Inblick. Utblick. Ögonblick.

Jag minns hur det var.
När klockan var lite över fem och solen började smyga ner mot horisonten. Smutsiga fötter i plastsandaler. Långt hår i toffs. Alltid en kjol. Sanden drog kvar sandalerna där under mangoträden precis innan marknaden vid Baba Salao. Den svenska missionens bagba på vänster sida, den stora kyrkan där någon kör slutat sin övning och lukten av maniok från marknaden. Det eviga surrandet av en maniok-kvarn och killarna som spelade fotboll bredvid moskén

Husen längs vägen. Familjerna som samlades. Maten som kokade över elden. De äldre syskonen som tvättade de yngre från vatten i en liten rostig hink. Francois, vår gamla vakt hemma hos sina andra fru. Tillbaka lutad i trästolen och alltid med en vänlig hälsning. När jag kommit så långt som till hans hus mötte jag alltid pappas anställda på väg hem från jobbet. Remy. Med runt huvud, snälla ögon och en stor stor hand som tog min. Dimanche, svart svart hud, rynkor i ansiktet . Albert. Jean-Didier. Alain.  ”Skynda dig hem, snart är det mörkt.”

Vattenpumpen, precis innan stigen gick in mellan det höga gräset. Väntande kvinnor i rad. Getterna som samlades ihop av sina ägare och leddes in i husen. Stigen längs Marks plåtstaket, ut i mangoträds allén och där brukade alltid pappa finnas någonstans. På väg hem. Oljefläckar på skjortan, stora kängor och smutsiga händer.

Och sedan blev vi vuxna.
Vi mindes tillsammans, häromdagen, pappa och jag. Med nostalgiska blickar över matbordet. Så nära, så långt borta.

Och nu, idag, klockan är strax efter fem och solen går ner över dagen. Från verandan ser jag floden som sipprar mellan sandbankarna som vältrar sig och geten repar sina horn mot en buske i rabatten. Solen från i morse bränner fortfarande i huden. Börjar planera veckan, skriva listor, packar väskan med springskor, träningskläder och handduk. Laddar ner det jag behöver på datorn och ritar pedagogiska rutor och scheman över veckans alla dagar. Men mest tittar jag på sandkornen som sitter fast mellan tårna, på de vita kohägrarna som jagar insekter i trädgården och på molnen som börjar bli svartgråa.

Rädsla är något jag aldrig tidigare känt.
Och dessa sugande bubblor, någonstans där mellan magen och hjärtat, är så starka att de tar mig med förvåning. En känsla så ologisk och främmande att jag inte riktigt förstår. Inte riktigt vet hur jag ska tala dem till rätta. Men jag låter dem finnas. Och vänner blir vi nog till sist, tänkte jag för mig själv förut.  Men vi är nog inte gjorda för att leva i samma kropp – rädslan och jag.

Någon dag i förra veckan, när jag satt vid matbordet och åt en sen lunch och samtidigt läste en artikel kom livet ifatt mig. ”När kvinnan fött barnet tvingade de henne att krossa det och sedan äta upp det.” En berättelse av en kvinna som blev tagen fången av LRA och efter ett par månader lyckades fly. (Artikel publicerad i Le Monde, Mars  2011).
Hur är det möjligt att vi lever på samma jord? Vi som är så lyckligt lottade, och de, de som blir förövade allt. Hur är det möjligt att vi andas samma luft; jag, och de onda människorna? Och hur är det möjligt att jag lever mitt liv, så uppslukad av mig, när mina grannar inte har mat att äta för dagen.

Och bomberna regnar över Libyen, jordbävningarna skakar världen och jag, jag har en liten blåsa på min tå.  Solen drunknar till sist bakom den svarta horisonten och syrsorna börjar spela. Säkerhetsbelysningen tänds med ett blinkande och vaktens tunga kängor krossar grus. Kohägrarna flyger sin väg och det luktar av rök i den ljumma kvällsluften.

Det är synd om människorna, tänker jag när jag plockar ihop mina grejer och dukar bordet och fortsätter mitt liv i min egoistiska lilla bubbla av medveten ignorans. Och Gud nåde den som försöker spräcka den fina, blanka ytan.