Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

 

Jag minns hur det var.
När klockan var lite över fem och solen började smyga ner mot horisonten. Smutsiga fötter i plastsandaler. Långt hår i toffs. Alltid en kjol. Sanden drog kvar sandalerna där under mangoträden precis innan marknaden vid Baba Salao. Den svenska missionens bagba på vänster sida, den stora kyrkan där någon kör slutat sin övning och lukten av maniok från marknaden. Det eviga surrandet av en maniok-kvarn och killarna som spelade fotboll bredvid moskén

 

Husen längs vägen. Familjerna som samlades. Maten som kokade över elden. De äldre syskonen som tvättade de yngre från vatten i en liten rostig hink. Francois, vår gamla vakt hemma hos sina andra fru. Tillbaka lutad i trästolen och alltid med en vänlig hälsning. När jag kommit så långt som till hans hus mötte jag alltid pappas anställda på väg hem från jobbet. Remy. Med runt huvud, snälla ögon och en stor stor hand som tog min. Dimanche, svart svart hud, rynkor i ansiktet . Albert. Jean-Didier. Alain.  ”Skynda dig hem, snart är det mörkt.”

 

Vattenpumpen, precis innan stigen gick in mellan det höga gräset. Väntande kvinnor i rad. Getterna som samlades ihop av sina ägare och leddes in i husen. Stigen längs Marks plåtstaket, ut i mangoträds allén och där brukade alltid pappa finnas någonstans. På väg hem. Oljefläckar på skjortan, stora kängor och smutsiga händer.

 

Och sedan blev vi vuxna.
Vi mindes tillsammans, häromdagen, pappa och jag. Med nostalgiska blickar över matbordet. Så nära, så långt borta.

 

Och nu, idag, klockan är strax efter fem och solen går ner över dagen. Från verandan ser jag floden som sipprar mellan sandbankarna som vältrar sig och geten repar sina horn mot en buske i rabatten. Solen från i morse bränner fortfarande i huden. Börjar planera veckan, skriva listor, packar väskan med springskor, träningskläder och handduk. Laddar ner det jag behöver på datorn och ritar pedagogiska rutor och scheman över veckans alla dagar. Men mest tittar jag på sandkornen som sitter fast mellan tårna, på de vita kohägrarna som jagar insekter i trädgården och på molnen som börjar bli svartgråa.

 

Rädsla är något jag aldrig tidigare känt.
Och dessa sugande bubblor, någonstans där mellan magen och hjärtat, är så starka att de tar mig med förvåning. En känsla så ologisk och främmande att jag inte riktigt förstår. Inte riktigt vet hur jag ska tala dem till rätta. Men jag låter dem finnas. Och vänner blir vi nog till sist, tänkte jag för mig själv förut.  Men vi är nog inte gjorda för att leva i samma kropp – rädslan och jag.

 

Någon dag i förra veckan, när jag satt vid matbordet och åt en sen lunch och samtidigt läste en artikel kom livet ifatt mig. ”När kvinnan fött barnet tvingade de henne att krossa det och sedan äta upp det.” En berättelse av en kvinna som blev tagen fången av LRA och efter ett par månader lyckades fly. (Artikel publicerad i Le Monde, Mars  2011).
Hur är det möjligt att vi lever på samma jord? Vi som är så lyckligt lottade, och de, de som blir förövade allt. Hur är det möjligt att vi andas samma luft; jag, och de onda människorna? Och hur är det möjligt att jag lever mitt liv, så uppslukad av mig, när mina grannar inte har mat att äta för dagen.

 

Och bomberna regnar över Libyen, jordbävningarna skakar världen och jag, jag har en liten blåsa på min tå.  Solen drunknar till sist bakom den svarta horisonten och syrsorna börjar spela. Säkerhetsbelysningen tänds med ett blinkande och vaktens tunga kängor krossar grus. Kohägrarna flyger sin väg och det luktar av rök i den ljumma kvällsluften.

Det är synd om människorna, tänker jag när jag plockar ihop mina grejer och dukar bordet och fortsätter mitt liv i min egoistiska lilla bubbla av medveten ignorans. Och Gud nåde den som försöker spräcka den fina, blanka ytan.

 

 

Måndag.
När jag kör hem i skymningen faller de första dropparna. Små explosioner mot vidrutan. Det röda dammet blir till små kladdiga floder.

 

Dagen började tidigt. Anställda, banken, räkningar, charterflyg och bokföring. Listor av saker som ska handlas till veckans plan och mail till kunder.

 

Dagen är olidligt varm. Precis så där som bara Bangui kan vara. I luftkonditioneringen på mitt kontor svettas jag och när jag står i kön till kassan i affären så rinner en liten genomskinlig droppe längs min vad. Dörrvakten till affären lutar sig fram och drar fingret över pannan och en liten glittrande stråle av svett droppar ner på den heta asfalten. Termometern i skuggan står på 38 grader. Luftfuktigheten är 88%.

