Visdom, kärlek och hallongrottor...
Sommarregnet öser ner utanför fönstret. Björkarna bortanför hagen ser ledsna ut och kvigorna idisslar lyckligt i de gråkalla vattendropparna.
Jag är sjuk. Igen. Det känns som att det är en favorit för sommaren 2010. Malaria. Förkyld. Lite bättre. Och så ordentligt förkyld igen. Regnet passar rätt bra med mitt humör idag.
För ett par dagar sedan ringde vi campen. Jaktcampen i östra RCA där fyra män under regnsäsongen vaktar campen, håller vissa vägar och den lilla fylgplatsen öppen. Från maj till oktober sitter de där, mitt i skogen, alldeles ensamma, utan att träffa en annan människa och utan någon kontakt med omgivningen förutom vårt telefonsamtal varje söndag kväll kl 20. Förra söndagens telefonsamtal bar med sig nyheter. Två barn, en flicka på ungefär 16 år, en pojke på runt 14 år hade kommit till campen till fots. De hade flytt från den ugandiska rebellgruppen LRAs händer, hittat en av våra bilvägar och gått. Gått med Gud, som flickan sa med klar röst i telefonen häromkvällen.
LRA som härjar i östra RCA livnär sig på att överfalla byar och mindre städer för att ta mat, mediciner och människor. Män, för att bära lasten, kvinnor för att våldta och för att de ska ta hand om deras utspridda läger, barn för soldater.
För ungefär 6 månader sedan blev Véronique Affa tagen i staden Rafaï. Sedan dess har hon varit LRAs fånge. För ungefär två veckor sedan begav sig Véronique och Fabrice (pojken) med en liten grupp av LRA för att överfalla en by i jakt på mat. De lyckades fly. De följde floden Mbari, med eftersom floden var för bred och djup kunde de inte ta sig över floden. Längs floden kom de fram till det ställe där vår bilväg finns. Utan att veta var vägen ledde, utan att veta vad som fanns framför dem, började de gå på vägen. Nio dagar senare, utan någon mat att äta förutom lite blad och löv, kom de fram till campen, ”mer döda än levande” berättar Madani, en av vakterna.
Nu har de hade fått mat, nya kläder, mediciner, och snart (om allt går vägen) kommer ett flygplan för att hämta dem och ta dem hem till Rafaï. Hur kommer deras familjer reagera när de ser sin dotter/sin son komma hem? Vad tänker alla de mödrar som får höra om sina barn – som fortfarande finns kvar med LRA? Eller, hur tänker de fäder som får höra att deras söner och döttrar som togs samtidigt som Véronique och Fabrice är döda?
Véronique, vars röst är tunn över en knastrig satelitlinje, berättar att hon, när hon blev kidnappad av LRA hade ett litet barn. Ett barn, ett par månader gammal, som slängdes i skogen.
Och vad gör jag? Jo, jag tittar på regnet och bakar. Grovt bröd och hallongrottor. Ett spontant infall av glädje över att alla ingredienser jag någonsin skulle kunna vilja ha finns inom en inte alltför stor radie runt den gula sagoborgen. Och att ugnen fungerar. Att det finns elektricitet. Och musik att lyssna på. Bakar och slutar tänka. Eller, slutar tänka på vissa saker. Det grova brödet har med sig minnen från den tiden jag bodde i Örebro. Minnen från det orangea köket där alltför mycket sagts, och alltför litet blivit sagt. Hallongrottorna fyllda av barndomsminnen och en lukt av en regning helg i Göteborg. Av blöt asfalt, en varm lägenhet och min pillimariska brors ansikte när vi var små, solbrända och myggbitna.
Det är något befriande med att baka. Med att väga, mäta, blanda, se en deg jäsa, känna lukten av gyllenbrunt bröd. Av att kladda ner ett kök. Av att skrapa deg, tvätta bort mjöl från fingrarna, att städa. Att plocka ner kakor i fina rader i en vacker plåtlåda. Att bryta ljumna brödbitar, knyta prydliga kuntar. Lite som att stöka bara för att få städa.
