Inblick. Utblick. Ögonblick.

Solen är vit på himlen. Skolgården av rött grus. Molnen, lätta och tunna, flyr ovanför oss. I luften, flyger flera hundratals fladdermöss. De häckar i trädet bortanför skolan.

 

På led står flickorna. I sina slita uniformer. De vackraste skorna har de tagit på sig och jag tittar på det svindlande myllret av smala vader och små fötter. Gympaskor, sandaler. Röda, vita, blåa, rosa, gula.
Pärlor av svett glänser i deras små pannor.

 

De har bjudit in till en timma med sång, dans, teater och dikter. En manifestation om fred. Jag kan inte låta bli att vara med trots att papper och anställda väntar på kontoret. Vissa stunder i livet får man bara inte missa.

 

Hon står mitt i solen. Alldeles ensam. Hon ser butter, nästan lite ilsken, ut. Rynkade ögonbryn och ett allvarligt veck på pannan. Hennes röst är klar, och når mig trots att hon står flera meter bort och trots fladdermössens tjattrande i den skållheta luften.

 

 

 

Vent de l’esperance dans le desert
(Salim Yasin, 7 ans, Ouganda)

Regardez ce que cela m’a fait

D’abords c’était mon père, puis ma mère

Tout deux s’en étaient allés pour des vacances

Pour des vacances sans retour

 

Je suis ici debout, seul au monde

Avec personne que je puisse appeler famille

Avec nul lieu que je puisse appeler chez moi

Je suis devenu un orphelin

Pourtant je suis encore très jeune

 

Et maintenant mon avenir est très incertain

Mais je pleure pour nous

Je pleure pour vous

Pleurez pour vous

Quoi tuez l’avenir

En crèant une génératin d’orphelins.

 

 

Hoppets vind i öknen
(Salim Yasin, 7 år,  i Uganda)

 

Se vad de har gjort

Först var det min far, sedan min mor

Båda försvann de på semester

En semester utan återvändo

 

Jag står här ensam i världen

Ingen finns som jag kan kalla familj

Ingenstans finns något jag kan kalla hem

Jag är föräldralös

Och ändå är jag bara ett barn

 

Om min framtid vet jag ingenting

Men jag gråter för oss

Jag gråter för er

Gråt för er

Ni som dödar framtiden

Med en föräldralös generation.

 

 

Det klarnar upp på eftermiddagen.
En gråmulen paus då himlen slutar ge.
Jag springer på kullen.

 

Precis innan skymningen. Det är grådisigt. Fukten lägger sig på mina bara armar och håret blir trassligt.

 

Ett disigt moln av dimma och rök breder ut sig över Bangui och i horisonten suddas gränsen mellan saga och verklighet ut. Blågröna kullar som möter himlen bakom diset.

 

I skogens tunnel är det mörkt. Myggor surrar. Dripp dripp dropp från träden.
Floden, mörkt grå som stål, slingrar sig mot horisonten och som alltid får jag lust att följa med den. En dag. Tänker jag.

 

Vita fjärilar mellan träden.  Två ekorrar flyr i en rasslande hast.

 

Tunga steg uppför den sista backen. Andas in, andas ut. Natten jagar dagen och fukten blandar sig med svetten. Det börjar duggregna. Små droppar som kraschlandar på min varma hud.

 

 

På kullens kant, mellan två melinaträd finns en sten för mig. Regnet smattrar på de tunga löven.  Solens sista ljus färgar molnen rosa. Bakom kullen tornar natten upp sig med massiva åskmoln. En flämtande blixt och åskan mullrar vänligt in över kullarna som omfamnar staden.

 

En sten för mig. I skymmningen.

 

 

I början av varje arbetsår måste en allsköns mängd tillstånd sökas. Till detta behövs id-foton. Så, en måndag förmiddag tar jag tjuren vid hornen och bestämmer mig för att ta mig an detta projekt.

 

Avenu Boganda, Banguis huvudgata. Klockan är mitt på förmiddagen och gatan är en myllrande flod av människor, taxis, UN-bilar, militärer, vagnar fulla med ved, frukt och grönsaker. Jag lämnar bilen på kontoret och går den korta biten till fots i solen.

