Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Klockan 11.30.
Jag är sen.
När jag väl är på marknaden står solen nästan i zenit.
Ljuset sticker i ögonen. Jag kisar och tittar ner i marken, navigerar i myllret och försöker att inte bli påkörd.

En infernalisk konsert av säljares rop, barn som skriker, bilar som tutar.
En kokande smältdegel. Tusen intryck för alla sinnen att ta in samtidigt.
En kärra, överlastad med en styckad ko, dras av två barfota pojkar. Det stänker två droppar med blod på min fot och de glittrar i solen tills de på någon sekund blivit torra, spruckna, bruna fläckar.

Frukt.
Rutten lök.
Avgaser.
Svett.
Rostade jordnötter.
Motorolja.
Blod.
Tung parfym.
Tvål.

Lukterna slåss och invaderar varenda litet utrymme till luft som finns.

 

Tillslut framme.
”Boston” skrivet i vitt på en röd skylt.
Banguis tygaffär.
Jag går in i affärens lugn mitt i marknaden och låter mig slukas av rader och åter rader av rullar med tyg. Flera olika små rum i en helt ologisk planlösning är fulla till bredden av tyg var existens jag aldrig vågat drömmar om.
Ett rum fyllt med syntetisk siden. Från golv till tak, ligger rullarna staplade. De blänker i mörkret. Framför rullarna står tre muslimska kvinnor som väljer tyger till klänningar. Deras hennafärgade händer drar över tygen och de pratar med ljusa röster.
Längre bort står deras chaufför, vakt, ledsagare? Med mörk uppsyn tittar han på dem från ett hörn av affären.

 

Eftersom det bara finns en liten glödlampa i ett av rummen får man en ficklampa i handen när man kommer in för att titta på tygerna. Ljudet från marknaden är dämpade, luften är sval men tung av tygernas lukt. Det känns som i en annan värld. Ficklampans lilla ljusstråle letar sig över tygerna och säljarens hasande steg som följer mig i mörkret.

 

I ett rum är två meter långa rullar med plysch uppradade, lutade mot väggen. Som en gayparads-armé klara för en färgglad marchs. Plysch, i färger som jag lovar aldrig har funnits eller satts tillsammans innan. Jag känner med fingrarna på en mjuk leopardmönstrad version i fuschia och limegrön.
Säljaren, som känner mig väl, frågar om jag kanske ska klä en soffa i det tyget?
Varför inte? svarar jag.

 

Jag vet precis vad jag ska ha.
Men går ändå genom de trånga rummen med min ficklampa, låter händerna dra över rosa spetsar, guldfransar, pråligt broderade border och genomskinligtstunn tyll som slinker mellan fingrarna och lämnar en sval känsla efter sig på huden.

Jag stannar upp en stund framför en rad med hemska, mörkt murriga tyger, bara för att i smyg titta på två män som väljer kostymtyger. Finklädda och med blänkande skor i fuskskinn väljer de mellan en ljusgrå och en mörkgrå rulle med tyg.
Den ene lägger märket till mig, och ovetandes om att jag förstår sango, frågar han sin vän om de inte ska fråga mig vad jag tycker om färgerna. Vännen, iförd en tajt rosa t-shirt med ABIBAS tryckt mitt på bröstet, fnyser högt och säger ”vad vet en vit tjej om färger!”.
Jag ler mot de mina tyger och tänker att ja, vad vet väl jag om färger?

 

Jag väljer mina tyger.
Säljaren bär ut dem i det yttersta rummet, som har en stor dörr öppen mot den pulserande gatan, och börjar mäta och klippa efter mina mått. Han står i ljuset från dörren öppning och varje gång han rullar ut ett tyg för att mäta exploderar ett litet moln av dammkvalster till glittriga partiklar i solens dämpade ljus.

 

Jag tittar på, sätter mig på en liten pall och lutar ryggen mot väggen av tyger, blir bjuden på chai i ett litet glas som bränner mina fingrar av affärens ägare. Han, ägaren, en reslig man iförd en oklanderligt vit djellabha försvinner ut och kommer tillbaka in med två friterade kakor gjorda av bönmjöl i sin hand. Han räcker mig den ena och den lämnar ett flottigt avtryck i hans handflata när jag tackar och tar emot.

 

Utanför den öppna dörren har det samlats ett gäng med försäljare. Unga män med olika varor i kartonger de bär på huvudet, skottkärror de kör framför sig, eller ett träbrickor de spänner fast med remmar som de hänger om sin hals. Stora, hemmagjorda, vita tvålar runda som jordglober är staplade i en skottkärra. En kille bär på ett litet apotek i en kartong. En annan säljer buljongtärningar från en träbricka och ännu en annan säljer lök ur en stor korg.
De står där i en klunga utanför dörren och tittar på mig.
Jag har vant mig. Vant mig vid människor som helt sonika avbryter vad de höll på med bara för att stanna upp och titta på mig. Stirra. Så länge de nu behagar, tills de tröttnar och sedan tar vid där de lämnade vaddenuvardehöllpåmed.

 

”Hon måste vara från Kanada” säger en tvålförsäljaren ”hon har precis likadana vader som en annan tjej jag sett, och hon var från Kanada.”
”Jag tror att hon är amerikan!” påstår apotekaren självsäkert.
”Har ni sett att hon har en kedja runt foten?”, fortsätter han, ”betyder det att hon är gift eller att hon är singel?” ”Hon har lår som en riktig kvinna!” utbrister buljong-killen.
”Mm, men jag tror inte att hon har fött barn än” håller lök-försäljaren med.

Och så fortsätter det. I en stund. De diskuterar min kropp, vad jag kan tänkas göra, och hur konstiga vita kvinnor är. Jag låtsas som ingenting, och säljaren och klipper och mäter med utstuderad långsamhet, skrattar inombords med ögon som glittrar. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan han berättar för killarna att jag faktiskt förstår vart enda ett av deras ord.

 

Killarna försöker nu bestämma vem av dem som ska få gifta sig med mig.
Lök-försäljaren säger att han är beredd att lämna allt, sina korgar och lökar, och försvinna med mig på stört. Apotekaren skrattar med vita tänder och säger ”Men du, du har ju ingenting! Varför skulle hon vilja ha dig?! Jag har ju åtminstone mediciner som kan göra henne frisk när hon har fått kolera!”
Lök-försäljaren funderar en liten stund. ”Vänta bara tills hon får se min mobiltelefon som kan ta två sim samtidigt – då kommer hon lämna allt hon har för att gifta sig med mig!”

 

Tygförsäljaren viker sig dubbel i ett gapskratt med tårar som rinner längs runda kinder och ropar till killarna att den vita kvinnan är lika mycket afrikan som dem och förstår vartenda ord av vad de säger.
Efter att jag bevisat att jag faktiskt pratar sango lika bra som de, betalar jag mina tyger och går ut i solen mot bilen som är parkerad längre bort.

 

I ryggen hör jag lök-killen fråga med klentrogen röst ”Men vill du inte se min telefon?”