Och. Någon annan stans pågår en helt annan verklighet.
När sommarnattssolen hängde tung över den spegelblanka sjön och vi talade om Bangui, Afrika, om gatubarn, fattigdom och hopplöshet sa mannen mitt emot mig ”Och mitt i allt detta bor du!”. En mening mitt emellan ett konstaterande och en fråga. Ja. Mitt i allt detta bor jag. Har jag mitt rosaröda hus vid floden, med vitkatten, med ett sammanhang, vänner, kärlek och tårar.
I morse, när jag vaknade och kände mig precis så där fantastisk fräsch som man gör när man har en dunderförkylning, och stod och gapade lite pittoreskt framför spegeln i badrummet och insåg att det där som gjorde ont i munnen – det var min visdomstand som jag för första gången skådade i den brokiga raden av (någorlunda) vita tänder. Då tänkte jag, för mig själv i det oförlåtande morgonljuset, att jag hoppas att jag är på väg att bli lite visare.
På Sergelstorg en varm sommarmorgon frågade mig en man, om varför jag inte skrev en bok om livet. Jag. Jag följde en uteliggare med blicken och sa att om man är under tjugofem år kan man väl inte skriva en bok om livet. Men kanske, om det nu är så, att den här visdomstanden för med sig lite vishet. Kanske då.
På ett tåg från Stockholm undrade en äldre herre mig om det gick bra att sitta bredvid mig. Jag, som satt med tårar i ögonen, storm inuti och musik i öronen hoppades att han skulle försjunka i sin medhavda bok och lämna mig ifred. Ifred för att rida ut stormen. Men nej. Mannen, han frågade utan omsvep hur gammal jag var. Och sedan vad jag hette. Och sedan kom den bästa fråga någon någonsin ställt mig; Vad handlar livet om om man heter Charlotte och är 22 år?
Jag. Jag svarade. Att heter man Charlotte Emy Mararv, är 22 år och 2 månader, så handlar livet om kärlek. Och. Jag hoppas, att oavsett hur många dagar, månader och år som läggs till mitt liv, och oavsett om mitt namn ändras, att livet fortsatt ska handla uteslutande om kärlek.
Theotankar i natten...
Livet liksom ställs på sin spets i små barns närvaro. I deras oförstörda känsloutbrott och blottade reaktioner över livet finns det en sådan naken påminnelse om hur annorlunda livet ter sig för oss, vi vuxna. Eller, vi som är kantstötta, lite hoplimmade och något trasiga. Vuxna eller ej.
Theo tittar på mig med stora blå ögon och upprepar dagens ord; kaka, rumpa, mage, mu och något som låter som klocka. Han pratar och när jag som den överentusiastiska faster jag är säger ”Bravo Theo!” klappar han i händerna åt sig själv.
Han rultar runt med en imponerande hastighet i huset. River ner allt som finns på hyllor och klättrar upp i soffor och pekar på boken som ska läsas och säger ”sitta!” med en uppfodrande blick. Så självsäker på sitt eget lilla vis. Och så kommer det. Tröskeln. Trappan. Det som att han vet att han inte klarar själv. Då åker den lilla, knubbiga, somrigt myggbitna armen ut och de små fingrarna famlar efter en hand att hålla i. Utan att vända sig om. Utan att fundera över om det finns någon där. För det finns det ju alltid. En hand att hålla i så att man kan ta sig över tröskeln, trappan eller upp i sängen.
Det bara är en självklarhet för barnet att någon finns där.
Häromdagen, när Theo för femtioelfte gången skulle klättra upp för trappan till övervåningen, satt jag och tittade på honom. Och funderade över när vi slutade? Slutade med att sträcka ut handen. Slutade med att utan att fundera över från vem hjälpen skulle komma, utan att ifrågasätta om det skulle komma överhuvudtaget, och bara sträckte ut handen med en visshet om att någon skulle hjälpa oss över tröskeln.