 

Gatan är asfalterad, och har något som ska likna trottoarer längs sidorna. För fyra månader sedan bestämde man sig dock för att rensa de avloppsdiken som går under trottoarernas stora cementblock och sedan dess har bara ett fåtal av dem kommit tillbaka på sin plats.

Jag zick-zackar mellan cementblocken som ligger huller om buller längs gatan och undviker diket där vatten, frukt, plast och avfall jäser i värmen. Taxibilarna tutar. Ljuset är vitt och i folkmassan som möter mig ler människor åt mig. Händer sträcks fram för att hälsa och vissa av dem känner jag igen, vissa har jag faktiskt inte en blekaste aning om vem det är. Händer möts, trycks och leenden utbyts i farten.

Jag går förbi Grand Café där två servitörer iklädda vita skjortor och svarta flugor ropar hälsande på mig. På terrassen sitter människor som följer mig med blicken. De flesta vita åker bil här, de går inte till fots på gatan.  Mannen i rullstolen, le chef de voleurs , vinkar till mig från andra sidan gatan och ler ett tandlöst leende. Det luktar varm olja från ett fat av friterade makala som en kvinna som går förbi bär på huvudet. Jacques och Ali, två gatubarn ser mig från andra sidan gatan och kommer springande. Följer mig hack i häl och pladdrar utan en paus. Deras små tjattrande röster låter som ett helt dagis och de härmar ljudligt olika vita människors sätt att prata. De springer före mig på gatan och börjar imitera olika människors sätt att gå. Vuxna längs gatan hytter åt dem och rynkar ögonbrynen men Ali och Jacques är uppslukade av rampljuset i deras imaginära teater.

 

I den lilla affären som är målad i rosa annonseras ”SOLDE” med darriga, handskrivna bokstäver och i skyltfönstret hänger något som jag minns skulle föreställa snö vid förra årets så kallade julskyltning kvar. Röddammig påminner det mest om ett spindelbo. En leopardmönstrad klänning hänger på en plastdocka med lila peruk och vid dörren sitter en kvinna på en pall. Lutan mot väggen har hon somnat.

 

Jag närmar mig mitt mål.
Under tre trasiga, lappade paraplyn, är fyra gamla kopieringsmaskiner modell XL uppställda. Bakom dem sitter ett par unga killar och kopierar stadens alla olika dokument för ett par cfa. Från paraplyernas kanter hänger telefonkort i snören och gungar i vinden.

 

Mitt mål. Ett guldaskigt hus med stora sprickor i väggarna. Utanför står, som alltid, en brokig skara med människor. Ett par tonårstjejer sitter längs ena väggen med korgar av frukt. Mangon glänser i solen och bananerna luktar sött. En liten pojke står lutad mot väggen med ett blommigt, rostigt fat där kolabönor ligger i små högar. Fyra muslimska män sitter på den lilla verandan, iförda sina långa vita dräkter och med radband knattrandes mellan fingrarna. En av dem spottar en stor loska som landar precis framför mig och bubblande ligger kvar i dammet på den varma asfalten.

 

Vid en ranglig dörr står de jag letar efter, fotograferna. Med olika fungerade och icke fungerande kameror hängande runt halsen lyssnar de på kongolesisk musik som spelas på en liten bandspelare som är uppallad på en hög med kartonger. När de förstår att det är dem jag är ute efter börjar alla trängas kring mig. Min kamera är bäst! Jag är billigast! Du blir vackrast på mina kort! Det luktar svett och musiken är påträngande.

 

Jag väljer Achille. Inte för att han verkar ha en kamera som förvandlar mig till snyggare, men för att han står närmast och för att hans varma andedräkt mot mitt ansikte helt enkelt inte går att uthärda.

 

Achille kör ljudligt bort de muslimska männen från den vägg de satt lutade mot, ställer en föga pålitlig träpall mitt på verandan och håller sedan upp fyra olika tyger i sin hand. Mjukrosa, vit med röda dammfläckar, blått och grönt. Vilken bakgrundsfärg vill jag ha?

 

Det vitröda skynket hålls upp bakom pallen av två andra fotografer och Achille ber mig ta plats på pallen. Med ansiktet vänt mot Avenue Boganda och mot en större folkmassa som stannat upp i sina ärenden för att betrakta vitingen som blir tagen på kort ställer sig Achille framför mig för att ställa in sin kamera. Kameran, en helt vanlig automatisk digitalkamera, verkar för Achille vara ett större mysterium och två andra fotografer sluter sig till honom för att hjälpa honom.

