Hjärtligt.



Det händer flera gånger i veckan.
Jag vet att jag tjatar. Om hur vackert det är.
Om ståpäls och glimrande morgonljus.

 

Men jag kan inte få nog. Nog av denna skönhet.
Av detta liv som lever med mig. Kryper in under skinnet på mig och gör mig mållös.

 

På jobbet, mitt i veckan. När Etienne och Benjamin, byggaren och målaren, skrattar utanför mitt kontorsfönster och livet ger mig en rak höger och jag inser att JAG är HÄR.
Jag bygger min alldeles egen dröm.

 

I fredagskväll, när syrsornas spelande dränktes av afrikansk musik på alldeles för hög volym i dåliga högtalare i mörkret vid Bangui Plage. De små stearinljusen på borden som blåstes ut av flodbrisen. Den vackra människan vid min sida och de känslor vi sätter ord på i det varma, myggtäta, mörkret.
Servitrisen som sov vid bordet bredvid och maten som var kall när den äntligen kom fram.
Då nyper jag mig i armen och tittar ut på ljusen på Kongos strand som spelar över flodens vatten och tänker att jag måste vara den lyckligaste.

 

Imorse sprang jag för första gången på flera veckor efter en lunginflammation.
Och jag vet att jag skriver det om och om igen, tjatar om den röda jorden, den blåa himlen, den forsande floden. Kvinnorna längs vägen. Ljuset genom molnen.

Men.
Jag kan inte förstå.
Den fantastiska gåva som getts mig.
Detta liv.
Och när jag sprang genom bambutunneln och såg gryningsljuset smeka floden och kullarna imorse tänkte jag bara en tanke.

 

Tack.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0