Utan att fundera över om vi behövde skämmas för vårt behov av hjälp, om vi var bra nog att ha någon som kunde hjälpa oss och utan att fundera över hur det skulle se ut, om vi var tvungna att be om hjälp.När blev vi så beroende av andras reaktioner och tankar om oss. När snärjde vi in oss så, i en stolthet som ligger i att klara sig själv. Ensam är stark.
Theo. Lilla Theo som blir så arg så att tårarna sprutar, som skriker tills han blir lika röd som smultronen i trädgårdens gräs, som skrattar tills han kiknar, som med solsken i blick drar i mitt ben och sätter sig på golvet och pekar på boken. Theo som klappar åt sig själv när han lyckas få in skeden i munnen (utan att maten ligger på golvet, i mitt knä eller droppar från taket…). Jag önskar att du aldrig någonsin slutar famla efter en hand.
Jag skulle önska. Att vi skulle våga famla lite oftare. Att vi skulle våga vara känslomässigt nakna, åtminstone inför oss själva.
Ljuva semester?
Semestertiden härjar i Sverige. Affärer är stängda i tid och otid, på myndigheternas telefonväxel informerar man om att ”XXX är på semester, var vänlig återkom den 21 Augusti. Om ärendet är brådskande var vänlig kontakta YYY”.
En ny sorts människor invaderar Sveriges vägar, parkeringar, mackar och centrum. Semesterfirarna. Inget är som att på ICA Maxis parkering betrakta denna art som ter sig så annorlunda mot den vardagssvenska, så ohyggligt organiserade och medelmåttliga Svensson-familjen som man efter att semester tiden är slut, ser kryssandes lugnt mellan hyllorna i mataffären med ett xl-blad i handen över veckans inköp.
Centralen i Stockholm är också ett ställe där man under ett par timmar kan få underhållning på hög nivå, när man i dessa tider ser föräldrar komma kånkades på 3 barnvagnar (modell XXL med ställning för förälderns kaffelatte vid handdtaget och en liten dvd-spelare i en robotarm vid barnets sida) bagage för hela familjen, två hundar och med hysterisk blick skyndar in på McDonalds för att inta en sladdrig hamburgare innan tåget går mot destination S E M E S T E R.
Föräldrarna, är oftast i den där konstiga åldern mellan unga föräldrar och inte längre så unga föräldrar. Pappan, en man som precis insett att han inte längre är 22 år och har livet framför sig, har lagt på sig ett eller två kilon för mycket precis vid magen, men har som kompensation pumpat upp hurtiga armmuskler, har en begynnande flint (inget som inte lite vax och utväxta, resterande, lockar inte kan råda bot på försäkrar den syrianska frisören han klipper sig hos i kvarteret runt hörnet) är iklädd ett par moderiktigt slitna jeans, en Tshirt (gärna klart grön) och har ett par tunna tygskor på fötterna. Mamman, har långt hår, en somrig klänning med ett par byxor under (man måste ju vara praktiskt), ett par sandaler, fina örhängen (alldeles säkert en försenad födelsedagspresent) och har tillbringat lång tid med att få till den där sminkat osminkade looken som ska vara så där ”sommarfräsch”.
Barnen. Barnen. Barnen heter om de är över 10 år William, Erik, Jakob, Elina, Emma eller Victoria. Om de är under 10 år men fotfarande rätt stora heter de Viggo, Melker, Elias eller Signe, Maja eller Julia. Om de är runt ett år heter de säkerligen Alfons, Alfred, Hampus, Ruth, Elsa eller kanske eventuellt Lilly.