 

Jag tittar på de 30-tals par med ögon som nyfiket betraktar mig och känner en liten svettdroppe rinna längs ryggraden. Pojken med kolabönor har stora ögon och tittar blygt ner i golvet när jag ler mot honom. Jag ber en av tjejerna komma med en banan till mig och äter bananen under folkmassans gillande läten. En pall ställs upp en knapp meter ifrån mig och en afrikansk kvinna, iförd sina finaste kläder, men håret flätat i hundratals små flätor och med stora örhängen som dinglar sätter sig på den. Hon hälsar på mig, böjer sig fram och drar sitt pekfinger mot sin panna så att alla de små svettdropparna droppar ner på golvet.  Hennes fotograf har uppenbarligen mer koll på sin kamera och när hennes rosa bakgrundsskynke spänts upp mellan ytterligare två människor blixtrar ljuset och saken är biff.

Achille lyckas äntligen få sin kamera att fungera och ber mig sträcka på mig.
Jag gör som jag blir tillsagd och tittar in i kameran. Då ropar en kvinna från gatan ”håret!” och när jag tittar oförstående på henne suckar hon uppgivet och far fram till mig och lägger mitt hår längs axlarna, så att det syns. Sedan säger hon att jag ska bita mig i läpparna, för jag ser ut som ett lakan. Hennes vännina, en bastant kvinna med rödglimrande peruk, frågar om jag inte vill låna hennes örhängen, eftersom mina små gröna pärlor tydligen inte är tillräckligt fina. Jag tackar nej och hon rynkar på näsan åt mig och alla kvinnorna skakar unisont ogillande på huvudet.

 

Achille säger till mig att vara beredd. Jag måste tydligen ha lett för han tittar upp bakom kameran och säger med barsk röst ”le inte”. Sagt och gjort. Det blixtrar till och Achille har äntligen tagit kortet. Han försvinner in i byggnaden för att framkalla det. ”Det tar bara deux petites minutes!” försäkrar han. Jag ringer ett par samtal, lutar mig mot en vägg och tittar på de överfulla taxibilarna som makligt kör förbi.

 

En kvinna med ett barn knutet på ryggen kommer för att ta kort och så får jag den lille pojken i mina armar. Pojken, Richard, skriker som en stucken gris av rädsla för den vita demonen och människorna runt omkring skrattar.

 

Richard försvinner iväg med sin mamma och jag känner ögonlocken bli tunga. Gäspar. Ett bråk bryter ut mellan två fotografer och en kamera far i luften. Så kommer han tillslut, Achille, men ett litet kuvert i sin hand. Hela hans uppenbarelse är ett stort, stolt, leende när han räcker över kuvertet till mig. Jag anar oråd.

 

”Madame, jag gjorde er jättevacker! Ni fick till och med röda ögon.”

 

Det annorlunda livet. Där vackra kvinnor ser ut som kyslkåp, där vackra ögon är röda och där det tar 1,5 timmar att ta ett id-kort. Det annorlunda livet. Det vackra livet.

 

 

På väg i en taxi genom staden längs floden. Chauffören har ett litet pipskägg, röker en cigarett och envisas med att stapplande prata engelska med mig. Solen står högt på himlen, staden slamrar, vibrerar, skrattar och skriker. Jag är på väg mellan två olika möten. En allé av mangoträd och floden glittrar. En solstråle mot min arm. Varm varm hud och vinden trasslar i håret. Fönstren öppna. Under bilen dunkar de avslagna fjädrarna och i backen upp vid hotellet pluttrar motorn oroväckande svagt när vi åker förbi de stora vagnarna med trä som skjuts på av unga män. Musklerna glänser och svettdropparna som ramlar ner från deras pannor faller i luften och försvinner ner i den hungriga jorden.

 

Floden. Floden intar staden bäst den vill och idag är den blå. Det jagande vattnet virvlar nedanför mig och mjölkvita moln speglar sig i strömmarnas vågor.  Klipporna är gömda under vattnet och den lilla ön i mitten är en prunkade liten regnskog fast när jag såg den sist såg den ut som en spänd mage av sand.

