Inblick. Utblick. Ögonblick.

När jag vaknar ihopkrupen på soffan av att höften gör ont gör skymningen luften till guld utanför fönstret. Söndag eftermiddag, och jag har nu intagit denna min plats på jorden; på min veranda, i mitt rottingfåtölj, med utsikt över solen som har trädgården i sitt våld och floden som tryggt flyter på samma ställe som vanligt. Kongos kullar på andra vattnet.

Vattenledningarna gurglar tomma sedan ett par dagar tillbaka, och i bakgrunden hör man ljudet av generatorn som ersätter statens el vid de allt vanligare, allt längre strömavbrotten.
Huden är kladdig av myggmedel och under naglarna har det samlats ett lager av avskrapad hud och damm från de kliande myggbetten.

 

De stora vitsvarta kråkorna flyger fram och tillbaka mellan träden och gör störtdykningar efter vitkatten som förgäves försöker gömma sin vita päls i det klargröna gräset.

 

Jag jobbade imorse men när jag kom hem vid tretiden bestämde jag mig för en söndagseftermiddag utan jobb. Jag låste kontoret fullt av bokföring och papper som ska skrivas och läste istället en bok i min soffa. Jobba kan jag göra imorgon, tänkte jag, och somnade.

 

Jag är numera officiellt ägare av Karakandji. Mitt alldeles egna företag. Min alldeles egna dröm som tillslut, nästan lite av sig själv, blev en verklighet. Dagarna är långa. Det är utmanande och inspirerande och och… och väldigt skrämmande att stå där, men registreringen i handen och se allt ta form. Nu är jag där.
Och jag minns mina barndomsdrömmar i Berberati och tänker att livet är konstigt. Att en tioårings drömmar kan vara så mycket större än man kan tro. Nu står jag där, dryga 10 år senare – och drömmen är en verklighet och med berget som ska bestigas mitt framför mina fötter.

 

Jag tänker mycket på mina föräldrar.
På det där kortet jag ser framför mig, som finns i något dammigt fotoalbum någonstans i Sverige. De är i 30-års åldern. Mamma är mager, har långt mörkt hår som hänger nerför axlarna, stora bruna glasögonbågar och på sig har hon en pagne med matchande blus i svart med ett mönster av röda blommor. Pappa är smal, har lika stora glasögon, lite mer hår än nu och ett välklippt skägg. Han har på sig ett avklippta shorts som fransar sig och en skjorta med avklippta ärmar.
Någonstans i bakgrunden finns en palm.
Ljuset är rätt dåligt och om jag inte minns fel så ser man en bit av en hund som springer genom bilden.

Så tänker jag på dem.
När de var i startgroparna. När de började bygga sitt liv i Afrika.
Och nu, när jag ser berget framför mina fötter, tänker jag på deras berg och deras klättring.

Och i morse, när Theo och Axel sprang nakna i min trädgård, undrade jag vilka drömmar som kommer drömmas och förverkligas av dem.

 

Elen kommer tillbaka och generatorn stängs av. Ljudet av en fotbollsmatch på stranden färdas med vinden och solen har nu helt sjunkit ner bakom horisonten. Några tappra myggor trotsar myggmedlet och lämnar efter sig kliande röda märken när de långsamt svävar iväg, tunga av blod.
Och jag, jag lyssnar på måndagen som kallar och går in för att förbereda veckan.