 

Jag och Valentin springer på kullen.
Varje gång bär det emot. Varje gång en liten tanke ”tänk om”. Varje gång en liten dialog med den lilla rösten inuti. Vi springer, och springer, och springer, och framme vid parkeringen gör jag en liten mental segerdans. En high five med mig själv. Jag klarar det.
Vi stirrar varandra i vitögat, rädslan och jag.

 

Solen som sjunker mot Kongos kullar göms bakom mörka moln och lagom tills jag kommer hem till mig börjar regnet ösa ner. Jag har många mail att skriva och listor att pricka av men jag sätter mig på trappan. Vissa stunder får man inte gå minste om. Detta är livet. Svetten blir till kyla på huden som luktar sol och mina läppar smakar salt. Dropparna flyger i vinden och blir till vita molnbyar som driver i luften. En groda hoppar förtjust på verandan och om det inte vore för att han vore just en groda skulle jag nog tycka att han var söt.

 

Vitkatten jamar och myggorna tjuter. Det blixtrar vitt och åskan dånar in över floden. På ett par sekunder är natten här och mörkret omger mig. Säkerhetsbelysningen gör trädens konturer till spöken i natten och tomatplantorna vajar i vinden.

 

Vi stirrar varandra i vitögat. Ibland vinner jag. Andra gånger vinner rädslan.
Sådant är livet. Vi tar en dag i taget, och varje seger är ett steg på vägen. Men kommer man någonsin ända fram?

 

Nu ska det duschas i de sista dropparna som kan kramas ut ur vattenkranen.

 

 

Tomma papper som väntar på ord ger mig alltid lite ångest.
Det var länge sedan sist. Livet går så fort. Dagarna slutar innan dom börjar och någonstans mitt emellan kippar jag efter andan och försöker hinna med. Livet.

 

Fredag kväll klockan 19.30. Banguis flygplats. En kund är sjuk och avbryter sin safari och tar första bästa flygbiljett ut ur landet. Vid flygplatsen finns endast en polis som ligger i en sliten soffa och sover. Han vet ingenting om något plan som ska komma och gå om en timma eller så.

Vakten uppe på andra våningen går med på att öppna gallergrindarna så att vi kan sitta ner i vid ett bord i den stängda baren. Vinden är ljum. Luften varm och mörkret tjockt. Framför oss, någonstans i mörkret, ligger landningsbanan. Tyst, sovandes och intet ont anande. Inga ljus, sånär som tre lyktstolpar som lyser upp de två UN-planen som står parkerade vid ett hörn. Runt lyktstolparnas glödlampor surrar insekter i tjocka moln som lyser som guld i natten.

 

Inte en människa syns till och min kund kan inte tro sina ögon. Att detta är sant. Landets huvudstad. Den enda flygplatsen. Och förutom vaktens stilla snarkande hörs inte ett ljud.
Jag ber till alla jordens Gudar att det verkligen ska komma ett plan. Mailet som kundens sekreterare skickade med hans flygbiljett ligger utskriven på bordet mellan oss övertygar mig inte. Trots att biljettnummer, avgångstid och flygplansnummer finns där, ordentligen markerade med orange överstrykningspenna.

 

Vi börjar prata, jag och min kund. Om detta företag som kallas livet. Om utmaningar, motgångar och val. Om slumpen och Gud. Från mörkret börjar råttor springa mellan borden och någonstans i natten på andra sidan landningsbanan börjar trummor slå. Några myggor biter mig på vaderna och det droppar stilla från ett stuprör.
Jag är trött och smutsig. Kliar mig på vaderna och känner damm och skinnflagor korva ihop sig i en svart rand under naglarna. Tack gode Gud att det är mörkt. En råtta börjar gnaga på kundens handbagage som står en meter ifrån oss. Jag vill klia mig i ögonen men påminner mig om mascaran och mina smutsiga fingrar.

 

En lampa i taket tänds och vakten vaknar för att börja sopa. En kvinna kommer för att öppna baren.
Råttorna flyr ljuset och jag gömmer mina fingrar under bordet.
Människor. Möten. Evigheten försvinner fort när man talar om livets val, om kärlek, familj och slumpens mönster. Jag älskar dem, mötena. Människor som möter mig för en stund, människor som stannar, människor som försvinner och aldrig någonsin kommer åter. Helt främmande människor, människor som man känt hela livet.

 

Att dela. En liten stund av livet med denna man. En främling på andra sidan bordet. Och inse att trots allt, så handlar livet som samma saker för oss alla. Vi är inte så olika som vi kanske vill tro.

Och någonstans mellan kunder, flygplan, långa listor, sol, lera, möten, kontoret, vänner, kaffe och tidiga soluppgångar betraktade genom bilfönstret på väg till jobbet så hittar jag tillbaka. Eller hittar jag något nytt? Till detta mitt liv och denna min vardag.