 

Radion spelar Rihannas ”Umbrella” fortsätter med Whitney Huston ”My love” och när suggan som ligger i lerhålet mitt i vägen makligt reser sig för att samla ihop sina små kultingar sjunger Michael Jackson ”The way you make med feel”. Chauffören säger att om han bara hade haft en större bil skulle han kört över suggan och kultingarna. Ja, allihopa! Säger han med energisk röst och tittar på mig med dimmig blick.

 

Skolbarn springer längs vägen och två pojkar bråkar ljudligt med varandra. Bilar tutar. Utanför fängelset fallande väggar har någon planterat rabatter och under ett träd sitter ett gäng militärer. Under fängelsets port, en ranglig historia i röd plåt, sticker flera par fötter fram. Fångar som på andra sidan tittar ut på friheten genom de rostiga hålen i dörren, visslar åt mig och deras barfota fötter har tårna i friheten.

 

En lerpöl bjuder på en kaskad av små röda droppar i luften och en droppe landar på min arm. En liten fläck av kall fukt innan vattnet torkar och kvar är en röd fläck som flagar i vinden.

 

Och själen har hittat hem.

 

Ovan, en bild som får själen att le.

 

 

Att vara kvinna kan vara mycket roligt. Lika jobbigt som roligt kan det också vara, men mest är det en ständig källa till många mer eller mindre komiska händelser.

Tidig förmiddag och jag snurrar runt på stan i min lilla bil med ipoden i öronen och fixar ärenden. På gatan bredvid den Amerikanska ambassadens fort ligger Foberd. Affären som säljer allt mellan himmel och jord. Jag går in och börjar diskutera priset på den kyl och den frys företaget behöver köpa.

En man fixerar mig med blicken redan när jag stiger in från den soliga gatan. Och jag har inte hunnit mer än öppna ett kylskåp förrän han kommer gåendes mot mig med bestämda steg.

Han är nog runt fyrtio. Klädd i en kostym sydd i ett afrikanskt tyg. Färger som slåss i bästa välmåga och en grön keps nedtryckt i pannan. Ovanpå kepsen glänser ett par solglasögon av imponerande storlek som bara kan bäras av en viss typ av människor. Jag är alldeles väldigt intresserad av kylskåpet, eftersom jag vet vad som kommer hända.

"Chère Mademoiselle" börjar han. "Ni är lika enastående vacker som detta kylskåp." En stor diamantring på den hand som han lagt mot kylskåpets dörr. "Men jag är inget kylskåp" säger jag med höjda ögonbryn. "Men se, er hud glänser lika vit och vacker som kylskåpet" fortsätter mannen alldeles fullkomligt övertygad om att han är den charmigaste man som världen skådat. Jag tittar på den plastigt vita emaljen och hoppas innerligt att min hud inte kan jämföras med den. "Titta så smal och elegant den är, och den glänser, glänser så fint. Precis som ni" fortsätter han.
Jag betraktar kylskåpet och kan inte riktigt se det där smala och eleganta.

Mannen har ögon som glittrar och ler ett leende som avslöjar en rad med gulvita tänder och han ska just till att fortsätta den långa komplimangen när min mobil ringer. Och räddar mig.

När samtalet är avslutat finns inte mannen kvar. Jag köper frysen och kylskåpet och tar mig hemåt.

Men det är dessa stunder som gör livet så otroligt värt att leva. Att bli kallad lika vacker, elegant och smal som ett kylskåp med en hud som glittrar som vit plastfärg på emalj! Någon gång ska vara den första för allt. Och jag har aldrig blivit jämförd med ett kylskåp förut. I alla fall inte i min närvaro…

Jag tar den lilla bilen till kontoret. Jorden är röd röd rödare än sist, eller är det bara jag som glömt lite? Grönskan är grönaste grön och överallt glitterglänser pölar av röd lervälling.  Alldeles slående vackert.

