Inblick. Utblick. Ögonblick.

Det blåser. I vinden luktar det höst. Något går mot sitt slut. Sin död. Sommarens dörr stängs sakta.

Det blåser. Trädens brunfläckiga löv klamrar sig fast vid grenarna, humlorna helikoptersurrar tappert mot vinden och de bortglömda sensommarblommorna viker sig dubbla. Prästkragarnas kronblad flyger iväg i luften. Älska-älska inte-älska-älska inte. Ett i taget, svindlar de iväg över råggula sädesfält och grågrusiga vägar.

Det blåser. Vinden trasslar mitt hår. Jag blåser. Bort över ängarna och åkrarna. Faller, dalar, landar. Slår mig på vägen ner. Jag var inte beredd på vindens kraft. Förvånad sitter jag i dikeskanten och tittar på livets skrapsår. Det gör lika ont som det alltid har gjort.

Det blåser. I färgerna som flyter ut i vattnet. Som slingrar sig runt varandra som ett älskande par. Upplöses i varandra. Färgerna. Starka, klara, vackra, gråa och vitbleka. De försvinner ut i vattnet och blåser bort. Torkar in i pappret, fixeras och dör. Med spår. Spår av vindens rörelse i den förstelnade färgen.

Det blåser och de ruttnande körsbären regnar ner och ploff-landar i det långa gräset. Utan motstånd ramlar de ner, ner till marken. Till förmultnandet, försvinnandet. Burna av vinden på vägen.

Det blåser in genom de öppna fönstren i rummet där jag sitter. Kalla vindar och små droppar på den bläckvita fönsterkarmen. Papprena far runt. Dansar. Jag ser mitt svarta bläck försvinna och orden, tankarna, löftena suddas ut. Ut i vinden. Ut genom fönstret. Bort från mig. Utan löften står jag kvar. Med skrapsår på knäna, kyla runt armarna och minnena. Men smekt av vinden. Friheten.

Det blåser. Korsdraget stänger dörrar. Öppnar dörrar. Smäller sönder fönster. Glasskärvorna yr över golvet. Vasen ramlar ner. Blommorna far ut över bordet, vattnet dripp-dripp-droppar ner på golvet och skvätter på mina fötter.

Det blåser. Korsdrag. Utan stormhatt och paraply blåser det. Dörrar stängs. Fönster öppnas. Jag lär mig flyga. Ut genom fönstret. Bort från krossat glas och spillt vatten.

Det blåser. Jag flyger. Med skrubbsår på knäna. Men smekt av vinden. Av friheten.

Ett blogginlägg. Som leder till ett mail. Som blir till ett samtal. Livet är konstigt.

Han frågar. Jag svarar. Att det finns stunder så intensiva och starka i mitt minne att jag kan leva dem igen. Och igen. Och igen. Och att det är dessa som är livet. Som är livet, för att det är dessa som läggs till varandra och blir till ett hav av minnen. Fel, inte ett hav, mer en lina. En tvättlina. Som den mamma hängde tvätt på när jag var liten. Vita lakan som flaxade i vinden och mina trosor som föll ner i det gröna gräset. Så, är det med minnena. Upphängda, längs en lina, fladdrandes i solen. Ibland i kronologisk ordning. Ibland inte.

Han frågar. Jag svara. Att många minnen värker. Att många av dessa evighetstunder är minnen av ensamhet, ilska, saknad.

Han frågar om mina tårkanaler. Jag skrattar. Jag säger jag älskar dem. Känslor. Känslor är viktigt. Det enda, kanske? Jag vill känna. Jag bryr mig inte om att jag stör, med min tysta gråt. Att folk blir obekväma. Jag vill gråta. Helle dö av uttorkning än av att hjärtat brister av instängda känslor, eller hur? Fast det är klart, det är inte så charmigt med kladdig mascara.

Gud? Ja, säger jag. För mig, den enda anledningen till att lungorna blåser luft ur min mun. Idag. Min hållhake.

Människor. Är farliga. Vackra. Livsviktiga. Människor lämnar spår, ger ärr, slipar av, mjukar upp. Människor ska älskas. Vissa ska hållas på långt avstånd, andra kan inte vara för nära. Tillslut lär man sig, vem som är vem. Övning ger färdighet? Jag ler. Övning lämnar spår. Akta dig för såren. De gör ont. Men älska dem ändå, människorna. Det ger mer än såren.

