sant. Landets huvudstad. Den enda flygplatsen. Och förutom vaktens stilla snarkande hörs inte ett ljud.
Jag ber till alla jordens Gudar att det verkligen ska komma ett plan. Mailet som kundens sekreterare skickade med hans flygbiljett ligger utskriven på bordet mellan oss övertygar mig inte. Trots att biljettnummer, avgångstid och flygplansnummer finns där, ordentligen markerade med orange överstrykningspenna.
Vi börjar prata, jag och min kund. Om detta företag som kallas livet. Om utmaningar, motgångar och val. Om slumpen och Gud. Från mörkret börjar råttor springa mellan borden och någonstans i natten på andra sidan landningsbanan börjar trummor slå. Några myggor biter mig på vaderna och det droppar stilla från ett stuprör.
Jag är trött och smutsig. Kliar mig på vaderna och känner damm och skinnflagor korva ihop sig i en svart rand under naglarna. Tack gode Gud att det är mörkt. En råtta börjar gnaga på kundens handbagage som står en meter ifrån oss. Jag vill klia mig i ögonen men påminner mig om mascaran och mina smutsiga fingrar.
En lampa i taket tänds och vakten vaknar för att börja sopa. En kvinna kommer för att öppna baren.
Råttorna flyr ljuset och jag gömmer mina fingrar under bordet.
Människor. Möten. Evigheten försvinner fort när man talar om livets val, om kärlek, familj och slumpens mönster. Jag älskar dem, mötena. Människor som möter mig för en stund, människor som stannar, människor som försvinner och aldrig någonsin kommer åter. Helt främmande människor, människor som man känt hela livet.
Att dela. En liten stund av livet med denna man. En främling på andra sidan bordet. Och inse att trots allt, så handlar livet som samma saker för oss alla. Vi är inte så olika som vi kanske vill tro.
Och någonstans mellan kunder, flygplan, långa listor, sol, lera, möten, kontoret, vänner, kaffe och tidiga soluppgångar betraktade genom bilfönstret på väg till jobbet så hittar jag tillbaka. Eller hittar jag något nytt? Till detta mitt liv och denna min vardag.