 

Kontoret. Ett kärt återseende. De anställda väntar på mig. När jag går upp och börjar ta mig igenom den hög av papper som hittat till mitt skrivbord hör jag de anställda tala på gården nedanför. Fönstret är öppet och luften är tom på ljud. Deras röster reser med vinden in på kontoret och Mesmin säger ”Såg du? Hon har gått ner massor i vikt. Hon är alldeles säkert sjuk.” JP, Jean-Paul, hummar instämmande men säger sedan ”Nej, hon är inte sjuk. Hon har bara varit borta för länge. Hon är nog lite olycklig. Då går man ner i vikt.” ”Hon är olycklig. Jag har hört att livet där borta inte är så lätt. Det är tydligen så kallt att det är som att bo i frysen som står i lägenheten. Då är det väl inte så konstigt om man bli olycklig? Men nu är hon hemma, så nu blir allt bra igen. Hon blir lycklig snart.” tillägger Benjamin. Jag ler.

 

Kontorets gäss, Stalin, Putin och Schyman, för ett enastående oväsen och jag tittar ner på gården från mitt fönster. Det är fulvackert. Det stora trädet vars stam var täckt av en gulgrön slingerväxt har blåst ner. Det är lerigt på uppfarten.

 

Jag och min djurpark återupptar vårt gemensamma liv där vi avslutade det, den där dagen i Juni. Vitkatten är lika arg på mig som vanligt och stryker sig bara om mina ben när jag har potentiell kattmat i händerna. Herr Ödla har förflyttat sig från min sminkväska till att härbärgera bakom spegeln i badrummet. Geten springer slalom mellan palmerna i trädgården och äter upp bladen på bananträden. Skatan, min trogna väckarklocka, jagar vitkatten runt trädgården och hackar sönder säkerhetsbelysningen på murarna runt gården. Gässen jagar mig över kontorets gård som små elaka torpeder med ett fasligt morgonhumör.

 

Staden är ett kokande lerhål och vägarna fyllda av stora hål. Floden drunknar i sig själv och slukar stränder, klippor och grönska med omättlig aptit. Passionsfrukten bärs in i staden på stora fat av vackra kvinnor klädda i regnbågens alla färger och männen slänger sina fisknät ut i floden nedanför mitt hus. När jag går runt trådgården ser jag kvinnorna som diskar, tvättar och hämtar vatten i floden. Barnen som paddlar runt i sina kanoter och deras solskensblickar ger mig värme i magen.

 

Eftermiddagssolen lyser in genom fönstrets säkerhetsgaller och i öster tornar svarta moln upp sig. Myggor surrar i den stillastående skymningen och mitt hus badar i de där omisskännliga strålarna som bara syns precis innan stormen bryter ut.

 

Och jag antar att det är detta som kallas lugnet innan stormen.

 

 

 

Mitt liv är lite som ett enda långt mail. Eller brev. Eller ett smutsigt vykort med frimärket på sned. Alla dessa rader som skrivs för att hålla kontakten med de närmaste som är längst borta. Av en vacker måndagsslump slås ett mail upp på min dator och fina minnen följer med.


Till Ester:

Hm. Min mage kurrar så högt att jag tror vakten två våningar under hör.

Hej hjärtat. Det blev plötsligt fredag. Jag blev så hungrig att jag åkte hem och åt den där fruktsalladen vi pratade om, och sedan… hm, vet inte riktigt var tiden tog vägen. Det ser ut som att det ska regna. Det blåser i trädens grenar utanför och himlen är gråtung. Det vore rätt skönt om det regnade, det skulle vara en bra ursäkt för att inte springa i eftermiddag. Vi får väl se om vädergudarna är på min sida eller inte…

Jag tänker. Att vi är en konstnärsmänniskor. Att vi är sådana som känner. Som ständigt är mitt i stormens öga. Jag tänker att det är positivt. Att det har positiva sidor. Man är kanske med levande? Man är kanske mer medveten om ens känslor? Man upplever dem mer… Men det är kanske också svårare. Att tänka rationellt. Att inte bli carried away. Kanske är det också svårare att fokusera sina känslor på EN sak. På EN människa.

 

Sen tänker jag att vi är bra. Förstår du. (haha! hör du hur pärktigt det här låter?!) Att vi kan bli och göra vad vi vill. Vi har alla möjligheter vi kan tänka oss. Vi är födda in i samhällen och en kultur som ger oss valmöjligheter och fri vilja. Vad lyckliga vi är egentligen.