Hur man blir lycklig? Han frågar. Lycka måste omvärderas. Lycka är här och nu. Inte en resort, en charterresa, en destination vid horisonten. Lycka är inte att allt är bra. Lycka är att ta vad man har, gråta en skvätt, inse att man är rätt tilltygad, men att man tänker må bra ändå. Inse att människor har lämnat sår, men att det inte är värt att låta dem vinna, och att man kan vara lycklig med sina sår. Kanske kan man vara lycklig just för att man har sina sår?

Styrka? Styrka är att vända fel till rätt. Ont till gott. Att överleva livet med kärleken till livet i behåll. Styrka är att förlåta.
Förlåta. Förlåt mig. Att förlåt är svårt. Fast, jag vill nog ändra mig, att förlåta är inte så svårt. Att glömma är svårare.
Om jag är stark? Nej. Men jag vill vara stark. Är det inte vilja som räknas?

Meningen med livet? Undrar han. Jag säger att det har jag faktiskt inte funderat så mycket på. Att det är inget som är så viktigt för mig. Hur? Hur kan det vara så? Jag vet inte. Jag finns, jag lever, jag är. Det räcker. Varför? För mig finns det viktigare saker att tänka på. I alla fall just nu.

Kärleken? Kärleken är allt.

Glädje? Glädje är det lilla. Detaljerna. Det nybakade brödet, svetten längs överläppen, regnet som smattrar. Och det stora. Theos leende. Pappas röst. Handen som håller min. Glädjen är flersamheten. Tvåsamheten. Fast lika gärna ensamheten, när den är vald.

Det viktigaste? Att inse att livet är var dag. Att livet är för kort för att bära på sår. Ty livets gåta är att älska, glömma och förlåta. Det viktigaste är att älska utan galler och skyddsnät. Att glömma sår, ärr och onda ting. Att förlåta andra. Och kanske mest sig själv.

Livet är var dag.

Höga klackar, ljuslila silke och rosa läppar. Solbrända armar, vackra människor, brokiga människor och en nybliven man och fru. Solen lyser bakom regntäta moln och det blåser i björkarna. Återfinner gamla leenden, bortglömda skratt och varma minnen. Håret trasslar i vinden.

Telefonen ringer. Årets sista julidag skymmer. En kall vind och det sprakar på linjen. ”Madame, det är jag”. Vem? ”Le chef de voleurs”. Tjuvarnas chef. Han på andra sidan gatan. Med spinkiga ben mot rullstolens gröna aluminium. Han som säljer cigaretter till biståndsarbetarna och han som alltid ger mig tillbaka mina ägodelar som får fötter.

Ceriserosa naglar mot svart asfalt. Taxibilar som tutar bakom den bekanta rösten, någon som pratar. Två, kanske tre, minuter och sedan slutar vi samtalet. Han säger ”Gå med Gud.” Små droppar börjar fall-fall-falla. Utanför. Innanför.

Två, tre minuter, bara för att säga hej. För att säga. Att staden mådde bra. Att det regnade. Att jag var saknad. Att jag skulle komma tillbaka snart.

Jag minns. Minns sista dagen. På väg till incheckningen. Stannade vid Grand Café för att köpa bröd. Mina två mintgröna väskor i bilen. Jag visste, men ändå. När jag kom tillbaka, med brödet i påsen, fanns inga väskor. Tittade över vägen. Han log, mot mig.  Ett par minuter senare kom mina väskor gåendes över vägen. Jag skrattade. En sedel som frasade mot fingrarna.

Tre minuter, och jag är hemma igen. Tillbaka hos mig. Jag kan känna lukten, smaka känslan. Ett flygplan lämnar en silvrig rand på natthimlen, jag blundar. Hör sorlet från festen. Faller lite. Klättrar upp igen. Men inte på en gång.

Jag vill hem. Till mig. Tillbaka.

Regnet lämnar efter sig stora tunga droppar. Hänger. På bristningsgränsen. Som nästan nästan faller. Dalar, spricker, exploderar, försvinner. Dör. Men ändå. Klamrar sig fast.

Ungefär. Som jag. Som livet.

Jag går in. Bryter arm med vackra Rönnberg, skrattar med Filip, pillar på hjortronkärnor med tungan och kramar kvällens vackraste. Bildäck mot svart asfalt då när natten snart förlorar sig i dagen och Sophie Zelmani sjunger. Jag väntar på något som aldrig kommer och tittar på städernas ljus och tänker.

Tänker att livet är skört.