Barnen är stojjiga och har semesterglans med äventyr i blicken. Och blicken är först och främst inriktad på McDonalds. På Happy Meal och ballonger. För ballongerna svävar i luften på Centralerna medans mammans nervösa svett lämnar blöta fläckar under armarna när hon ser de två äldsta pojkarna balansera på trappträcket med cocacola muggarna i högsta hugg. Pappan, han irrar med hysterisk blick runt bland alla andra semesterfirandes barn och letar efter sin näst sista som försvunnit iväg på jakt efter sin ballong och ser redan framför sig Aftonbladets svarta rubriker ”Pappa tappade bort sin son. Elias försvann på T-Centralen i Stockholm” (med tillhörande kort från dagis på en liten Elias prydlig i skjortan han fick från farmor). I vagnen skriker lilla Alfons och får hunden att olycksaligt yla.
Semestern. Bilarna är packade till bristningsgränsen med täcken, luftmadrasser, sololja, badkläder, spel och bollar. I baksätet trängs barnstolarna och barnahänder yr i luften under föräldrarnas pliktskyldiga bevakande i backspegeln. Mutor i form av godis (äts upp fortare än kvickt) och frukt (göms mellan sätena) skickas bak i bilen och de kladdiga barnafingrarna lämnar handavtryck på fönstren. Man möter den trötta pappans blick genom bilfönstret när man ligger i omkörningsfilen (deras bil är så tungt lastad så vidare fort går den inte) och man ser att han vid nästa ”jag måste kissa/när är vi framme/jag vill ha saft”-kommentar från det överfyllda baksätet är beredd att vända om bilen och åka tillbaka till den lilla förorten med det belånade huset. Men bara nästan.
Semestern. Den där förbannade semestern. Som ska vara så perfekt. Som ska innehålla något för alla, lek för barnen, vila och romantik för föräldrarna, sol åt mamman, ostört tv-spelande åt pappan. Ångest. Ångest är vad det är. Som glittrar i semesterögonen som är så urbota trötta på denna ångestladdade, prestationsfyllda vecka, då man inte bara ska rodda projektet i hamn att ta sig från A till B med hela familjen oskadd, man ska dessutom vara en avlsappnad, leksugen och pedagogisk förälder, en attraktiv och kärleksfull man/fru som tar sig tid för sin äkta hälft och är så där gulligt romantisk och påhittig, man ska ha tid att springa en sväng på morgonen, en liten yoga-session i det gröna, man ska vara kulturell och hinna med åtminstone en utställning och så måste man skriva vykort. Ve och fasa om man glömmer vykorten!
Semestern.Som ger rynkor runt ögonen, bistra drag runt munnen och jagad blick. Men. Semester är semester. Så när konduktören på tåget säger ”Nästa anhalt SEMESTER. Avstigning på vänster sida i tågets färdriktning”. Ja, då gillar man läget. För det är det man gör i detta avlånga land. Och hör sedan.
Och så glömmer man inte att titta efter på sin palts så att man inte har glömt något kvar. Såklart.
Tyst?
Jodå. Jag finns här. Jag har inte försvunnit. Förra sommaren slutade jag blogga. Att skriva om morgonmackan, dagens outfit och de nya slingorna i håret är inte riktigt min tekopp. Och sommaren är full av ytlighet, av lata dagar, av gräs mellan tårna, jordgubbsklet i håret och barnahänder som klappar med kaksmulor som flyger. Men det finns ju så mycket mer. Det finns tid. Tid att komma ikapp. Att bli ikapp kommen. Kan man säga så? Det kan man säkerligen inte, men jag gör ju som jag vill. Så ikapp kommen blir jag. Ifattsprungen av livet. Av människor. Av ett års liv som naffsar mig i hälarna. Och jag låter mig bli naffsad på.
Sommarnatten är ljummen och säden lyser som guld. Knotten bits i hårbotten och det gula huset är sagoborgen som aldrig faller. Med mjuka gräsmattor perfekta för barfotaspring, tjockkatten som luffsar runt hörnet, svalorna som svindlar i luften och med fälten som luktar hö. Det kan nog inte bli så mycket mer idyll än vad det är. Jag gömmer mig och slickar mina sår.
Man ska ju inte säga någonting, om man inte har något att säga. Så kanske ska jag vara tyst?