 

Men sen har vi det igen; är man född in i en roll och har en utstakad plats i sitt liv kanske det är lättare? Jag menar, man drömmer inte så mycket, för man vet var ens plats är. Man vet vad livet har att erbjuda, men tar emot det, man uppfyller sina plikter, och lever. Varken mer eller mindre. Man gillar läget.MEN vi är inte sådana. Livet bjuder ut sig för oss i någon form av en gigantisk eat-as-much-as-you-want bufée. Det kanske är svårare? Nej. Fel. Jag menar inte så. Båda liven har nog sin beskärda del av svårigheter och ångest. Men problematiken är annorlunda. Vi har olika problem.

 

Och detta, detta vi håller på med; att fundera på vad vi ska göra med livet, vilka drömmar vi ska följa, vilka män vi ska leva tillsammans med och andra filosofiska tankar om existentiella frågor som vad vi ska ha på oss idag och om mascaran från FACE verkligen är den bästa är en LYX. Det betyder att vi är fria. (nu spelar Nelly Furtados ”Im like a bird” i mitt inre soundtrack). Vi är fria och vackra och har alla möjligheter i världen.

 

Så, istället för att skriva en lång utläggning om mina känslomässigt mörka stunder (de kommer säkert imorgon i någon form av en jättekris, dont worry….) så tänker jag bara konstatera att detta är lyxproblem. Och ett problem som börjar med ordet LYX kan inte vara något annat än positivt, så även om jag inte har en aning om vad imorgon kommer erbjuda, och även om jag är en känslomässigt meltdown så betyder det att jag har en fri vilja, alla världens möjligheter och det är bara jag själv som sätter mina begränsningar.

 

Wow! Pepp-talk. Har hon ätit för mycket socker? Druckit ett glas vin för mycket? Nej, älskling. Jag tog bara mitt förnuft till fånga. I alla fall de gångna fem minutrarna. (ack, underbart är kort!) Nu ska jag ägna mig åt att devourera (slå upp i franska ordboken) mina mangos, dricka mitt kaffe och betrakta regent som börjar falla ner. (yes! Vädergudarna ÄR på min sida!)

 

Du är det bästa som har hänt mig.

Puss på grisen.

Syster

 

 

Är du tillbaka nu? Frågar de.

Oftast svarar jag leende ja och fortsätter med det jag höll på med.

 

Det är kväll och Sylvie har åkt hem i mörkret. Det har regnat och natten är svartaste svart. På verandan hoppar en groda över mina fötter och jag sitter i de slitna rottingfåtöljerna och tittar på vitkatten som jagar i rabatten.

Det är tyst. Glödlampan ute på verandan har gått sönder men de tända fotogenlamporna precis vid dörren lyser upp väggarna och ödlor jagar flugor i ljuset.

 

Väskorna är uppackade. I flera timmar har jag plockat. Rensat ut, slängt och plockat in. Packat upp. Stuvat undan de tomma väskorna, gjort plats för det nya, slängt det som ödlorna förstört under min frånvaro och jag är, alldeles uppenbarligen, tillbaka. Mina skor står vid dörren. I duschen står den rosa flaskan med schampo. Det finns mango i köket, det luktar kaffe och mina smycken ligger i sin vanliga hullerombuller-ordning i sin lerskål. I badrummet finns min hårborste som ser ut som den kammat någon som hör hemma på ett zoo och mina springskor är uppackade och redan använda. Jag är tillbaka. Talar allt om för mig.

 

Om det inte vore för det. Att jag inte är tillbaka.

Själen. Är någon helt annan stans. Svävar fritt någonstans mellan här och där. Rymde vid någon punkt under färden och har inte hittat hit än. Resan, den fysiska, går så fort. Jag lämnar ett kallt Stockholm en tidig morgon och samma eftermiddag är jag framme. Hemma. Men ändå inte. För jag har inte landat.

 

Någonstans mellan alla farväl, alla sista meningar, gånger, stunder och någonstans mellan alla möten, återfinnanden och leenden så försvinner själen bort. Kan liksom inte riktigt med alla dessa känslor och alla dessa eviga omställningar.

 

Ibland, med risk för att låta skitsofren, tänker jag att själen gör uppror mot allt jag utsätter den för och rymmer ifrån mig. Och kvar sitter min fysiska kropp och känner sig helt bortappad.

 

Lite så är det.

 

Likadant varje gång. Ska man inte lära sig? Det är ju inte som att det är första gången det händer. Men varje gång blir jag tagen på sängen. Undrar lite vemodigt vad som är fel. Varför är jag här, fast fortfarande där, men ändå mest här?

 

Vilken röra.

 

Det är inte lätt. Detta liv. Men det blir ju faktiskt inte heller svårare än man gör det, påminner jag mig om och stänger dörren om natten och somnar till fladdermössens kraffsande på taket.

 

 

Elen går i det trånga väntrummet där vi väntar på våra väskor. Det svaga skymningsljuset utanför byggnaden gör att fönstren lyser disigt guldiga och människorna blir siluetter mot ljuset. Skotthålen i fönstret bredvid mig lyser som  diamanter när de små små sprickorna i glaset leker med ljuset.

 

Det är varmt. Stockholms kalla luft och allt det den bar med sig känns som livstider sen när jag sitter på golvet, känner svetten på överläppen och den fuktiga luften som lägger sig som en tung heltäckningsmatta av sammet i munnen.

Vad jag gör på golvet? Jag gör det jag gör sämst. Eller bäst. Beroende på hur man ser det hela. Jag väntar.Tålamod är en dygd som lyser med sin frånvaro i min närvaro.

 

”Ni vita, ni börjar från fel håll.” säger hon. Pärlor i den flätade peruken, vackra färger och blänkande solglasögon. ”Ni gör allt oviktigt först, sen om ni får tid över, gör ni det viktiga.” Hon plutar med sina lilamålade läppar och har små små svettdroppar som glittrar på näsan. Rosa högklackade skor. En föredetta minister för den myndighet som jag jobbar med. Vi reser med samma plan och hon ser mig från andra sidan gången ”Molengue ti mbi!” ropar hon. Mitt barn!

 

Hon kommer farandes med imponerande fart i mittegången med ett moln av parfym runt omkring sig. Smacksmacksmack! Fuktiga märken på mina kinder. Barnen? Semestern? Regnen? De nya skorna? Allt avhandlas i en rasande fart utan att jag hinner öppna min sömniga mun. Hon rynkar på ögonbrynen, spänner de målade ögonen i mina och säger ”Nå? Har du gift dig? Du väntar väl barn?”. Nej, alltså. Nej. Jag jobbar ju. Förståss. Inte än. Så mycket annat. Någon annan gång? Senare. Hon fnyser, så där som bara afrikanska kvinnor av en viss storlek kan fnysa, och säger ”Ni, mbunzus, ni gör allt oviktigt först. La carrière!” Säger hon med överdriven fransk brytning och rullar med ögonen så att jag tänker på kossorna som betar i Braskhults hage. ”Och sen då? Tänk om det är för sent? Tänk om du är så ful och rynkig att ingen vill ha dig när du har jobbat klart?! Tänk om det är troooop tard! Varje dag går och du blir bara fulare och fulare. Snart vill ingen man ha dig, kom ihåg det! Skaffa barn. NU!”

 

Jag liksom sitter där nedtryckt i stolen av hennes närvaro och kommer mig inte för att säga ett pip.”Tu sais bien,jag menar inte att du är ful. Non non! Du är jättefin. Så fin att alla män springer efter dig, ja, det har jag nog hört! Det kan jag ju förstå, med det där leendet. Eller, jodu, vi vet ju att det inte är leendet de springer efter, entre nous, men det låter ju mer … vad ska man säga… mer sofiiiistikerrrrrrat, än att säga att de springer efter dina vackra höfter? Eller hur, ma belle? Men det blir svårare att vara vacker med åren. Skaffa dig en vrai homme och gör pleins des bébés. Toute suite.”

Och avslutar hon sin monolog med att förvånandsvärt graciöst snurra på den rosa klacken och försvinna iväg i gången till den plats där hennes väninna viftar med ett glas champagne. Jag tittar ner på den plats där hennes klack snurrade runt och ser ett litet märke i mattan och undrar om jag just drömde.

 

Sophie Zelmani på ipoden hela vägen över Europa. Lars Winnerbäck över havet och Sofia Karlsson sjunger mig över norra Afrika. Tårar som torkat på mina läppar smakar lite salt och jag pillar på tyget som nopprat sig i min tröja. Jag sover inte en blund. Läser inte en rad.

 

När jag tre timmar efter att planet landat fått mina väskor och försöker ta mig ut ur flygplatsens byggnad och måste förbi tullen hamnar jag hos tulltjänstemannen Christian. Han pussar mig ljudligt på kinderna, klämmer min axel lite för hårt och låter handen dröja kvar lite för länge mot min bara arm. "Jag har väntat så länge på dig. Varje dag har jag bett till Gud att du ska komma tillbaka!" När jag frågar hur det är med honom, barnen, släkten, getterna och regnen säger han att allt är bra. Finfint rent utav! Förutom att hans fru dog för ett par veckor sedan. Jag beklagar och gör mig klar att gå. ”Åh, säger han, det gör inte så mycket, när allt kommer omkring, då får jag ju ännu mer plats för dig!” och skrattar med en stor bred mun och vita tänder som lyser med sin frånvaro.

 

Utanför dörren väntar en vägg. En svart vägg av människor som flyter ihop med kvällens mörker. En vägg med armar som viftar, röster som ropar och händer som tar i mig. Ett ansikte jag känner igen och ett öga (det andra är utpetat och förstört) glittrar mot mig. Teddy. Han hjälper mig till bilen som väntar och när jag vill ge honom en 500 cfa för att han hjälpt mig säger han ”Nej, inte du, Madame. Välkommen hem! Jag är glad att du är tillbaka. Nu är allt som vanligt igen.”

 

Nu är allt som vanligt igen. Jag är här. Ni är där.

Precis som vanligt.

 

Så var det dags. Detta som jag hatar. Älskar. Inte kan leva utan. Inte kan leva med.

 

På golvet breder jag ut mig. Mitt liv. Allt det som ska vikas, stuvas och packas ned i tre resväskor. Denna morgon, när jag med utsikt över det brunfärgade körsbärsträdet som rister i den kalla vinden börjar stapla högar på golvet och i huvudet påminner mig om att jag måste ringa försäkringen, infinner sig den melankoli och buttra sorgsenhet som alltid infinner sig. Som liksom oundvikligen kryper fram från sina mörka hörn morgnar som denna.

 

Livet ska liksom plockas ned i tre väskor. Vardagen, festen, glädjen, sorgen och det där kliande ska vikas ihop och få plats i tre väskor. Och trots att jag packar enligt konstens alla regler så stretar de emot. Alla dessa livets olika sidor som vill ta mer plats och mer utrymmer och vill ha ännu fler väskor att härja i. Men tre väskor är det.

 

Hur som helst. Det var inte detta jag ville skriva om.

 

Avsked. Så många sista gånger. Sista stunder.
Det är lätt att bli lite för nostalgisk, lite för ledsen. Att sjunga en sådan där nedåtsång som inte någon ska bry sig om.

 

Det jag ville skriva idag var att;

Evelina, jag sprang en mil för dig idag. Och vartenda steg tänkte jag på dig. Varje steg, från de lätta i början, till de jobbiga i mitten innan andra andningen infunnit sig, till de där stegen som får en att liksom bara flyga fram och man känner sig starkast i världen. Och den där känslan när man når målet man satt ut, och då fortsatta ännu två kilometer. Och det där ruset, när man närmar sig slutet och ger allt vad man har.

Jag sprang genom hösten för dig. Tittade på himlen som låg nytvättad och molnen som jagade fram. Jag skrattade åt tjurarna i hagen som sprang efter mig, åt hästen som gnäggade. Jag luktade på koskiten och på de blöta höbalarna ute på fälten. Jag krossade gula löv under fötterna och kände svetten under tröjan. Och jag tänkte på dig. Jag önskar dig känslan.

 

Alla dessa människor. Dessa fantastiska människor som kämpar för livet och för att få göra självklara saker.  Människor som Evelina, som bara längtar efter att åter få kunna springa en mil. Som treårige Erik som andas genom ett litet rör i halsen och lever med en assistent 24 timmar om dygnet. Som Linda som kämpar mot aggressiv bröstcancer och drömmer om att få se sin son börja på dagis.

 

Dessa fantastiska människor som ler trots allt och som l-e-v-e-r livet.
Jag blir ordlös när jag tänker på styrkan ni har.

Livet är inte självklart. Inte på något endaste litet vis.

 

Evelina, jag sprang en mil för dig idag. Och snart en dag, när du blir frisk, då hoppas jag på det stora privilegiet att springa en mil tillsammans med dig!